I en av Timmermansgårdens lokaler på Södermalm i Stockholm dämpas sorlet och hörapparater skruvas upp. I mitten står Pelle Olsson som är kvällens ordfördelare och bland annat håller ordning på berättarlistan och klockan. Pelle Olsson går igenom berättarkaféets ordningsregler i en mikrofon, samtidigt som en liten korg skickas runt bland borden som frivillig kollekt.
– Bara en i taget får tala. Om man inte talar är man skyldig att lyssna och vänligt titta på den som berättar! Det blir oftast bättre berättelser då.
Ursprungsidén till berättarkaféet växte fram ur två fattiga kulturföreningar. Däribland Liv i Sverige, som under 1980-talet frågade sig varför kulturlivet så sällan tog tillvara på människors inneboende kapaciteter, trots att det ofta talades om att dessa fanns. Vanliga människor tog plats och berättade i sin vardag, kring fikaborden på arbetsplatserna och köksborden i hemmen, men förväntades i det offentliga kulturlivet ta platsen som passiva åhörare. Liv i Sverige ville se en ändring, praktisera yttrandefriheten och inte bara lämna över den till experter. Syftet var även att väcka det fria berättande som en gång blomstrade på mötesplatser som stamkaféer och ljugarbänkar.
– Vad kul att se nya ansikten här i kväll, särskilt en och annan nyförvärvning som är under 70 år, säger Pelle Olsson.
Åhörarna, som överstiger 40 till antalet, skrattar och snart har mikrofonen nått kvällens första berättare. Pelle Olsson drar en kort anekdot om hur tv:n kom och tog plats i vardagen och skapade ett glapp i sällskapet med andra. Historien får ett skrockande gehör från publiken och det visar sig att just tankar om hur internet, tv-apparater och datorspel framkallar ett avstånd mellan människor är återkommande bland deltagarna.
– Vi försöker vara tillåtande här, det behöver inte vara fantastiskt bra alltid. Som ordfördelare skulle det bara vara dumt om jag började regissera. Det viktiga är mötet och jag tror att många här är äldre för att de dels har en annan tradition av att tala men även att det föds ett behov av att föra sina berättelser vidare när man blir gammal, säger Pelle Olsson.
Övriga ordningsregler på berättarkaféet innebär att den som berättar inte får göra det i mer än tio minuter åt gången. Åhörarna får inte applådera och det är förbjudet att läsa upp färdigskrivna dikter, spela instrument eller ta med bilder i syfte att visas upp. Det är inte heller ett måste att berätta, det räcker gott att delta genom att lyssna. Under kvällen råder en mansdominans bland berättarna, något som förstagångsbesökaren Heidi Lind är med och bryter genom att resa sig upp och berätta historier om sin synska mormor.
– Det var intressant och trevligt att lyssna. Men det var framför allt en framgång att våga prata, säger Heidi Lind.
