Under den senare delen av 00-talet gick det på vissa håll runt om i Sverige att skåda en ny sorts gatukonst. Nakna kvinnostatyer fick stickade kläder, lyktstolpar och stuprör fick långa färgglada strumpor och i vissa träd ploppade det upp garnfrukter. Bakom denna så kallade stickgraffiti låg både enskilda personer och grupper som mestadels bestod av kvinnor. Deras syften var dels att försköna stadsbilden men även att väcka diskussioner om det offentliga rummet.
– I Sverige är det fortfarande förhållandevis ganska nytt med denna typ av aktivism, det jag sett mest av är garngraffiti men även andra former börjar nu synas, säger Frida Arnqvist Engström, journalist och bloggare som bevakat dessa företeelser sedan 2005.
Förutom att skriva om dessa fenomen lyfter Frida Arnqvist Engström själv gärna fram slöjden och hantverket ur sitt skrymsle. Och hon ser och sätter samband mellan politiska strömmingar och hur de förhållit sig till handarbetet.
– Under 1970-talets politiska våg hade man stickandet nära till hands. Feminismen och kvinnokraften hade inslag av slöjd och en gör det själv-filosofi. Vilket kan föda en tanke om en annan världsordning. Vad händer med pengarna om vi syr byxor åt varandra och bara byter tjänster?
Rent historiskt har det kvinnliga handarbetet haft en låg status och inte värderats som riktig konst. Inte heller har kvinnornas handarbeten kopplats till något politiskt. Kvinnor skulle ägna sig åt praktiska arbeten som var till för att klä familjen eller förse hemmet med dukar och sängkläder. Dessa traditionella kvinnosysslor omfamnades sedan av den tredje vågens feminister som både ville uppgradera dess status men även markera att de hade privilegiet att uttrycka sig politiskt genom dessa medel. En del av detta är ”craftivism”, ett begrepp myntat 2003 av sociologie doktorn Betsy Greer som skrev sin avhandling om stickning, gör det själv-kultur och samhällsutveckling.
Craftivismen som ord bygger på engelskans craft för hantverk och activism för aktivism, där rörelsen betonar att det politiska och aktivistiska alltid ska utgöra den större rollen. Det är därför en tydlig skillnad mellan craftivismen och den cupcake-våg som råder, även om de kan tyckas vara besläktade, menar Frida Arnqvist Engström.
– Jag skulle säga att det skiljer sig åt. Även om det är positivt och kreativt att skapa vackra cupcakes i sitt kök. Men craftivismen är en del av en rörelse, det har ett samhällsengagemang.
Craftivismen är ett globalt fenomen. Inom det ryms olika rörelser med frågor som globaliseringskritik, miljöengagemang och en uppgradering av det kvinnliga skapandet. Men det de alla har gemensamt är tanken om att det är möjligt att förändra världen med händerna, berättar Frida Arnqvist Engström.
Att dessa rörelser uppkom i kontrast till det snabba kommunikationssamhället ser Frida Arnqvist Engström inte som en slump utan snarare som en reaktion på dess klimat.
– Att det tar tid att göra, att budskapet hinner landa mer till skillnad mot det flyktiga twitter är intressant. Det finns för många som skriker. Det långsamma i broderiet påminner om eftertanke i budskapet och om de kvinnor som i hundratals år i det tysta suttit och tänkt med sina handarbeten.
