I förra veckan kom den regerande högeralliansen och mittenvänsteroppositionen i Chile överens om utformningen av landets första antidiskrimineringslag. Lagen kommer bland annat att förbjuda all typ av diskriminering baserad på sexuell läggning eller genusidentitet, något som tidigare inte nämnts i lagstiftningen. Den ålägger också staten att aktivt arbeta mot diskriminering av det här slaget. Rörelsen för hbt-personers rättigheter ser det som en stor seger.
Homo-, bi- och transsexuella personer är mycket utsatta i Chile. Många vågar inte vara öppna på jobbet eller inför sina familjer. Förutom enstaka fall av uppenbar diskriminering – bland annat en domare som fråntogs vårdnaden om sina barn av det enda skälet att hon är lesbisk, för vilket chilenska staten kritiserades av Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter – har det funnits en nästan ogenomtränglig tystnad kring ämnet i media och bland politiker. Den utbredda homofobin har varit en ickefråga. Lagförslaget som nu ska röstas igenom har legat i kongressen i sju år utan att bli verklighet.
Men i mars i år hände något som fick upp såväl allmänhetens som politikernas blickar för problematiken med hbt-relaterad diskriminering. En ung man vid namn Daniel Zamudio misshandlades brutalt en natt i en park i Santiago. Förutom att slå honom med stenar och knäcka flera ben släckte gärningsmännen cigaretter och ristade hakkors med trasiga flaskor på hans kropp. Efter tre veckor på sjukhus dog Daniel Zamudio.
När Zamudio svävade mellan liv och död var uppmärksamheten från media enorm, inte minst för att fallet väckte en sådan ilska hos folk i allmänhet. Blommor lämnades vid sjukhuset och nätet fylldes av stödjande ord till hans anhöriga. Många uttryckte i sociala medier sin avsky inför dådet, och förde fram budskapet att man måste få vara som man är, älska den man vill. Daniel Zamudio var nämligen homosexuell.
Rolando Jiménez är ordförande för Movilh, Rörelsen för homosexuellas integration och frigörelse, den största och mest väletablerade av organisationerna som arbetar för hbt-rättigheter i Chile. När Daniel Zamudio kommer på tal söker han efter orden.
– Jag tror att brutaliteten skakade om många av dem som tänkt att det här handlar om ”andra”. Många tänkte nog på om en närstående skulle råka ut för något liknande. Dessutom tog fallet argumenten från dem som hela tiden hävdat att vi överdrivit diskrimineringsproblematiken, säger han.
Chile är ett konservativt land. Det är ett av få i Latinamerika där abort är totalförbjudet, och först sedan 2005 är det möjligt att skilja sig. En av anledningarna till att lagen mot diskriminering dröjt så länge är att det funnits en oro över att den skulle öppna upp för möjligheten till samkönade äktenskap. I dag finns ingen typ av partnerskap eller liknande för homosexuella, men även ett förslag om detta ligger faktiskt hos parlamentet.
Att allt detta hänger samman med katolska kyrkans stora inflytande i Chile råder det ingen tvekan om. Movilhs ordförande Rolando Jiménez framhåller att den dessutom har en speciell relation till just det styrande skiktet, i och med tacksamhetsskulden gentemot kyrkan för dess arbete för mänskliga rättigheter under diktaturen 1973 till 1990.
– Makthavarna, särskilt de från mitten-vänstersektorn, känner fortfarande att de står i skuld till kyrkan. Så den har haft som en sorts vetorätt om vad man över huvud taget kan diskutera.
Trots den mångfasetterade oviljan att beröra hbt-personers situation i Chile har nu ämnet alltså hamnat på tapeten och diskrimineringen dragits fram i ljuset.
Antidiskrimineringslagen väntas vara färdig att rösta om inom kort.