Jag försöker gå in i boken med en fullständigt blank blick. Helt ofärgad. Men han har gjort det så svårt för mig. Jag fann Min Kamp 2 nästintill plågsam att läsa. Den var så fylld av människoförakt. Så mycket sexism och främlingsfientlighet.
Det är svårt. Det är fiktion. Men allt som skrivs har hänt och alla karaktärer är människor som får sin historia skriven av Karl Ove Knausgård. Gränsen mellan att skriva om någon och övergrepp är hårfin. Makten han har. Och oviljan att kännas vid denna makt.
Kan vi, bara en gång till, prata om hans blick på kvinnor? Hur han konsekvent beskriver hur kvinnor ser ut och vad han tycker om dem. Hans förakt för allt som är kvinnligt kodat. Vad tillför det egentligen, förutom att upprätthålla ett regelrätt kvinnohat?
Kan vi prata om våldtäktsscenen som avslutar den fjärde boken? Hur han beskriver den tjejens kropp. Jag vill inte ens ta orden som används i min mun. Hur han fortsätter att ha sex med henne när hon är så berusad att hon kräks, helt utan reflektion. Den våldtäkten är någonting som faktiskt har hänt. Hänsynslösheten i hans handling. Återskapande av handlingen. Hänsynslösheten i hans ord.
Min Kamp 4 utspelar sig under Knausgårds gymnasietid och året som följde på det då han arbetade som lärarvikarie i Nordnorge. Den är sprängfylld av flick- och kvinnokroppar. Dessa kroppar är ju så härliga! ”Härlig” är det värsta ordet jag vet. De är överallt. De är utförligt beskrivna. De är 13 år gamla. De är slanka. Deras bröst är som apelsiner. Det är flickorna vars kroppar man vill knulla och det är flickorna man är kär i. Med dem är det en annan sak. Såklart.
Fördelen med fyran är att man som läsare slipper ta del av de outhärdligt trista konversationerna som han har med sin vän Geir om litteratur, skrivande och typ ”livet” som upptar en stor del av till exempel Min Kamp 2. Dessa poserande tröttsamma utläggningar som bara medelålders män har får mig att vilja hugga mig själv hårt i armen med valfritt vasst tillhygge bara jag slipper lyssna.
De jag har pratat med som tycker om Min Kamp är övervägande män och har övervägande samma argument: ”Jag kunde identifiera mig med huvudpersonen” och ”Det är lysande prosa”. Jag kan inte identifiera mig med Knausgård. Vi är många som inte kan det. Alla som inte är vita, straighta män.
Är identifikation en viktig faktor i litteratur? Inte nödvändigtvis, men det kan det vara.
Jag funderar på vilka jag kan identifiera mig med. Och jag tänker på kvinnor som gjort som Knausgård och skrivit om sitt liv. Kvinnor som skrivit om det privata. Hur dessa kvinnor genom att skriva om sig själva har blottlagt förtryck och visat upp djupt liggande maktstrukturer. Som Susanne Brøgger. Jag låg i skuggan i en trädgård, det var juli och för varmt för att röra sig. Jag var 20 och hade precis kommit hem från en alldeles för lång resa. Jag var trött i själen och befann mig i dvala. Det enda jag gjorde på dagarna var att ligga där i skuggan och läsa Susanne. Hon räddade mig. Jag tänker på Märta Tikkanen och på Kerstin Thorvall, åh Kerstin. Jag älskar dom allihop.
Jag tänker på all skit som dessa kvinnor har fått ta: alla trakasserier, all förnedring, alla hot. Och hur hyllad Knausgård har blivit. Det handlar om positionen utifrån var man skriver. Som kvinna skriver man i ett strukturellt underläge. Som man gör man inte det. Det ligger en skillnad i skriva om de som förtrycker en eller att upprätthålla ett förtryck genom att skriva utelämnande om de man förtrycker. För det är precis vad Knausgård gör. Inte hela tiden, men det återkommer.
Det finns stycken som är bra: de stycken som handlar om hans pappa. Men jag skulle inte gå så långt som att kalla dem lysande. För att hitta de ställen där berättelsen glimrar till, måste man kämpa sig igenom på tok för många sidor av ganska usel prosa.
Mitt förslag, om man fortfarande verkligen vill läsa Min Kamp, är att läsa de sista 200 sidorna i den första boken och sedan tillämpa samma taktik som jag använde mig av när jag som tolvåring läste Grottbjörnens Folk. Skumma igenom och läs det som är värt.
