Klockan är inte mer än ett på dagen när Jonas Lundqvist kommer gående på trottoaren på Södermalm i Stockholm. Han har precis varit hemma och bytt kläder efter dagens första intervju. Det blåser iskallt och han drar upp axlarna för att skydda sig mot vinden. Andra soloskivan, visserligen den första i eget namn, är äntligen klar efter en lång tids pendlande mellan nya hemmet i Stockholm och studion i hemstaden Göteborg.
Det är ingen vild gissning Så e de me de blir en av de mest spelade svenska popplattorna det kommande halvåret. ”Den är verkligen skitbra”, säger jag när vi möts.
– Tycker du det, vad glad jag blir, ler han och kisar mot solen.
Vi skyndar in på kaféet. Han kliar sig i huvudet och beställer en räksallad.
– Ja, jag tycker verkligen att den är grym. För mig känns det verkligen som The Album. Som att släppa en jävla bomb, men du vet. Folk gillar ju Melodifestivalen och så, så jag vet inte hur den kommer att tas emot.
I slutet av 1990-talet var Bad Cash Quartet ett av de ledande svenska indiebanden. Singeln ”Big day coming” spelades på var och varenda fest och snurrades flitigt på radiolistorna. Några år senare var bandet upplöst och en tonårstid i poprampljuset över.
– Vi är ju fortfarande jävligt bra vänner allihop. Men vi var ett band som föddes för att brinna upp. Det går liksom inte att leva så tätt inpå varandra och finnas kvar för evigt, även om det var så vi trodde det var att spela i ett band, säger Jonas Lundqvist.
2007 släpptes albumet ADHD under namnet Jonas Game. Nu är det dags igen, och den här gången alltså under eget namn. Han beskriver skivan som sin solodebut och förklarar att steget från trummis i BCQ till sångare inte var så stort som många kanske tror.
– Jag skrev ju låtar även i bandet, och för mig spelar det egentligen inte så stor roll om jag står där framme eller sitter bakom trummorna. Men jag kände på något sätt att jag var tvungen att göra det här.
Många av låtarna bär lite av vemod i sig. Du sjunger om en tid i Göteborg, du är inte rädd att det ska bli för nostalgiskt?
– Jag förstår verkligen vad du menar. Och för någon som inte kommer från Göteborg kan det säkert låta romantiserande, men jag sjunger ju om min verklighet och har försökt att skriva texter som handlar om dåtid fram till idag.
En textrad som fastnat i mitt huvud är den om tennis och en liten bit morfin i låten ”Oh la la”. Du sjunger att då känns det ingenting. Det måste du nästan förklara.
– Haha. Jag vet inte hur mycket man ska prata om det där egentligen, jag riskerar väl att få kicken då, skrattar han och tittar ut genom fönstret.
– Det var en tid när jag gick på jävligt starka värktabletter och spelade mycket tennis. Det låter kanske som en konstig kombination, men jag hade väldiga problem med min rygg. Jag vet ju att många blir trötta av det där, men för mig var det tvärt om. Jag blev skitpigg. Det var liksom, Jonas gestikulerar med armarna över bordet, tennis på dagarna och sedan hem och sitta med gitarren. Man blev ju beroende av tabletterna och jag blev jävligt bra på att fixa nya recept hos doktorn.
Hur är det i dag då? Knaprar du fortfarande piller?
– Nej.
Vi återgår till samtalet om skivan. De senaste åren har svensk soulpop slagit stort. Oskar Linnros och Veronica Maggio är bara några av namnen i den nya vågen av lättsam popmusik som svept över landet. På Så e de me de finns också spår av soul, men främst är det de karibiska gitarrslingorna som sticker ut. Ibland går tankarna till 1980-talets reggaeinfluerade radiopop. Ändå alldeles eget och inte på något vis fånigt, som genren lätt uppfattas.
– Jag lyssnade väldigt mycket på dub och reggae tidigare, och på artister som Harry Belafonte och Monica Zetterlund. Ofta kändes stämningen jävligt allvarlig när vi stod i studion och spelade in. Så jag tog med lite visuella grejer för att fatta att det trots allt bara handlade om popmusik det vi gör. Till exempel hade vi alltid en tequilaflaska med oss, och massor av mexikanska hattar, det påverkade säkert musiken.
Det tog lång tid att färdigställa skivan. Hur känns det nu när den äntligen släpps?
– Jag är så jävla glad att den äntligen är klar och att jag är nöjd med hur det låter. Nu har jag satt ihop ett grymt band och hoppas att folk gillar den så att jag får lite spelningar i vår och sommar. Men egentligen törs jag inte hoppas för mycket. Fattar du hur det skulle kännas om folk frågar sig vad som egentligen hände med den där killen som var så nöjd och vart han tog vägen?
Jonas Lundqvist skrattar igen.
Även om allt fokus ligger på soloskivan nu så finns Bad Cash Quartet alltid med i tankarna. Bandet och framgången där har präglat honom till den han är i dag. Fortfarande kan han inte svara på frågan om en eventuell återförening. En journalist skrev på twitter att han hellre vill se BCQ återförenas än ett återupplivat Beatles.
– Det går ju lite inflation i återföreningar just nu. Men jag kan ärligt inte säga att vi aldrig kommer att göra det. Man vet aldrig.
Jonas Lundvist drar på sig jackan och skyndar ut. Ytterligare en intervju kvar av dagens sammanlagt tre. I nästa vecka släpps skivan, och den som inte hört det fantastiska spåret ”Rum i Göteborg” än är det bara att ratta in radion. Det skulle förvåna om Så e de me de inte kammar hem flera svenska priser när året är avklarat.
