För Karl Marx, och många med honom inom den tidiga arbetarrörelsen, var strävan efter arbetets förmänskligande en avgörande del av kampen för en bättre framtid. Genom teknikens landvinningar och en demokratisering av produktionen skulle utrymme vinnas att gradvis förvandla arbetet i riktning mot självförverkligande och utlopp för våra kreativa behov. Arbetet skulle helt enkelt närma sig konsten. I dag är vi längre än någonsin från den visionen.
Medan naturen kvävs av utsläpp och massarbetslösheten bitit sig fast hyllas produktion för produktionens skull och arbete i vilken destruktiv form som helst, så länge det skapar profiter, ses som den främsta av alla dygder/plikter. ”Arbetslinjen” låter marknaden härja oinskränkt med våra liv. I dess spår utarmas också kulturen till en fråga om simpel kommers. Den gamla drömmen ställs på huvudet.
I höstas började Jannike Brantås och Susanne Högdahl Holm, medlemmar av det konstnärsdrivna galleriet Studio 44, diskutera de ständiga kraven på ekonomisk produktivitet inom kulturvärlden, krav som ofta resulterat i ett val mellan att ”vara pajaser inom näringslivet” eller söka jobb inom vården, som Jannike Brantås uttryckte det i en intervju i Arbetaren Zenit (nr 43/2011).
Genom konstnärlig gestaltning och öppna samtal ville de ifrågasätta Arbetslinjens effekt på kultur, människa och samhälle. Detta har nu resulterat i utställningen Arbetslinjen – ett KONSTigt projekt, som visar verk av 16 konstnärer.
Mitt på gallerigolvet står Monica Melins arbetsstation. Ett bord med en symaskin omgiven av diskret mönstrade ljusa tyger. Det ser väldigt oförargligt ut, som en installation hos Hemtex. Om jag inte råkat veta att Monica Melin också är brevbärare hade jag kanske gissat på att det var en illustration av hennes brödjobb. Men så kikar jag närmare på mönstret och ser morötter och – piskor. ”Morot och Piska” är en del av serien Beteendemönster, inspirerad av socialpedagogisk teori. Snällt på ytan, hårt när man skrapar på den – precis som Arbetslinjens politik som säger sig vara inkluderande men bottnar i förnedring, som Fas 3.
Paula von Seths film The Crowd is Your Element varvar bilder från Bröderna Lumières korta film Arbetarna lämnar fabriken (1895) och modern dans.
Fabrikörerna Lumières film av arbetarna som lämnar sin fabrik i Lyon ses ofta som en dokumentärfilm men arbetarna regisserades i själva verket av sina arbetsköpare. Exempelvis beordrades de infinna sig i finkläder efter söndagens gudstjänst. ”Stereotypa och kitschiga bilder av arbete präglar allt mer den svenska arbetspolitiken”, skriver Paula von Seth i en kommentar. Inget nytt under solen.
Susanne Högdahl Holms verk ”To be continued” består av vit gasväv som ringlar sig över våra huvuden, broderad med kurvor i röd tråd. Kurvorna representerar allt från Bagdadbörsens utveckling till valutakurser och årliga födslotal. Vad händer när verkligheten sammanfattas i abstrakt grafik? Blir den begripligare eller bara lättare att distansera sig till?
Jannike Brantås och Rikard Fåhraeus berör båda hur lönearbetet stjäl vår individualitet och förtingligar oss. ”Vem äger armen som gör jobbet?”, frågar Rikard Fåhraeus i en kommentar till sin ”Right Arm”, en träarm separerad från sin kropp, liksom arbetet kan separera vår kropp från vår fulla mänsklighet.
Varför accepterar vi då denna Arbetslinje? Varför är det så lätt att göra oss till ”ofrivilliga egenföretagare” och ”daglönare med korta kontrakt” undrar My Häggbom, och finner i sitt verk ”Byk” ett möjligt svar i arvet från farmodern. På en blåvit diskhandduk har hon nedtecknat den enkla, hårda arbetsmoral som nöden i en fattig 12-barnsfamilj gav upphov till.
Det är ett eländets arv som arbetsköparna vänder mot oss och som arbetarrörelsen förblivit oförmögen att göra upp med.
