Radar i Arbetaren nummer 3 i år gav plats åt den viktiga och hopplöst eftersatta diskussionen om vänsterns visioner och dess alternativ till kapitalismen. Karl Bergström sammanfattade David Schweickarts alternativ till kapitalismen så som det beskrivs i boken After Capitalism. De problem som nämns i artikeln avseende den generella visionslösheten inom vänstern i allmänhet och de svårigheter som möter den som försöker argumentera för en annorlunda världsordning känns alltför välbekanta. För att ytterligare råda bot på detta följer här en fortsättning på den av Bergström påbörjade diskussionen.
Om den frihetliga vänsterns mål är ett klasslöst samhälle baserat på rättvisa, solidaritet, mångfald och självförvaltning så finns det flera problem med den typ av marknadssocialistiska visioner som Schweickarts ”ekonomiska demokrati” är ett exempel på. Den typen av modeller tar oss i bästa fall ett litet steg framåt genom att avskaffa det privata ägandet av produktionsmedel men skapar i stället förutsättningar för en återgång till en annan typ av klassamhälle, som inte baseras på ägande av kapital utan på tillgång till information, inflytande över beslut och stora skillnader i ersättningar.
Oavsett om ägandet av produktionsmedlen är privat eller kollektivt skapar marknader oundvikligen stora inkomstskillnader genom att de gynnar dem som besitter ett större ”humankapital” det vill säga de friska, starka och intelligenta, de som bidrar mest till produktionen, de som har tillgång till bättre arbetsredskap eller de som bara råkar arbeta inom branscher som tillverkar varor och tjänster som för tillfället efterfrågas extra mycket. På en marknad har dessa grupper goda förutsättningar att förhandla till sig en högre ersättning för sitt arbete än deras arbetskollegor, oberoende av hur ansträngande eller uppoffrande deras arbete är i jämförelse med andra. Denna snedvridning av ersättningar sker i en marknadssocialistisk modell mellan olika branscher eller företag i hela ekonomin men även internt inom varje företag när vinsten ska fördelas mellan medlemmarna i kollektiven.
Vidare, på arbetsplatser som agerar på marknader där vinstmaximering är det övergripande målet, vilket sannolikt följder av att högre vinst innebär högre ersättning till medlemmarna, tenderar beslutsfattande i praktiken att organiseras hierarkiskt, även om det i bästa fall formellt sker utifrån demokratiska principer. Eftersom den totala ersättningen till medlemmarna i kollektivet främst bestäms av vinstens storlek kommer det att framstå som förnuftigt, till och med för medlemmarna i ett kollektiv, med en arbetsfördelning där ett fåtal särskilt begåvade medlemmar tar ansvar för att förbereda och fatta viktiga beslut och därmed inta chefspositioner, medan andra följer order och utför de monotona och repetitiva arbetsuppgifterna. Denna arbetsspecialisering kommer att öka den kortsiktiga vinsten och leda till högre lön för alla medlemmar av kollektivet. Resultatet blir en klassindelning där en så kallad koordinatorklass monopoliserar beslutsfattande, informationstillgång, inflytande över viktiga beslut och en arbetarklass utför besluten med marginellt inflytande över sitt arbete. De förra kommer snart även att argumentera för att de bör erhålla en större del av kollektivets vinst.
Till sist, ett av marknadens mest karaktäristiska drag är att det är endast de direkta parterna i en transaktion, den enskilde köparen och den enskilde säljaren, som har inflytande över transaktionen. Övriga parter som påverkas ges inget inflytande. De mest belysande exemplen på detta är klimateffekter av till exempel tillverkning, inköp och framförande av bensindrivna bilar, som påverkar snart sagt alla jordens invånare men vars effekter enskilda köpare och säljare av bilar inte har någon direkt anledning att ta hänsyn till. Tvärtom, ju större kostnader som kan överföras till tredje part desto större vinst för köpare och säljare. Detta marknadens signum, det vill säga att ignorera alla som påverkas av en transaktion förutom enskilda köpare och säljare, är den främsta förklaringen till att marknaden anses vara ett ”effektivt” och ”smidigt” allokeringsinstrument (även av många socialister) och är en av de stora källorna till vinst i marknadsekonomier. Det står i bjärt kontrast till principen om självförvaltning i den meningen att inflytande över besluten ska fördelas utifrån den påverkan som besluten har på berörda parter.
Sammanfattningsvis leder ovanstående till slutsatsen att det finns stor anledning att vara skeptisk till långsiktiga visioner som bygger på marknadssocialism om målet är att skapa ett klasslöst samhälle baserat på rättvisa, solidaritet, mångfald och självförvaltning. Även om man väljer att se marknadssocialism som ett delmål på vägen till något bättre finns en stor risk för cementering av nya klassformationer om man inte från början har en tydlig och mer långtgående vision där marknader inte ingår. Därmed inte sagt att man bör sätta marknadsekonomins avskaffande överst på listan över mål som bör prioriteras under de närmaste åren.
Vad är då alternativet till marknader? Ingen normalt funtad människa ser väl centralplanering modell Sovjetunionen som ett alternativ. Michael Albert och Robin Hahnel lanserade 1991 visionen Parecon (”deltagarekonomi” på svenska) som ett alternativ till både marknad och centralplanering. Sedan dess har modellen beskrivits i ett stort antal artiklar och böcker av vilka Economic Justice and Democracy av Robin Hahnel är värd att särskilt nämna. På svenska lanserades modellen först år 2004 med översättningen av Michael Alberts bok Parecon: Deltagarekonomi –
Livet efter kapitalismen. Uppgiften som Albert/Hahnel föresatte sig var att definiera en minimal uppsättning institutioner som är nödvändiga för en klasslös ekonomi, varmed de menar en ekonomi som bygger på självförvaltning för både producenter och konsumenter utifrån deras egna intressen och beslut och en ekonomi utan inbyggd strukturell partiskhet eller dominerande grupper. Utöver denna minimala uppsättning av institutioner är modellen flexibel och erbjuder enskilda länder, regioner och industrier stor frihet att skapa egna lösningar med stora inbördes olikheter.
De fyra grundläggande institutioner som Albert/Hahnel anser vara nödvändiga för en klasslös ekonomi är:
(1) Beslutsfattande organiserat i självförvaltande arbetsplats- och konsumentråd. Självförvaltning i betydelsen att människor ges inflytande över beslut i proportion till den utsträckning som de påverkas är grundläggande. Detta betyder även att olika beslutsregler, till exempel majoritetsbeslut, konsensus och olika grader av kvalificerad majoritet kan användas beroende på omständigheterna för att inflytandet på bästa möjliga sätt ska spegla påverkan. När vilken regel ska användas är taktiska val och görs från fall till fall.
(2) Arbetsuppgifter organiserade i balanserade arbetskomplex. Med balanserade arbetskomplex portioneras arbetsuppgifterna ut så att varje jobb i ekonomin har en mix av arbetsuppgifter som ger alla arbetare en jämförlig situation med avseende på inflytande och makt. Alla deltagare i ekonomin ska genom sina roller och ansvarsområden bli förberedda att på någorlunda jämförlig nivå delta fullt ut i självförvaltning.
(3) Ersättning för arbete eller, annorlunda uttryckt, fördelning av inkomster, baserad på ansträngning och uppoffring: Den som kan arbeta (övriga erhåller en genomsnittlig andel) ersätts med avseende på hur länge man arbetar, hur hårt man arbetar och hur ansträngande och tungt arbetet är, under förutsättning att det arbete man utför är samhälleligt värdefullt.
(4) Resurser, varor och tjänster allokeras via en process som kallas deltagarplanering. Deltagarplaneringen ersätter marknader och centralplanering med en decentraliserad horisontell deliberativ förhandlingsmodell där arbetsplats- och konsumentråd tillsammans beslutar om allokering av resurser, insatsvaror, kapital och slutvaror.
