Jag hade varit på Adolf Fredriks kyrkogård. Lagt en ros vid Palmes grav. Det var torsdag i slutet av januari. Några vilsna snöflingor letade sig ned mot marken. Det började skymma. Jag skulle just gå därifrån när jag såg en man med uppfälld rockkrage komma med raska steg från Sveavägen. I handen höll han en portfölj. Då och då kastade han en hastig blick över axeln. I bakgrunden skymtade folk med kameror och mikrofoner. När mannen var ett tiotal meter ifrån mig kände jag igen gestalten. IF Metalls ordförande, Stefan Löfven.
Vi hade träffats i maj. Han var i Lidköping för att delta i en stor konferens om industripolitik. Jag var inbjuden av ABF för att inspirera män att läsa för sina barn. Stefan kikade in för att hälsa på papporna, de flesta Metallanslutna. Lovordade det läsfrämjande arbetet och höll en litet tal om kampen för jobben. Vi sågs också vid ett seminarium på senaste bokmässan i Göteborg när fyrtio Volvoarbetare presenterade en svart liten bok som hette Vi ska inte skriva någon jävla bok.
– Stefan! sade jag.
Han verkade inte förvånad över att se mig.
– Du har händelsevis inte en bil i närheten?
– I hörnet av Holländargatan. Hundra meter bort.
Vi skyndade på stegen. Slängde oss in i min blå Golf. Pressuppbådet försvann i backspegeln.
– Jag går här varje dag, sade Stefan. Bor bakom LO-borgen. Hur lugnt som helst. Men nu vimlar det av journalister. Alla ställer samma fråga.
– Är det du?
– Alla vill att jag ska bekräfta att jag är den nye ordföranden. Men de får vänta tills i morgon. Efter partistyrelsen.
– Vem läckte?
Han drog på svaret. Log snett.
– Mamma.
Jag var också tvungen att le.
– Jag var just på väg till min. Hon fyller åttionio nästa vecka.
Vi närmade oss Norra Bantorget.
– Ska jag köra dig hem?
– Ta vänster! Trappuppgången är ockuperad. Jag väntar ut murvlarna.
Jag svängde ut på Vasagatan. Fick nita för rödljus vid Kungsgatan. Stannade halvvägs in på de vita strecken. Jag tittade på Stefan.
– Vart ska vi?
Han kontrade med en motfråga.
– Har du ätit?
Några fotgängare pressade sig förbi motorhuven och blängde in genom vindrutan. Stefan vred på huvudet. Bilradion var igång. På morgonen hade Göran Persson suttit i tevesoffan och sagt att Socialdemokraternas nye ordförande var en man. Vid lunch visste alla att det var Stefan Löfven.
Jag stängde av och ringde brorsan. Frågade om han hade middag på gång.
– Kan du duka för två till?
Jag vände mig till Stefan.
– Gillar du fläskpannkaka?
– Det är min favoriträtt.
Vi kom ned i Södertunneln.
– Mamma hade Olof Palme på middag en gång, sade jag. Hemma i köket. Bjöd på sill och potatis. Det skulle vara enkelt.
En polisbil störtade förbi med blåljuset påslaget.
– Vi är båda barn av femtiotalet, fortsatte jag. Men du är fem år yngre. Vad var det som fick dig att vakna politiskt?
– Ådalen trettioett, sade han utan att tveka. Filmen alltså. Av Bo Widerberg. Och du?
– Vietnamkriget och gruvstrejken.
Vi närmade oss Enskede. Stefan ringde sin fru, Ulla. sade att han träffat en vän. Han stoppade ned telefonen men stängde av den igen för att få vara i fred.
– Vad gör din bror?
– Han försöker få chefer att vara ledare och inte bara chefer. Jobbade först på Metallverken i Västerås. Sedan blev det socialhögskolan i Umeå. I dag är han konsult.
– Jag läste tre terminer, sade Stefan. Sedan hoppade jag av. Det var så deprimerande. Började på AMU och utbildade mig till svetsare i stället.
– Som jag.
– Har du gått på Sopis?
– Nej, men på AMU. Svets och plåtkursen. Jobbade som svetsare länge. Var aktiv i facket. Men jag ville skriva om arbetet. Orättvisorna. Tvingades sluta för att göra det.
– Vi har en hel del likheter, sade han.
Stefan satt tyst en stund. En rynka tog form i pannan.
– Skulle inte du till din mamma?
– Jo, men hon får vänta.
– Vad heter hon?
– Dagny. Och din?
– Iris.
Jag parkerade bilen. Låste med fjärrkontrollen.
– När jag flyttade hemifrån skickade hon med mig en egenhändigt skriven kokbok, sade jag. Hur jag skulle göra köttbullar. Recept på pannkakssmet.
– Iris påminner mig alltid om att ta med långkalsonger när jag åker hem.
– Hon stöttar mig alltid.
– Vi är alltid deras barn. Svetsare eller partiledare spelar ingen roll.
– Håkan Juholt ringde nog sin mamma innan han slog numret till Nuder och sade att loppet är kört. När en soldat stupar är det alltid mamma han ropar på.
Brorsan mötte på trappen. Musik strömmade ut genom den öppna dörren. Björn Afzelius. Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder, rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framtiden ditt ansvar.
Vi gick in i värmen.
Iris och Dagny – vi är alltid deras barn
Publicerad
Uppdaterad
