Ofta blickar man mot Det Stora Landet i Väst och förfasas över vad som sker där. Ett exempel är abortmotståndet och dess förespråkare. Abortläkare förföljs, mordhotas och dödas – i livets namn. Med samma skräck kan vi se samma sorts abortmotståndare i vissa, företrädesvis katolska, EU-länder.
I Sverige finns en av de mest liberala abortlagarna och den kom redan 1974. Vi har haft dödsstraff för aborter – 1734 års lag löd: ”den som fördriver sitt foster, och den som därtill råder och hjälper, döms till döden”. Resultatet? Barnamord blev ett av de vanligaste brotten i Sverige. Ungefär 100 år senare ersattes dödsstraffet av fängelse och prygel.
Gör en internetsökning på ”EU-resolution 1763”. Precis som siffrorna verkar vilja avslöja rör det sig om idéer tillhörande ett annat århundrade. Inom EU finns det genom resolution 1763 en rätt för medicinsk personal och sjukhus att i samvetets namn vägra ge vård till en kvinna som vill genomföra en abort, så kallad samvetsvägran.
Resolutionen är dock inte bindande i relation till Sveriges lagar. I ett debattinlägg i SvD förra året skriver RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér: ”Resolutionen är ett hafsverk. Den brister i logik. Den är oförenlig med internationella och europeiska mänskliga rättigheter. Den går helt på tvärs med den lagstiftning och de principer för hälso- och sjukvården som gäller i Sverige i dag”.
Det finns förespråkare för samvetsvägran inom sjukvården i Sverige, men de är inte emot abort. De är för att arbetare inom vården ska kunna slippa utföra vissa handlingar – det som främst diskuterats är så kallad dödshjälp.
Men hur ser abortmotståndet ut i Sverige? När resolution 1763 diskuterades under 2010 och 2011 visades olika ansikten upp. Förutsägbart kom de flesta argument från kristdemokrater och sverigedemokrater. Men det fanns även inlägg i bloggosfären från opolitiska organisationer med namn som ”Ja till Livet”, ”Älska livet” och ”Människorätt för ofödda” (MRO). På deras bloggar skriver de att medlemsantalen ökar. MRO:s talesperson Nasrin Sjögren har synts i stora mediakanaler som Sveriges Radio och medverkat i Studio ett i P1 det senaste året.
Medieprofilen och kristdemokraten Marcus Birro är också uttalad abortmotståndare. MRO citerar honom ofta på sin hemsida när han talar om de missfall som han och hans fru har råkat ut för. Det känns som att Sveriges abortmotståndare därmed har fått ett definierat radarpar som kommer att kunna påverka opinionen starkare än tidigare då samlingarna har varit mer splittrade.
”Ja till Livet” och ”Älska Livet” delar ut flygblad och verkar tämligen lågmälda. MRO å andra sidan är mer handgripliga. Under förra årets Almedalsvecka körde en lastbil med bilder på döda foster runt i Visby. De tog även en runda runt sjukhuset i Visby i protest mot de aborter som genomförs där. Man undrar hur många år det kommer att gå innan de börjar hota personalen på sjukhuset? MRO:s hemsida förklarar varför de visar bilder på foster: ”När abort blir synlig ändras allt.” Direkt på hemsidan börjar en film spelas upp som visar hur en abort genomförs.
Jag stängde av filmen efter några sekunder. Den var för jävla äcklig.
För några år sedan var jag med som stöd när en kompis drog ut en tand. Det var en vanlig procedur med bedövning och tång. Det var så vidrigt att jag svimmade. Blev jag emot tandvård efter den upplevelsen, enligt MRO:s logik? Självklart inte.
Det finns abortmotståndare i Sverige och mycket tyder på att de blir fler och allt bättre organiserade. Känns metoderna som MRO använder sig av igen? Kanske från Landet Långt bort i Väst? Vi ska inte sluta förfasas över det som sker på andra sidan Atlanten, men inte heller glömma att rikta blicken mot vad som sker här hemma.
