Den snabba boken fick sitt genombrott i Sverige 2001 med verk om 11 september och Göteborgskravallerna, utgivna bara månader efter händelserna. Tanken är att smida medan järnet (den offentliga debatten) fortfarande är varmt – en bok kan på egen hand göra ett avtryck i diskussionen som en eller flera tidningsartiklar, hur välskrivna och välresearchade de än är, aldrig kan. Magnus Lintons De hatade, om den europeiska extremhögerns framryckning, tillhör samma kategori; utkommen vid årsskiftet med material från så sent som hösten 2011, imponerande i sig. Han skriver själv i förordet att ”vissa debatter kan inte vänta”. Den består i sin helhet av tre långa reportage, från Ungern, Nederländerna och Norge.
Lintons främsta styrka är hans stil, alltid lättflytande och som bäst briljant: på en gång skönlitterärt målande och journalistiskt rapp. Människorna på fastlandet anade först att något var fel på Utøya när ”de där smällarliknande ljuden kom och vattnet började ringas av något som såg ut som slående fisk”.
Allra mest kommer hans stilistiska förmåga till sin rätt just i den gastkramande rekonstruktionen av Utøya-massakern, skildrad genom tre överlevandes (däribland svenske Ali Esbatis) ögon. Den kusliga tystnaden mellan skottsalvorna, det desperata sökandet efter gömställen, skräcken och förvirringen tränger upp från boksidorna.
Det är också hans förmåga att teckna levande och mänskliga porträtt av dem han intervjuar. En av bokens huvudambitioner är att skildra högerextremismen ”ur de träffades perspektiv”.
Här framträder till exempel Irén Rácz, en romsk kvinna som hela sitt liv jobbat men som efter att blivit arbetslös i medelåldern skickats till de nya arbetslägren och måste ”krypa runt i skogen framför kängorna på en av sympatisörerna till ett parti [Jobbik] som ser henne och hennes familj som parasiter”. Men också vårdarbetaren Saïd Elmoussaoui, som bakom sina pilotglasögon garvar åt högerpopulisten Geert Wilders och struntar i om han själv passar in i rasisternas stereotyper eller inte. Och få lär glömma orden från Ina, en av ungdomarna på Utøya: ”Jag vill inte dö här, men om jag skulle dö så kom ihåg att ni är fantastiska och snälla ni fortsätt kämpa för en bättre värld!” (hon överlevde efter fem operationer).
I Saïd Elmoussaoui och hans familj har Linton hittat ett kongenialt exempel som på en gång förkroppsligar rasisternas värsta farhågor – modern fick tio barn varav flera av sönerna blev småkriminella – och deras vederläggning: tio år senare har alla barnen blivit välanpassade medborgare med fast arbete, och alla döttrarnas familjer är av mer ”normal” storlek.
Mest dramatiskt är naturligtvis Utøya-avsnittet, men mest anmärkningsvärd är kanske bilden Linton ger av dagens Ungern: oppositionella rensas ut från massmedierna och statsapparaten, judar rensas ut från universiteten, kritiker stämplas som landsförrädare, historieböcker skrivs om. Fascistiska paramilitära band håller parader beväpnade och polisen ignorerar rasistiska terrorattacker mot romer. Att demokratin förfallit så kraftigt i ett land mitt i Europa och inom EU har uppmärksammats förbluffande lite hittills.
Inom parentes: nej, jag är inte arg för att skildringen av ”den ungerska arbetsplanen” på sidan 42 är i stort sett ordagrant identisk med texten i min artikel om samma ämne, den första som uppmärksammade nyheten i Sverige. Boken har inga noter och det var hur som helst bara en redogörelse, ingen egen analys. Men nu är det sagt i alla fall…
I reportaget om Nederländerna, som mer uppehåller sig vid det politiska klimatet och debatten, finns å andra sidan en intressant granskning av Eurabien-ideologin, med alla dess bisarra konspirationsinslag, inklusive den ytterst hemliga kontinentregeringen Euro-arabiska dialogen, EAD.
Men det riktigt bra reportaget behöver inte bara slående bilder och repliker, utan också en tankemässig röd tråd att följa, vare sig det handlar om ett kraftfullt inhamrande av en tes eller ett eftertänksamt prövande av olika analyser mot varandra. Det saknas bitvis här – antagligen delvis på grund av bokens snabba produktion. En intellektuell av ena eller andra slaget dyker upp och diskuterar högerextremismens koppling till massarbetslösheten, vilket bryts av bilder ”från fältet”, varefter en ny expert kommer till tals med en utläggning om rasismens djupa rötter i europeisk kultur, och så fortsätter det. Läsaren serveras en lång rad analyser, men får inte så mycket hjälp att strukturera dem. Linton försöker oftast inte – eller lyckas i varje fall oftast inte – ställa dem emot varandra på ett sådant sätt att nya insikter framträder.
Det är också ganska magert med faktaunderlag och statistik, även om en del av det som finns förvisso är slående. Som att en Gallup-undersökning visar att 94 procent av egyptierna ser ”yttrandefrihet som en oumbärlig hörnpelare i ens önskade statsskick”, mot 78 procent av britterna; i Iran anser 80 procent att attacker mot civila aldrig kan försvaras, medan det i USA är 46 procent. Eller att antalet barn per kvinna i muslimska folkgrupper, tvärtemot extremhögerns propaganda, i dag ligger på ungefär samma nivå som etniska holländskor i Nederländerna.
Bokens splittrade karaktär gör det aningen knepigt att värdera den ideologiskt, inte bara formmässigt. Bland den mängd röster som kommer fram finns de flesta antirasistiska perspektiv representerade – marxistiska, socialdemokratiska, socialliberala, islam-liberala (Tofik Dibi, enligt boken Nederländernas svar på Gustav Fridolin) – och Linton själv tar aldrig ställning mellan dem, inte ens indirekt genom kritiska frågor.
Det sägs ingenstans om bokens mål främst är att tillhandahålla argument mot högerextremismen eller om det är att nå en djupare förståelse av den och dess orsaker, eller (och det är väl troligast) både och.
Bäst fungerar den nog som det förstnämnda. Den utgör en alarmklocka, ett slags ”hit kan vi vara på väg”. Nederländerna visar hur den offentliga debattens mitt kan förskjutas – så att det blir normalt för Geert Wilders att kalla moskéer för hattempel, medan en karikatyr av Wilders som lägervakt censureras. Ungern visar nästa steg, vad som skulle kunna bli konsekvenserna om högerextremism och högerpopulism avancerar bortom symbolfrågor om burkaförbud och halalslakt och börjar omforma väsentliga aspekter av samhället. Och sist Utøya, som inte behöver några kommentarer.
Men intervjuerna analyserar huvudsakligen den senare frågan , orsakerna bakom högerextremismens framryckning – ibland orginellt och tänkvärt, ibland mindre. Mindre plats upplåts åt konkreta idéer om hur framryckningen borde stoppas.
En intressant bok att läsa tillsammans med De hatade skulle kunna vara Linnea Nilssons och Emil Schöns Fult folk – dels för att den fokuserar åt andra hållet, på högerextremismens rekryter i stället för dess offer, dels för att den just innehåller lite mer funderingar kring olika antirasistiska strategier.
En synpunkt som dock saknas är att rasismen inte enbart är ett hot mot de direkta offren för den – vilket är ett viktigt antirasistiskt argument.
Ronald Reagan inledde sin attack mot välfärdsstaten genom att demonisera bidragstagande (svarta) mammor, men i slutändan blev 99 procent förlorare på politiken. Medan Ungern debatterade mer eller mindre hårda åtgärder mot romer kunde Fidesz införa en ”platt skatt” som innebar en stor omfördelning från fattiga till rika.
Boken ger hyfsat stort utrymme åt analysen att högerextremismen vinner stöd i frånvaron av en offensiv vänsterpolitik på det ekonomiska området, men den missar att poängtera att även det omvända sambandet gäller – att rasismen i sin tur blir ett hinder för en progressiv politik, och inte minst för folklig mobilisering.
