Vad denna drabbande insikt skvallrar om, förutom att jag överskattar mitt inre liv, är att det vi gör ofta är mer intressant än det vi tänker. Det är ju, som bekant, den första sortens blinkande lyckliga iakttagelser som tillsammans utgör hela tillvaron. Man ser en spårvagn. Ett hus. Ett barn i hatt. Man dör. Alla vet att det är så här, och därför behöver det inte konstateras igen. Tilldragelserna själva däremot är fortsatt unika och vibrerande. Beskriv dem.
1905 flyttade den då 27-årige schweiziske författaren Robert Walser till Berlin. Storebrodern Karl var scenograf och hade slagit sig ned i samma stad ett år tidigare. Walser själv tog arbete som betjänt på ett slott, publicerade kortprosa i tidskrifter, gav ut ett antal romaner (mest känd är kanske Jakob von Gunten från 1909) och berömdes av samtida storheter som Robert Musil och Herman Hesse.
Sedan gick det utför. Med ekonomin, med kreativiteten, med hälsan inte minst. Mellan 1933 och sin död 23 år senare låg Robert Walser inlagd på ett mentalsjukhus i hemlandet. Hans sista bevarade texter är från åren strax innan inläggningen, då han vistades på ett annat sanatorium i Bern: prosafragment, dramatik och dikter, nedtecknade med millimeterhöga bokstäver på kvitton och kuvert. Dessa ”mikroskrifter”, som de har kommit att kallas i efterhand, dechiffrerades och gavs ut först på 80-talet. Ett urval föreligger även i svensk översättning av Peter Handberg (Att vi lever i en ond värld, Symposion 2001).
Också i den nykomponerade prosasamlingen Berlin Stories, översatt till engelskan av bland andra Susan Bernofsky, rör det sig om mindre format. Korta betraktelser, sällan längre än ett par sidor. Om Berlins alla torg och parker och invånare och teatrar, om allt man ser när man är ny i en stad. Walser flanerar omkring, noterar förtjust: oj, vad solen skiner! Och vad ljuvligt Tiergarten är på våren! Och det är alltid söndag i en park! Jag tänker på författaren Elias Canetti, som har en liknande förmåga att med avsiktlig enkelhet gestalta det absurda i vardagen. Det är som att gå på promenad med ett ovanligt intelligent barn.
Och nu kanske någon tänker: Å nej, miljöbeskrivningar. Sådana man annars bläddrar förbi. Jo, det gör man förvisso – kära svenska prosaister, för skildringar av vindpinade sjöstugor finns faktiskt kameran – men poängen är att Robert Walsers Berlin är mer karaktär än kuliss. Städer är ju ofta det. Även om det händer saker i dem, händer de också helt på egen hand.
Just det där fenomenet kan vara svårt att sätta fingret på utan att det blir antingen patetiskt (Per Bjurman) eller forcerat blasé (Per Hagman). Men ser ni, det är precis vad Walser lyckas med. Han må vara uppsluppen, men aldrig underdånig; han är ju en del av staden. De lever tillsammans. Allt är platt, allt är möjligt, allt är ett och samma. Är det inte lite så det är att vara på bra humör, ändå? Man går förbi ett fint träd och blir helt fnissig.
Bland Robert Walsers övriga beundrare fanns den tyske filosofen Walter Benjamin, vars oavslutade storverk Passagearbetet behandlar just flanerandets väsen. Benjamin påstod att Walsers författarskap kännetecknas av en anmärkningsvärd antistil. Man kan komma med flera invändningar mot den uppfattningen – vad betyder ens stil, Walsers texter är ju hur säregna som helst, brist på manér är också ett manér, och så vidare – men sant är att språket äger ett slags absolut presens. Allt sker nu. Jaget vandrar runt på gatorna och vet lika lite som läsaren vad som kommer runt hörnet. Ett kafé? Så trevligt.
Vad ska man säga om den hållningen? Jag vill nästan kalla den demokratisk. Vad den i alla fall gör är att etablera ett förhållande mellan läsaren och författaren som påminner om det mellan författaren och staden. Känslan av att vara inbjuden, att ingen information hålls hemlig, att få vara med och upptäcka på samma nivå. Världen är inom räckhåll. Det känns som att resa.
