”Goddag, goddag, mäster skräddare, är mina byxor färdiga?” ”Ack nej.” ”Är de inte färdiga? Varför då?” ”Ack jo, det bidde inga byxor.” ”Jaså, bidde det inga byxor? Vad bidde det då?” ”Det bidde en väst.” ”Jaså, bidde det en väst. När blir den färdig?”
Det är lätt att dra sig till minnes folksagan om Mäster Skräddare när man tittar på de nya avtalen för anställda inom butik och lager. Skillnaden är givetvis att i sagan bidde det till slut ingenting.
Handels drev däremot igenom löneökningar, om än inte lika stora som man först hoppats. Dessutom förbättringar i fråga om visstid och att bemanningsföretag inte längre kan anlitas helt fritt. Ni kan läsa mer om innebörden av avtalet i en analys av Annie Hellqvist på sidan 4 i detta nummer.
Samtidigt som Handels fått igenom dessa smärre förbättringar, som självklart är nog så viktiga för de handelsanställda, har man uppenbarligen kohandlat bort en hel del i processen. Framför allt handlar det om införandet av en så kallad yrkespraktik för ungdomar under 21 års ålder.
Hur mycket Handels än pekar på att denna ska ske under reglerade former, med handledare, insyn av facket och så vidare, så går det inte att komma ifrån att man här förhandlat in en mekanism för att dumpa just de löner man fått igenom en smärre ökning av. Färdigutbildade ungdomar ska under tolv månader arbeta för 75 procent av lägstalönen.
I en bransch där arbetsköparna redan i dag föredrar de yngre arbetarna är det mycket märkligt att facket sanktionerar införandet av en särskild ungdomslön. Snarare borde man genom att framför allt förbättra ungdomarnas villkor förbättra för yrkesgruppen som helhet.
Frågan som uppkommer är självklar, varför valde man att inte strejka i detta läge? Det var ett slagläge. Åtta LO-förbund hade varslat om sympatiåtgärder, förståelsen bland allmänheten var stor.
Svaret kan bara vara att LO-facken uppodlat en kultur där strejk eller andra stridsåtgärder ska undvikas till snart sagt varje pris. Strejkvapnet är något man skramlar med, men inte tänker använda.
Detta vet naturligtvis arbetsköparsidan. Det är därför de kan få in lönedumpande åtgärder i den nya avtalstexten. Det är därför tunga allianspolitiker försvarar den svenska modellen, deras iakttagelser om rådande arbetsfred är helt korrekta. Men som den gamla textraden säger: ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?”
Det har höjts röster för att avtalen borde ut på omröstning bland medlemmarna. Det skulle ha varit intressant att se hur en sådan omröstning slutade. Det är troligt att förhandlarna inte alls hade kompromissat på samma sätt om de visste att en medlemsomröstning skulle äga rum.
Men medlemsomröstningar om avtalen, det går inte, hävdar vän av ordning. Jo det går. I SAC råder lokal strejkrätt, inga förhandlingsbud godtas utan att medlemmarna på arbetsplatsen röstat ja. Hela strukturen i organisationen är uppbyggd för att makten ska finnas hos medlemmarnas sektioner ute på arbetsplatserna. SAC centralt fungerar bara som ett serviceorgan
åt de Lokala Samorganisationerna.
Ska de stora facken ha en framtid måste de lära sig något av detta. Men revolutioner kommer
aldrig uppifrån. Medlemmarna på golvet måste ta tillbaka initiativet.
