Efter Europeiska rådets toppmöten den 8–9 december förra året och den 30 januari i år står det fullständigt klart att de europeiska regeringarna oavsett partifärg är redo att genomföra en drakonisk åtstramningspolitik som underställer ekonomierna diktaten från internationella långivare och bankkapital.
Merkozypakten (eller europakten), IMF-lån för att kringgå nationella parlament och den gigantiska ”räddningsfonden” som kallas Europeiska stabiliseringsmekanismen (ESM) är verktygen för den åtstramningspolitik som regeringarna torgför. Den kommer att leda till social tillbakagång i stor skala, brott mot grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter samt ren fattigdom för de mest utsatta medborgarna inom EU.
Tre decennier med en nyliberal politik har höjt skuldbördan till en outhärdlig nivå för stora delar av befolkningarna inklusive stora delar av medelklassen. Den offentliga skuldbördan i Europa har främst två orsaker: den skattesänkningspolitik som sedan 1980-talet har gynnat de rikaste och den åtstramningspolitik som införts efter Leman Brothers kollaps, som har hållit banker skadelösa när regeringarna har gått långivarna till mötes genom att utfärda garantier och betala ut tusentals miljarder euro, samtidigt som de påtvingar sina befolkningar massiva nedskärningar i välfärd och arbetsrätt. Långivare och spekulatörer har tagit hänsynslösa risker, övertygade om att regeringar och myndigheter kommer att lösa ut dem när krisen slår. Hittills har de fått rätt.
Det kan hävdas att den offentliga skuldbördan till största delen är illegitim, inte giltig. Så länge som den rådande logiken består kommer långivarnas diktat att leda till social utarmning och utslagning. Men insikten växer hos folken i Grekland, Portugal, Irland, Spanien, Italien etcetera att de inte vill betala dessa orättfärdiga skulder. De kräver i allt större utsträckning att skuldåterbetalningarna stoppas och att staternas orättfärdiga skulder görs offentliga. Folken inom EU deltar i allt större planlagda aktioner för en ny politik som respekterar grundläggande mänskliga och fackliga rättigheter, vilket börjar skrämma det nuvarande maktetablissemanget.
Dessa aktioner måste vara vägen för att bygga ett nytt Europa som baseras på solidaritet och samarbete, ett Europa som säger nej till den nuvarande konkurrensutsatta politiken och dess diktat. Det nyliberala tankesättet har lett till den nuvarande krisen, vars sociala brister nu blir alltmer uppenbara inom EU och även i Sverige (järnvägseländet, Carema etcetera). Det är detta tankesätt som folken måste underminera. Det ligger till grund för alla de grundläggande dokumenten inom Europeiska unionen: Romfördraget, Maastrichtfördraget, Lissabonfördraget, Stabilitets- och tillväxtpakten och Merkozypakten.
Merkozypaktens olika utkast eller ”Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen”, som förhandlats fram i hemlighet utan insyn för riksdagens ledamöter och som sekretessbelagts av riksdagens EU-nämnd, sägs enligt Fredrik Reinfeldt ”vara utan legal verkan för Sverige”. Pakten dikterar att ett lands underskott inte får överstiga 0,5 procent av BNP, vilket också helst ska skrivas in i nationella grundlagar. Enligt vad Angela Merkel sagt till The Independent kommer skuldbegränsningarna att vara juridiskt bindande för alla 25 undertecknarna, det vill säga även för Sverige.
Merkozypakten ska undertecknas av Europeiska rådet i början av mars för att sedan godkännas i de nationella parlamenten. De organisationer och politiker som tillstyrker denna pakt är inget annat än lakejer åt långivare och bankkapital. Merkozypakten gör det klart att EU-fördragen måste avvisas och ersättas med nya samarbetsformer som tas fram i genuina konstitutionella processer som bildar ramen för ett annat Europa.
