Det finns något märkligt med den svenska självbilden. De fel vi ser på andra håll förnekar vi själva frenetiskt.
Så är det i högsta grad med korruption. Svenska tidningar skrev väldigt mycket under Berlusconis tid vid makten om det problematiska i att han i stort sett ägde media. Men när den politiska makten i Sverige hjälper sina vänner att göra kap genom att köpa offentlig egendom till underpriser får det betydligt mindre uppmärksamhet.
Samma tisdag som jag skriver det här fattar hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholms läns landsting sitt beslut om upphandlingen av Sankt Görans sjukhus. Upphandlingen av ett akutsjukhus är en jätteaffär, unik i sitt slag. Tio miljarder förväntas kontraktet vara värt för det företag som kapar åt sig det.
Allt som rör ärendet, från anbudsfrågan till de ansvariga tjänstemännens förslag är omgärdat av sträng sekretess. Informationen är hemligstämplad och när oppositionspolitiker informerats om upphandlingen har de först fått skriva på juridiskt bindande avtal om tystnadsplikt.
Det säger sig självt att de som förlorar här är allmänheten. Vi som är presumtiva akutpatienter, vi som ska betala kalaset med skatt på vår arbetsförtjänst, vi förvägras insyn.
Att vinstdrivande företag knappast arbetar för att de pengar som finns i verksamheten i första hand ska komma patienterna till godo är uppenbart. Vinst ur vård pressas alltid fram på personalens och patienternas bekostnad.
En sådan här jätteaffär märks lite mer, men faktum är att allmänheten blir blåst lite nu och då av företagare som med hjälp av vänner i politikerkläder får köpa förskolor, vårdinrättningar och annan offentlig egendom för en spottstyver. Ett i raden av sådana exempel är vårdcentralen Serafen, som vi skrivit om här i Arbetaren. Läkarna som köpte vårdcentralen fick den för knappt 700 00 kronor och kunde sedan raskt sälja den vidare för 20 miljoner kronor. En av dessa läkare var vän med moderaten Lars Joakim Lundquist, sjukvårdslandstingråd i Stockholm.
Det sägs ofta att det inte finns några pengar till välfärd eller pensioner kvar. Men uppenbarligen tycker politikerna att vi har råd att rea ut offentlig egendom till spekulanter som vill berika sig själva på att folk är sjuka eller gamla. Uppenbarligen tycker politikerna att vi har vi råd att subventionera medelklassens användning av privata pigtjänster och restaurangbesök. Uppenbarligen tycker politikerna att vi har råd att betala företagare för att ta emot gratis arbetskraft i form av Fas 3:are och med hjälp av dessa dumpa hela arbetarkollektivets löner. Allt detta mygel och denna kompiskorruption sker rakt framför våra ögon.
