De flesta Indienresenärer förknippar Kerala med sol, stränder och relativ social jämlikhet. Det var också dessa attraktioner som fick göteborgaren Olle Andersson att våren 2011 söka sig till den sydliga delstaten. Att världsmästerskapet i cricket samtidigt spelades i landet var ingenting han kände till på förhand, men väl på plats gick det inte att undgå. Liksom det inte gick att motstå glädjeyran när värdlandet Indien i slutänden korades till segrare.
– När de vann fick alla i Kerala tre dagars semester för att fira. Det var så härlig stämning på stränderna, bara fest och glädje överallt.
Men cricketen är närvarande även mellan de stora mästerskapen. På gator, fält och hustak tycks en ständig cricketmatch pågå, där barn och unga gör bruk av allt ifrån plastflaskor och stenar till plankor och tennisbollar för att jaga wickets och imitera sina idoler.
– Det måste vara den största gatusporten i världen, tror Olle Andersson.
I Norden lever sporten dock en tynande tillvaro, och de flesta associerar den sannolikt med vitklädd, tedrickande brittisk överklass. En bild som inte längre stämmer. Den stora merparten av sportens utövare och fans återfinns i dag i Asien, och den som besöker Indien för första gången riskerar att chockas av cricketfanatismens utbredning. Särskilt i VM-tider.
– Det slog mig så starkt när jag kom dit, att det var så extremt stort, säger Olle Andersson. Man kommer in i Mumbai och husen är täckta med gigantiska bilder av deras spelare. När man går in i en affär så har de ett litet altare med Jesus, någon hindugud och Sachin Tendulkar.
Sachin Tendulkar, det indiska landslagets störste stjärna och crickethistoriens genom tiderna främste slagman, har verkligen en status som inte står ett nationalhelgon efter. Olle Anderssons favoritspelare är dock en annan: jamaikanen Chris Gayle.
– Sachin är helt otrolig när han kommer igång. Han vet alltid vart bollen ska och lyckas få dit den. Men Gayle är imponerande för att han alltid är så lugn, och för att han slår så långt. Han har ett slagträ som är mycket större än de andra spelarnas. På Jamaika betraktas han som en rockstjärna, han brukar vara med i musikvideos och så.
Olle Andersson bjuder regelbundet in vänner och bekanta till cricketträffar där han bjuder på indisk öl och serverar traditionell mat från subkontinenten.
– Jag har hittat en riktigt bra indisk mataffär vid Masthuggstorget där jag är nästan varje dag. Vi brukar snacka lite cricket och byta recept.
Just den här dagen är det dock Sydney Thunder och Melbourne Rengades som möts i den australiska Big Bash-ligan. Spelformen – Twenty20 – är en slags expresscricket anpassad för en modern publik som inte har möjlighet att viga hela sin fritid åt sporten.
Namnet kommer av att bägge lagen får slå 20 omgångar om sex bollar var, och matcherna tar ”bara” runt tre timmar. Vanligast i internationell tävlan är endagsmatcher som tar mellan åtta och tio timmar att spela. Ursprungsformen är så kallade testmatcher, som pågår i tre till fem dagar.
Olle Andersson gillar egentligen de längre matcherna bättre.
– Hela samhället ska gå fortare och fortare, och Twenty20 är en variant på det.
Men han följer ändå Sydney Thunder eftersom Chris Gayle spelar där. Och Gayle gör honom sällan besviken. Mot Melbourne dominerar han matchen med 75 så kallade runs, ett mycket bra resultat för en slagman. Men oaktat det faktum att Gayle är den stora stjärnan är han också, vare sig han vill det eller ej, en symbol för någonting större än det strikt idrottsliga. Något som är svårt att inte tänka på när han hyllas av sina företrädelsevis vita lagkamrater.
Cricket har historiskt varit lika mycket kolonialherrarnas sport, som de kolonialiserades – märkligt nog kan tyckas – har tagit till sina hjärtan. De karibiska önationerna, som i internationell cricket traditionellt tävlat under gemensam flagg, vann självständighet under 1960-talet.
Men de ekonomiska och sociala klyftorna mellan vit och svart fanns kvar, och de spår kolonialstyret satt sveptes inte bort med dess avskaffande. Minnet av underkastelsen födde ett krav på upprättelse, som kanaliserades genom cricket. Spelarna blev befrielsehjältar, ett förtryckt folks moraliska hämnare.
– Det handlade om att representera en region, om att representera något mycket viktigare än cricket. Det handlade om en känsla av värde, säger jamaikanen Michael Holding, från det legendariska västindiska lag som 1976 utklassade England på bortaplan, i dokumentären Fire in Babylon.
– Alla frågar om det inte är en överklassport. Jo, ursprungligen, men jag gillar bara de lag som har tagit det tillbaka. Det blir en särskild dynamik i sporten på grund av den politiken, säger Olle Andersson.
I Sverige är det svårt att hitta likasinnade. De få lag som finns består till huvuddelen av spelare med rötter i cricketnationer, och det är lättare att lokalisera andra fans i sociala medier än i sin fysiska vardag. Men Olle Andersson tror att intresset kommer att växa.
– Indiens kultur kommer att bli större här när ekonomin förändras, då kommer cricket att vara en del av det. Om inte annat för att det börjar bli så mycket pengar i indiska ligan nu, det räcker med att de börjar visa det på tv för att det ska vakna.
– Folk frågar: ”Är det inte långsamt och tråkigt?” Det är världens näst största sport, varför skulle det vara tråkigt?
Den som vill få ett försprång inför det kulturella landskapets stundande förändring kan alltid börja med att lära sig cricketreglerna. Det kan ta ett tag.
– Det är faktiskt väldigt mycket regler, suckar Olle Andersson.
