Helena och Sandra fick kontakt genom ett forum för personer som säljer sex på internet. De var båda ensamstående mammor till varsitt litet barn. Båda befann sig i en situation där pengarna inte räckte till mat, hyra och räkningar. Och båda valde att hellre sälja sina kroppar än att vända sig till socialförvaltningen. För Sandra handlade det om tidigare dåliga erfarenheter av socialen som skrämde henne, för Helena, som tidigare jobbat på socialförvaltningen, handlade det om skam.
Sandra hade jobbat i ett annat land och var inte berättigad till a-kassa. Hon hade inga inkomster hon kunde visa upp att grunda a-kassa på och hamnade utanför systemet. Men hon lyckades försörja sig genom ett timvikariat inom vården. Vissa veckor kunde hon få mycket jobb och andra inget jobb alls.
– Det var en otrolig osäkerhet. Rädslan att bli sjuk eller behöva vabba och bli tvungen att tacka nej och då vara hemma utan ersättning. Att alltid vara pigg och glad och aldrig säga nej. Inom vården kan man ju gå många år utan att man får en fast tjänst.
Sandra fick inte pengarna från timvikariatet att räcka till och behövde hitta en lösning. Två år tidigare hade Sandra varit tvungen att söka socialbidrag, eller ekonomiskt bistånd som det numera heter, en upplevelse som avskräckte henne från att försöka även denna gång.
− Det är svårt att förklara. Det är så förnedrande, det bemötande man får. Det kändes som att de såg ned på mig för att jag inte klarade av att försörja mig just då. Det man måste underkasta sig för att få ut de 3 000 kronorna. Man måste visa upp hela sitt liv, varenda räkning. För mig var det en tillfällig grej, jag behövde ekonomisk hjälp under fem arbetslösa veckor. Men det kändes som att jag var tvungen att bevisa att jag inte försökte lura någon. Jag gick där med mössan i handen och svalde min stolthet, så fick jag inte ens så jag klarade mig.
Sandra fick lite pengar till el och förskoleräkning, för att hennes barn inte skulle förlora platsen, men inte pengar till mat som hon också behövde.
Sandras negativa upplevelse av socialtjänsten färgades också av att hon i samma veva sökte hjälp mot sitt sexmissbruk som hon led av som en följd av övergrepp i barndomen. Hon hade själv kollat upp bra behandlingar, men fick nej, det var för dyrt. I stället skickade socialtjänsten henne till en alkohol- och drogterapeut.
− Missbruk som missbruk, sade de till mig, men så var det inte riktigt.
Terapeuten var fullkomligt oförstående och ifrågasatte varför det var så svårt att sluta ha sex. Själv hade terapeuten inte haft sex på flera månader framhöll hon. Terapin kändes inte meningsfull och vid ett tillfälle missade Sandra ett av mötena. Socialtjänsten skickade då en orosanmälan till hennes ex, som också var pappa till hennes barn, och de fick komma på samtal tillsammans om Sandras sexmissbruk.
– Det var så oerhört förnedrande, säger Sandra. Efter det har jag varit rädd för att vända mig till dem och be om hjälp igen.
I stället letade sig Sandra ut bland sexannonserna på internet, la upp en egen annons och kunderna började snart ringa.
Helena, som är socionom, jobbade själv på socialförvaltningen. Hon hade ett föräldravikariat som hon trodde hon satt tryggt på, men med en månads varsel meddelades hon att kollegan skulle komma tillbaka tidigare och hon skulle bli tvungen att sluta.
– Jag sökte jobb som en galning, men inget öppnade sig. Jag hade bränt alla besparingar vid en separation tidigare, då jag varit tvungen att bygga upp livet från noll och jag var inte berättigad till a-kassa för jag hade inte jobbat så länge.
Att vända sig till socialförvaltningen var inte ett alternativ.
– Jag hade hellre dött. Det fanns bara inte att jag skulle vända mig dit, till mina gamla kollegor. Jag känner ju till jargongen och attityden mot de som söker, berättar hon.
Helena kände dessutom till reglerna och visste att hon inte skulle vara berättigad. Hennes hyra var för hög och hon skulle tvingas flytta om hon skulle få någon hjälp.
− Då skulle jag dessutom få avslag från en gammal kollega. Nej tack. Det hade varit total skam.
Helena skaffade sig ett alias och satte ut en annons på en internetsida. Sexköparna träffade hon dagtid när barnet var på förskolan.
Både Sandra och Helena beskriver det som att de bara stängde av känslorna och gjorde det de var tvungna att göra för att försörja sig och sina barn.
– Det är lite som när man utför en handling utan att tänka. Man bara gör det man måste göra. En mental shutdown. Hade jag analyserat hade det inneburit så mycket ångest, säger Helena.
− Jag tänkte att jag måste göra det här ett tag för att få pengar till räkningar. Någon månad eller några veckor. Sedan blev det så lätt. Jag märkte inte hur avtrubbad jag började bli. Jag förträngde grejer. Hade jag haft en jobbig kund så intalade jag mig bara att ”det här har inte hänt”. Det är först nu som jag har börjat inse vad jag har gjort mot mig själv. Jag var så bra på att stänga av under tiden. Nu när jag har fått distans till det så kan jag se vilken förnedring jag behövt utstå, vilka risker jag utsatt mig för, berättar Sandra.
Båda tror att det har påverkat dem psykiskt att sälja sex.
– På ett sätt mådde jag faktiskt bra. Vetskapen om att jag klarat mig själv utan att be om hjälp, att jag var en survivor, gav mig efter första månaden ett lyckorus. Sedan hur det har skadat mig på andra sätt är ju en annan sak. Man slutar att värdera sig själv som människa och börjar se sig som en vara. Synen på kärlek och på män tog ju stryk också. Men jag är stabil psykologiskt och har klarat mig bra, säger Helena.
− Jag mådde inte bra under den här tiden. Om jag var nykter lyckades jag hålla allt inom mig, men om jag drack alkohol, så kunde jag inte kontrollera känslorna. Jag var rädd för att skada mig själv. Allt självförakt och allt som jag hållit inom mig vällde fram. Det enda som fungerade den här perioden var föräldraskapet. Det var det som höll mig uppe, berättar Sandra.
Helena och Sandra tror att det är fler i deras situation som gör samma val.
– I de här escortforumen kommer man i kontakt med alla möjliga personer. Det är många som hamnat utanför systemen, blivit utförsäkrade, jobbat utomlands och inte är berättigade stöd. Andra har det som bisyssla för att dryga ut lönen, till exempel unga arbetslösa tjejer som fortfarande bor hemma och behöver fickpengar. Några gör det för att de gillar det, men många för ren överlevnad, säger Helena.
– Jag tror att det är vanligare än man tror. Något man gör en period när ekonomin inte går ihop och sedan aldrig berättar för någon. Hade samhällets skyddsnät fungerat hade jag inte känt att jag behövde göra det här, men jag vågade inte tro på det. Socialen skrämde mig mer än tanken på att sälja mig, säger Sandra.
Sandra har slutat sälja sex och har nyligen fått ett vikariat inom vården. Helena har lagt undan mycket pengar för att ha tid att plugga klart och leta jobb, i hopp om att snart kunna sluta helt.
