Ett par timmar försenad kommer Kamal Abbas tillbaka till kontoret från domstolen. Han är ordförande i CTUWS, en organisation som i många år arbetat för att skapa nya, fria fackföreningar i ett land där staten i många år lade monopol på rätten att organisera sig, och han anklagas nu av de statliga fackföreningarna för att ha förolämpat deras företrädare under ett möte med ILO.
– et är ett politiskt fall, säger han och berättar hur han avbröt talaren för att förklara att det statliga facket inte är legitima företrädare för de egyptiska arbetarna, utan enbart representerar staten.
– i försöker motarbeta dem, och de försöker motarbeta oss. Åklagaren är helt tydligt på deras sida, men vi får se var domaren står, säger han.
Han väntar sig också att polisen snart ska utföra en andra våg av räder mot fristående och regimkritiska organisationer, precis som genomfördes mot utländska människorättsorganisationer strax före nyår.
– å kommer vår och andra organisationer att hotas och tvingas stänga.
De fria fackföreningarna är ett känsligt kapitel för det styrande militärrådet och den gamla regimen som till stor del sitter kvar på sina positioner som ministrar och i inom statsbyråkratin. Historiskt har relationerna mellan Mubaraks maktparti NDP och näringslivet byggt på gemensamma affärsintressen och tjänster och gentjänster, varav en var att förhindra anställda att organisera sig fritt.
När arbetare inom landets industri under förra året bildade 240 nya fria fackföreningar reagerade de flesta arbetsköpare med att förklara dem olagliga och försöka avskeda ledarna. Ännu tillåts ingen av de fria fackföreningarna att företräda arbetarna i förhandlingar gentemot arbetsköparen. Förra året när regeringen föreslog att förbudet mot att bilda fria fackföreningar skulle tas bort stannade förslaget i militärrådet.
Men det är också en kritisk fråga för Muslimska brödraskapet som tillsammans med salafisterna innehar en majoritet av platserna i parlamentet. Historiskt vid konflikter har de valt att stödja arbetsköparna och inte facket. Partiet är, trots de mjuka orden om sociala värden djupt konservativt, och driver en långtgående liberal ekonomisk politik för fri företagsamhet, minimala statliga ingrepp i ekonomin (de vill exempelvis minska statliga subventioner) och har under åren stött regimens privatiseringar. Dessutom är några av de mest inflytelserika figurerna i Muslimska brödraskapet ägare till några av de största företagen i landet.
Mycket står nu och väger i en maktkamp mellan folket på gatan, militärrådet och brödraskapet med dess dominans inom parlamentet. En konstitution ska skrivas och på något vis måste de olika maktspelarna komma fram till hur makten i framtiden ska fördelas. Parlamentet eller regimen kan inte gå för långt utan att gatan finns där och påminner dem om revolutionen och folkets vilja, men frågan är hur långt det räcker när regimen så här långt inte ändrat sin praktik utan fortfarande förföljer oberoende aktivister och organisationer och 12 000 politiska fångar är kvar i fängelse.
– nget har egentligen förändrats. Regimen är densamma som tidigare men det revolutionen verkligen förändrade var att sätta en gräns för polisens brutalitet. Den bröt polisens terror mot folk, säger Kamal Abbas och berättar om hur polisen tidigare godtyckligt kunde ge sig till att slå folk, ta dem till en station och fabricera bevis mot dem av skäl som bara polisen själv kände till.
Alla undrar nu om militärrådet verkligen kommer att lämna ifrån sig makten efter presidentvalet, som de lovat, eller bara låtsas ge över makten, och inte minst vilken politik och vilka intressen som brödraskapet egentligen ska följa i parlamentet. Enligt Kamal Abbas kan ett svar komma ganska snart, när det stoppade lagförslaget från regeringen om fria fackföreningar kommer upp i parlamentet.
– Det blir brödraskapets test-piece, säger Kamal Abbas, när den frågan kommer upp tvingas de att bekänna färg.
