Det har snart gått tio år sedan EU förde upp det kurdiska arbetarpartiet PKK på EU:s lista över terroristorganisationer. Stämplingen av PKK kom efter hårda påtryckningar av Turkiet, i samband med USA:s globala ”krig mot terrorismen”. Några månader efter EU:s beslut kom det islamistiska AKP-partiet till makten i Turkiet.
När EU förde upp PKK på listan över terroristorganisationer 2002 hade PKK sedan tre år tillbaka redan dragit tillbaka sina väpnade styrkor utanför Turkiets gränser och utropat en ensidig vapenvila. PKK har sedan 1993 successivt överskridit strävandena för en kurdisk nationalstat. I stället har man arbetat inom ett ideologiskt ramverk där man strävar efter ett samhälle med en decentraliserad politisk struktur som bygger på jämställdhet och medborgarnas aktiva deltagande och formande av samhället. Politiskt har detta sin utgångspunkt i ökade kulturella och språkliga rättigheter, samt politiska och sociala friheter.
Den kurdiske ledaren Abdullah Öcalan kidnappades i Kenya 1999 med stöd av amerikanska CIA (i koordination med andra underrättelsetjänster) och fördes till fängelseön Imrali, efter en kort militärrättegång, där han alltjämt hålls isolerad. Fram tills i dag har Öcalan, genom möten med sina advokate, och PKK sökt en fredlig lösning på konflikten mellan kurderna och den turkiska staten. När PKK fördes upp på EU:s lista över terroristorganisationer ansåg många kritiker att beslutet hämmade en fredlig lösning av den kurdiska frågan. Genom EU:s beslut legitimerades Turkiets 90 år långa policy att med våld söka assimilera och förtrycka kurdiska krav på mänskliga och demokratiska rättigheter. Detta på samma sätt som terrorstämplingen använts för att bekämpa befrielse- och folkrörelser globalt (till exempel på Sri Lanka). I praktiken gav detta Turkiet fria händer att förtrycka kurderna och stämpla kurdiska organisationer och aktivister med rättighetskrav som ”terrorister” eller ”medhjälpare till terrorism”.
Efter kommunalvalen den 29 mars 2009 då det pro-kurdiska DTP rönte stora framgånger och vann en majoritet i 50 nya kommuner inledde AKP omfattande operationer mot det kurdiska samhället i Turkiet. Detta genom att utföra massarresteringar av politiker, advokater och andra aktörer i det civila samhället. Samtidigt tvingades DTP upplösa sig själv när partiet stod inför ytterligare åtal i turkisk domstol i syfte att stänga ned partiet. DTP blev det tredje partiet under AKP:s regim som stängdes ned.
Nu mer än någonsin, när AKP ersatt den kemalistiska hegemonin med sin egen, visar partiet sitt rätta ansikte. Ju mer makt AKP tillskansat sig, desto fler arresteringar och fängslanden har politiskt aktiva kurder fått utstå.
Dessa politiskt motiverade massarresteringar hade i december 2011 resulterat i att 7 748 personer arresterats och 3 894 personer häktats sedan operationerna inleddes 2009. Bland de gripna finns kurdiska parlamentariker, borgmästare, politiker, advokater, människorättsaktivister, fackföreningsmedlemmar, journalister och akademiker. Operationerna fortsätter alltjämt och för politiskt aktiva kurder som ännu inte gripits är det inte en fråga om de ska gripas, utan en fråga om när den turkiska polisen ska sparka in deras dörr och föra dem till fängelseceller.
Det är hög tid att demokratiska och socialistiska individer, aktivister, grupper, organisationer och rörelser uppmärksammar och tar ställning mot det som pågår i Kurdistan i dag, och höjer sina röster för det kurdiska folkets legitima kamp för frihet och jämlikhet.