I slutet av 2010 drabbades Pakistan av svåra översvämningar. Byar lades under vatten och på ytan flöt omväxlande vetegrödor och husfasader. Beräkningar efteråt visade att närmare 18 miljoner människor drabbades. Därtill sköt priset på vete i höjden. Forskarna var eniga: detta var en följd av den globala uppvärmningen.
Någon månad senare drabbades Ryssland av stora skogsbränder. Matpriserna ökade ytterliggare.
På en annan plats i världen stod en ung frukthandlare på ett torg. Han var frustrerad över korruptionen i landet men också över att maten blivit så dyr. Som en desperat protest hällde han bensin över sig, tuttade på, och resten är historia. Den tunisiska revolten inleddes och arabvärlden skakade av sig sina despoter medan ekonomin i västvärlden föll allt djupare ned i sin kris.
Det låter nästan som en Hollywoodfilm. I alla fall tänker jag så när jag funderar över de senaste årens katastrofer. Snabba klipp mellan scener i olika delar av världen där kriserna glider ut och in i varandra likt trådar i en spräcklig väv. Emellanåt blir jag alldeles skakig. Plötsligt ser jag den maoistiska gerillan i Nepal – smattrande automatkarbiner som en följd av den låga nederbörden. En nyhetsröst talar om världens första klimatkrig. Jag ser en stor konvoj med klimatflyktingar på väg mot Europa. De driver in mot en strand patrullerad av gränsvakter; militärer med högteknologiska vapen vid randen av en världsdel som har slutit sig som en mussla. Scenarierna hopar sig som ovädersmoln.
Vilken befrielse det är då att läsa antologin Kommunismens idé, som gavs ut på Tankekraft förra året. När kriserna tvinnas samman och överlappar varandra i en gordisk knut manar denna bok att vässa svärden och klyva knuten vid dess mitt. På så sätt är den något av det mest tankeväckande och fantasifulla som givits ut på åratal. Nu frågar säkert någon: men kommunismen – är inte den idén för gott förpassad till historiens skräphög? Tvärtom, svarar bokens författare. Kommunismen är i dag den enda landgången till en annan värld. Det är den enda politiska idé som förmår att se klimat-, energi- och ekonomikriserna som ett komplex. På så sätt är det en symptomatisk bok. I en tid när kapitalismen inte tycks kunna lösa ett endaste litet problem söker sig folk till dess absoluta motsats. Inom vänstern har därför den mest intressanta diskussionen på senaste år förts just kring kommunismen. Tänkare som Michael Hardt, Slavoj Žižek, Wendy Brown, Alain Badiou och Jean-Luc Nancy är bara några av de namn som kan nämnas.
Vad innebär det då att vara kommunist? Och framförallt, hur skiljer sig kommunismen från dess tvåäggstvilling, socialismen? För att besvara den frågan kan man gå till Michael Hardts föredömligt koncisa formulering: ”Det gemensamma är för kommunismen vad privategendomen är för kapitalismen och vad den statliga egendomen är för socialismen”. Där har vi den rent filosofiska bakgrunden. Kombinera sedan detta med Karl Marx uttalande om att kommunismen är den rörelse som upphäver det nuvarande tillståndet. Resultat: att vara kommunist handlar om att genom en kritik av det nuvarande samhällssystemet se en annan möjlighet. Alltså, inte en flummig idé om en annan värld, utan ett brott med denna värld genom ett passerande genom den.
På så sätt fungerar kommunismen som ett slags djuplod till socialismen och ett mätinstrument att undersöka den med. Låt mig ta ett exempel. Om en socialist propagerar för ett statligt övertagande av en investmentbank frågar kommunisten: av vilken anledning?
Är målet att rensa banken på dess giftiga tillgångar och sedan ge den tillbaka till dess ägare? Eller är det för att på allvar socialisera den? Kommunisten är givetvis bara intresserad av det sistnämnda. Frågan om makt är alltså central: har reformerna ett systemskifte som mål, eller är det bara manövrar i keynesiansk anda, syftande till att rädda kapitalismen? Genom att ställa dessa frågor fungerar kommunismen som en slags grindvakt mot en tom och innehållslös socialism.
Detta har gjort att kommunismen är särskilt aktuell i dag. I en tid när USA använder 700 miljarder dollar av skattepengarna till att stabilisera sin banksektor och Kina seglar upp som en formidabel stormakt på världsmarknaden har socialismen fått en skräckinjagande renässans. Nyligen utbrast en krönikör på MyNewsdesk att ”numera är vi alla socialister”, och i samband med det senaste G-20 mötet kommenterade Foreign Policys vd David Rothkopf att det ser ut som om ”den asiatiska modellen är framtiden”. Om tio år, menade Rothkopf, kommer staterna alltmera att likna företag medan de multinationella företagen kommer att vara förvillande lika stater. Kanske lever vi inte längre i en tid av ”nyliberalism”? Rothkopfs fråga blev hängande i luften.
Kring detta har tänkare som Michael Hardt och Antonio Negri skrivit fascinerande och skrämmande texter. I en tankeväckande essä i Kommunismens idé menar Hardt att det är en villfarelse att tro att den senkapitalistiska utvecklingen skulle innebära ett angrepp mot staten. Snarare, menar Hardt, handlar det om en attack mot ”det gemensamma”. Med privatiseringar av genetiska koder, arvsmassa i fröer och exklusiv kunskap har kapitalismen gått in i en ny fas. Allt mer rör man sig bort från det som Marx kallade kontrollen av den rörliga egendomen, mot kontrollen av immateriell egendom. Här fungerar staterna snarare som ett slags dörrvakter. Med en kader av mellanstatliga organisationer som IMF och WTO vävs kapitalistklassen in i en kokong av skyddande regelverk. Ackumulationen sanktioneras. Samtidigt får reglerna den effekten att de talar om för oss att det gemensamma inte tillhör oss. Tänk till exempel på hur IMF i sina otaliga ”strukturanpassningsprogram” riktade mot Afrika implicit uppmanat storföretag att privatisera vattnet.
Detta föranleder Hardt att uppmana dagens vänster att uppdatera sin analys. Vänstern måste på nytt ta till sig Marx påstående om att kommunismen är svaret på ett problem. Det Marx insåg var nämligen att det offentliga och det privata inte stod i motsättning till varandra utan snarare fungerade överlappande. Kommunismen var på så sätt namnet på ett upphävande av denna dikotomi.
Att vara kommunist handlade inte bara om socialisering och kunde därför inte reduceras till en politisk taktik.
Det var också en filosofisk manöver för att ta sig ut ur den tvångströja som konstellationen marknad-stat utgjorde. I det framtida kommunistiska samhället, skrev Marx, var statens uppgift inte att ständigt stärka sin position (som dagens socialistiska stater gör) utan att ”övervaka sitt eget bortvittrande”.
Att denna tanke är central i Kommunismens idé är uppenbart efter bara ett par essäer. Här går mycket energi åt till att beskriva dagens socialistiska stater som en samling ryggradslösa socialdemokrater. Kontentan är att socialismen är en återvändsgränd. Och någonstans här börjar jag känna en viss motvilja. Ofta blir likhetstecknet mellan dagens stater och socialismen så schematiskt dragen. Jag vet inte hur många gånger jag läser att socialismen bara är ett sätt att konservera kapitalismen. Titta på Kina, ropar den ena efter den andra. Är det verkligen en smart strategi att dra en sådan skarp gräns mellan kommunister och socialister? antecknar jag vid sidan om.
Själv skulle jag hellre se en gräns inom socialismen. För vad vi fått erfara de senaste decennierna är att offentlig förvaltning och socialisering inte är liktydigt. Här i Sverige är vi särskilt drabbade. Med den farsot som under 90-talet kallades New Public Management anpassades den kommunala verksamheten till marknaden för att bli ”konkurrenskraftig”. Detta var en naiv socialdemokratisk tanke som i praktiken öppnade upp för privatiseringar. För storföretagen var det bara om att tacka och ta emot: här hade ytterligare en del av det offentliga anpassats till marknadens spelregler. På så sätt saknade man den insikt som den betydligt klokare socialdemokraten Rudolf Meidner formulerade på 1970-talet: ”Antingen rör vi oss mot kapitalet eller rör sig kapitalet mot oss”.
Reformer har alltid en riktning. Antingen syftar de till att ”rädda kapitalismen” eller också syftar de till maktförskjutning och systemskifte. Det är mellan dessa två synsätt som den skarpa gränsen går inom dagens socialism.
Det finns alltså en hel del att invända mot Kommunismens idé. Emellanåt blir jag irriterad på att det bara är filosofer som skriver i den. En annan sak jag undrar när jag läser antologin är vart alla ekomarxister tagit vägen. För är det inte denna rörelse som i dag ropar starkast att vi inte kan lösa något med ett samhälle byggt runt den ekonomiska tillväxten? Och varför är David Harvey inte med i en sådan här antologi? Själv håller jag honom som den viktigaste vänstertänkaren över huvud taget i dag. Samtidigt är det uppenbart att det är inom frågor rörande kommunismen som vänstern har sin framtid. Kommunismens idé är ett lovvärt försök att lyfta upp begreppet ur historiens skräphög och att diskutera den som ett idékomplex. Ungefär som man brukar göra med liberalismen, vilken som bekant också har en del bråte i garderoben.
