På fritiden gör du vad du vill. ”Ja, nu var det dags för Fas 3”, upprepade min handläggare med ett nöjt leende och ännu en hastig blick ned i papperen på skrivbordet. ”Det finns ett dagis i Backaryd som kan ta emot dig…”
”Backaryd?” ekade jag misstroget, fast jag ju väl kände till att arbetsförmedlare inte brukar skämta. Inte om jobbplaceringar i varje fall. ”Men det är ju en mil dit och jag har ingen bil och…”
”Det går buss dit”, avbröt hon triumferande. ”En på morgonen och en på eftermiddagen. Det räcker!”
”Om man skulle missa bussen”, kunde jag inte låta bli att flika in.
”Det får man ju se till att inte göra. Du kan köpa busskort så blir det billigare för dig att ta dig dit.”
”Men tycker ni verkligen att det är rätt att man ska betala för att jobba?”
Hon såg på mig med fullständigt uttryckslösa ögon och sade med ett tonfall som om hon läste innantill: ”Det är inte vi som har bestämt hur det ska vara. Det är politikerna.”
”Ja, jag vet. Men tycker ni det är rätt?”
”Det är inte vi som bestämmer hur det ska vara, det är politikerna.”
”Finns det inga andra alternativ än Backaryd? ”
Jo, det fanns det ju, erkände hon utan att ens konsultera pappershögen som låg mellan oss. Städning i kommunens regi eller delta i en verksamhet som startats upp av en ideell förening som höll på med konst och hantverk, exempelvis vävning. Kulturbyggnaden de huserade i låg bara ett stenkast från Arbetsförmedlingen, det vill säga mitt inne i Ronneby centrum, som ju inte är så stort.
Medan hon antecknade namnen på kontaktpersonerna jag kunde tala med där kostade hon på sig en uppmuntrande kommentar. Det var ju så nära att jag kunde cykla dit nu på sommaren och promenera vintertid. Jag undrade för mig själv om hon kom ihåg var jag bodde, att det var ungefär en halvtimmes gångväg från ”stan”. Men två kilometer är naturligtvis betydligt kortare väg än tio.
Om jag nu fick vara där. Jag kunde gå och höra efter nu direkt, föreslog hon. Men när jag inte genast reste mig utan satt kvar och fingrade på den gula post it-lappen hon räckt mig, ersattes hennes vagt vänliga ansiktsuttryck med ett irriterat. Jag ville fråga hur man kunde samordna Fas 3 med en timanställning men visste inte hur jag skulle formulera mig.
”Hur länge ska jag vara där?” började jag.
”Fas 3 är på två år” högg hon genast av medan alla missnöjda linjer i hennes ansikte djupnade.
”Jag vet, jag menade hur många timmar per dag?”
”Åtta! Fas 3 är på heltid. Åtta timmar om dagen fem dagar i veckan!”
”Men om, jag har ju en timanställning, en del kvällar i veckan. Om jag är där fyra timmar ska jag väl inte vara åtta timmar också på aktiviteten?” Jag mindes att det hette så när det var Fas 3, inte jobb, nej: ”aktivitet” eller möjligen ”sysselsättning”. Man utförde inte ett arbete, man fick något. Alla tomma dagar skulle få ett berikande innehåll. Men jag hörde själv hur klagande, ja anklagande jag lät när jag fortsatte:
”Har vi inte åtta timmars arbetsdag i Sverige längre? Ska jag gå hemifrån halv åtta på morgonen och komma hem halv tio på kvällen? Är det rimligt?”
Hennes knappögon blänkte en smula oroligt och hennes ena hand, den med vigselringen, strök över den ljusgröna sjalen som var löst knuten under kalkonhalsens många veck. Så mycket tyg och ändå dolde det ingenting.
”Jobbar du alltid kvällar på din… hm, timanställning?” undrade hon och återtog med nyvunnet självförtroende: ”För vad du gör efter klockan fem är din ensak. Du gör vad du vill på din fritid. Fas 3-aktiviteten är mellan 8 och 5. Passar det inte är det bara att säga tack och adjö!”
Det lät som en skadeglad fanfar i mina öron, hon visste mycket väl att jag inte hade råd att ”tacka” för mig. Att A-kassa och den högst otillförlitliga och varierande lönen från timanställningen tillsammans utgjorde en inkomst vilken nätt och jämnt översteg existensminimum. Det räckte minsann inte till att göra vad man vill på fritiden, bio, fika, resor, en kvällstidning…
När jag klev ut från det svala kontoret i en sommarhetta jag, som arbetslös, inte hade minsta rätt att njuta av, tröstade jag mig med att det inte spelade någon större roll om jag inte skulle ha någon fri tid.
