Colombias 1900-talshistoria är blodig och full av konflikter. Efter mordet på den liberala och reformvänliga oppossitionsledaren Jorge Eliécer Gaitán 1948 följde tio år av inbördeskrig. Tusen och åter tusentals människor dödades på öppen gata och konflikten mynnade ut i paramilitära högerstyrkor, bondeuppror, tungt beväpnade gerillarörelser, brutal polis och en korrumperad statsapparat. Narkotikakriget pågår fortfarande, även om Mexico i dag kanske är det land som tagit över den värsta delen.
Men fortfarande. Colombia har högst andel internflyktingar i världen, utbredd fattigdom och är ett direkt livsfarligt land att verka i som fackföreningsaktivist eller radikal oppositionspolitiker. Samtidigt badar en liten del av befolkningen i pengar. Klasskillnaderna är enorma. I stora delar av landet syns aldrig staten till annat än från marken med sina spanande Black Hawk-helikoptrar.
Men precis som i andra stora konfliktområden skapas samtidigt något unikt som får den hårt drabbade befolkningen att både glömma och påminnas om hemskheterna runt om. Musik.
I Colombias fall kallas det ”cumbia” och nu släpper äntligen World Circuit dubbelsamlingen från Discos Fuentes legendariska arkiv, Cumbia Cumbia 1&2.
På många sätt går det att dra paralleller till 1970-talets Jamaica. Där rådde näst intill inbördeskrig på Kingstons gator samtidigt som legendariska producenter som King Tubby och Lee Perry spelade in oförglömlig musik i en rasande takt mellan svärmarna av kulor.
Det går också att jämföra Discos Fuentes med Motown eller Stax. Soulbolagen i USA som fullkomligt pumpade ut oförglömliga klassiker samtidigt som medborgarrättsaktivister jagades av den konservativa högern. Kaos och kreativitet går ibland hand i hand.
På platser, oavsett om det handlar om Bogotá, Detroit eller jamaicanska Spanish town, bidrar musiken till att upplysa om helvetet. Och mitt i all röra lyckas den också ta ner de större konflikterna på ett personligt plan. Olycklig kärlek, sorgen när romflaskan druckits ur eller en längtan tillbaka till bergsbyn och en tid som flytt.
Discos Fuentes är utan tvekan ett av Latinamerikas mest inflytelserika skivbolag och startades redan under tidigt trettiotal, som Colombias första. Nu har det grävts rejält och sållats i arkiven och ut kommer 30 låtar som var för sig berättar en egen unik historia. Och det är inte bara vackert, det är så förbannat bra att kroppen inte kan sitta still. Blandningen, det som gör just cumbia så unikt, är mixen av västafrikanska trummor, karibisk rocksteady och ursprungsbefolkningens klassiska melodier. Musiken uppstod i blandningen av landets många olika kulturer. Det är svettigt, vemodigt och omkullkastande på samma gång. Ofta i ett rasande tempo och med plötsliga avbrott för lugnare instrumentala partier.
På dubbel-cd:n ryms låtarna från bolagets verkliga guldålder, 1954 till en bra bit in på 80-talet. Dessutom ett texthäfte med berättelser och svartvita bilder på de mest tongivande artisterna och grupperna som Gabriel Romero, Rudolfo Y Su Tipica och Lito Barrientos.
Det här är utan tvekan årets dubbelsamling och ett fullständigt måste för alla som någon gång lyft blicken bortom schlagerfestival och smurfhits. Bättre kan det knappast bli.