Ett tiotal meter ned längs gatan skyltar mäklarfirman med nyrenoverade bostadsrätter. Aspudden var länge en utpräglad arbetarstadsdel, men har de senaste åren blivit ett av de kanske tydligaste exemplen på hur gentrifieringen breder ut sig över Stockholm. Läget är attraktivt och många av de före detta hyresrätterna har sålts ut. In flyttar en välbärgad medelklass, ofta med rötterna i andra delar av landet.
Love Antell ursäktar sig. Han har glömt vår intervju och ber om tio minuter till innan vi kan ses på det italienska kaféet ett stenkast från Örnsberg och mitt emot hans lägenhet.
– Faktiskt hyreskontrakt i första hand. Jag har mest bott i andra hand tidigare. Ett av de få hyreshusen i området, säger han och pekar upp mot tvåan och beställer en kaffe.
Det är svårt att avgöra om han är nyvaket förvirrad av den där känslan att justfan, det var intervjudag i dag eller om han bara är så där trött man kan vara med en ett och ett halvt-åring hemma.
– Jag ber om ursäkt, verkligen. Det är rätt mycket som händer just nu, säger han utan att jag på något vis antytt att förseningen skulle vara något problem.
Det är bara några dagar kvar till releasen av skivan Gatorna tillhör oss och Love Antell och bandet har gått in i en intensiv period av repande inne i bergrummet i grannförorten Midsommarkransen. Samtidigt är han föräldraledig och försöker fundera ut vad han ska göra med framtiden.
– Jag har ju lite planer, men mycket är rätt blankt. Jag funderar faktiskt på att börja plugga på universitetet i höst.
Vi sätter oss vid bordet närmast fönstret. Utanför börjar trafiken komma igång efter Hägerstensvägen, gatan som förbinder Aspudden med Örnsberg. Florence Valentines tidigare sångare Love Antell är aktuell med sin första skiva helt på egna ben. Även om de flesta i bandet medverkar märks det tydligt att det är Love Antell och inget band.
Är Florence Valentine helt lagt på is?
– Ja, så är det. Mot slutet så var det ju mest jag som drog i allting och skrev texterna, så även om typ alla från bandet är med i studion nu så känns det verkligen som min grej. Jag tänker på hur poeten Jenny Wrangborg beskriver hans musik i en text inför skivsläppet. Att fyra minuters popmusik säger mer om Sverige än alla rapporter om barnfattigdom hon har läst. Allra tydligast blir det i låten ”Barnens ö”.
”Samma gympaskor som pulsat i snön
Sparkar boll på parkeringen
Du vet Shahriyar frågar så konstigt ibland:
Folk drar till landet,
Är inte Sverige ett land?”
Gatorna tillhör oss. Ett slagord som albumtitel?
– Jag tycker det är fint och det låter snyggt. Men sen finns det ju också en politisk laddning i det. Att vi faktiskt måste kämpa för att behålla det offentliga rummet.
Det låter kanske fånigt, men du känns ju lite som Sveriges svar på Billy Bragg. Och Florence Valentin lät ju väldigt mycket som The Clash. Hur ser du på det?
– Klart jag har lyssnat mycket på det där. Men helst vill jag inte ses som en Billy Bragg-kopia med svenska texter. Även om jag gillar honom som fan, han är en fantastisk berättare.
Love Antell fortätter att prata om sitt låtskrivande. Mycket handlar om uppväxt, om Stockholm och livet i de sena tonåren. Hans berättar att han inspireras av ungdomar han ser på stan.
Livet var jävligt skönt runt 22. Alla var på samma plan kändes det som. Men nu tio år senare märks det så tydligt allting. Hur vissa faller ifrån och tvingas ge upp sina ideal.
Själv står han dock kvar, med barnvagn och gitarr, på de popkulturella barrikaderna. På en stödspelning, demonstration eller som förra året, då han inledde den amerikanska Joe Hill-arvtagaren Otis Gibbs första Sverige-spelning. Men trots skivan är kalendern fortfarande rätt blank.
– Jag ska ta tag i det där. Det vore kul att spela på någon visfestival i sommar och sen kanske en turné till hösten. Just nu är det som sagt ganska mycket annat också, säger Love Antell och ler.
Jenny Wrangborg avslutar sin text med att bra musik får en att lyfta blicken, att se världen klarare. Att man inte är ensam, att det ger hopp. Att Love Antells musik hyllar de osynliga: sjuksköterskorna, nybyggarna under broarna, de blixtrande revolutionärerna över datorskärmarna och alla hjältar som faller.
Love Antell skyndar iväg till småbarnsledighet innan eftermiddagens rep. Skivan har just landat i butikerna men vinylutgåvan har fastnat någonstans i postgången och hinner inte komma i tid. Ungefär som Love Antell. Men han hoppas, säger han, att det ska lösa sig bra ändå.
Folk får köpa cd:n så länge, säger han och släcker cigaretten.
Och det borde ni verkligen göra. För det är som Jenny Wrangborg skriver. Den hjälper en att se världen lite klarare. Oavsett om du bor i ett gentrifierat Aspudden eller i utkanterna av Sundsvall.
