If Metall var först ut med att avtala om särskilda ungdomslöner. Därpå följde Handels och nu också Kommunal. I alla tre fall handlar det om att låta ungdomar arbeta till 75 procent av lägsta lön. Åldersgränserna samt hur mycket inslag av utbildning det ska vara i ungdomspraktiken skiljer sig något mellan avtalen.
Det handlar inte om praktikinslag i yrkesutbildningar utan om en ungdomslön för färdigutbildade ungdomar.
Att ungdomars arbetsinsats ska betalas lägre än andra arbetares är jackpot för arbetsköparna. Ungdomar är en på många sätt attraktiv grupp, starka, friska, har inte alltid hunnit bilda familj, är inte alltid insatta i sina rättigheter, vill visa sig dugliga och har inte alltid hunnit utveckla skinn på näsan. Att denna grupp behandlas som arbetshandikappad är en ren cynism. Det handlar, oavsett omskrivningar, om ren lönedumpning. Och självklart om en förolämpning mot unga arbetare som behandlas som om deras arbete vore mindre lönsamt, vilket det verkligen inte är.
När ungdomslöner föreslagits från borgerligt politiskt håll har förslaget mötts av ett högst begripligt ramaskri. Men nu när fackföreningarnas förhandlare i praktiken är med och genomför förslaget så förväntas vi svälja det.
Som jag skrivit i en tidigare ledare hade det varit mycket intressant att se resultatet om dessa avtal underställts medlemsomröstning innan underskrift.
En sanning som få i dag verkar medvetna om är att det är arbetarklassen som via sitt agerande ute på varenda enskild arbetsplats avgör vad som är möjligt och inte möjligt att genomföra på den politiska nivån i samhället. Ett organiserat arbetarkollektiv som sätter ned foten kan effektivt sätta stopp för planer på försämringar.
Mot den bakgrunden är det svårt att inte se de aktuella avtalens skrivningar om ungdomslöner som en temperaturmätare på arbetarrörelsens svaghet idag. Fackförbunden möjliggör de förändringar ägarklassen via sina politiska företrädare signalerat att de vill ha.
Ändå är det fel att kalla arbetarklassen svag. Arbetarklassen är alltid stark, i kraft av sin makt att kollektivt vägra tillhandahålla arbete. Däremot är det uppenbart att en hög facklig organiseringsgrad inte ensamt är vägen till bättre villkor, det krävs även en stridsberedskap och organisering på golvet. Det krävs en fackföreningsrörelse som inte ger makten till ett fåtal pampar, där besluten alltid ligger hos aktiva arbetarkollektiv ute på arbetsplatserna.
Att som etablerade fackförbund gör försöka möta medlemstappen med att erbjuda försäkringar, köprabatter och hjälp med livspusslet är inte en väg framåt. För det medlemmen till slut behöver är ett starkt fack som man vet inte kommer att backa när det väl gäller.
