Eija Hetekivi Olssons bok Ingenbarnsland har fått stor positiv uppmärksamhet, inte bara för sin litterära kvalitet. Huvudpersonen Miira växer upp i Göteborgsförorten Gårdsten under 70- och 80-talen. Hennes historia är en historia om ett nutida Sverige som är en ständigt pågående tragedi.
Förnekande är den vanligaste reaktionen bland dem som förespråkar klassklyftor och avskaffad välfärd. Det finns inte fattiga, de har väl prioriterat fel.
Miljonprogramsgenerationerna är ett särskilt samhälleligt trauma. Dessa områden som byggdes för att ge billigt boende åt arbetarklassen, men också för att segregera och sortera. Vattentäta skott mellan höghusbarnen och barnen i radhusområdet.
Alla förorter är inte som Gårdsten, bortom spårvägens sista hållplats, där blåsten gör vindtunnlar mellan de långa höga husen som står planterade som i en jättehusåker. Och alla vantrivs inte i Gårdsten.
Faktum kvarstår att alla som växt upp i miljonprogrammet känner igen stigmat när folk förstår var man bor eller kommer ifrån, det påvra språket, känslan av framtidslöshet.
Sedan Miira var liten har en del hänt. Hyresvärdarna har ofta blivit rena slumvärdar, som inte längre underhåller husen i tillräcklig mån, som tar betalt för grundläggande reparationer vilket många boende inte har råd med. Beståndet av hyresrätter har blivit mindre.
Fattigdomen har många gånger blivit mer absolut. Repressionen mot förortens unga har förstärkts.
Kriminella nätverk har etablerat sig som alternativ arbetsköpare och problemlösare. Bilden av förorten och dess farlighet har blivit allt mer exotiserande.
Man väntar på upplopp och gottar sig i att förfasa sig över dem och över förortsungdomen. Rasistiska föreställningar om de sociala problemen som beroende på ”främmande kultur” gör de verkliga människorna och deras verkliga problem ännu mer osynliga men kan hjälpa det etablerade samhället att fortsätta blunda för att klassystemet dömer barn att födas in i fattigdom och vuxna att aldrig kunna ta sig ur den.
Standardreceptet för områden med mycket problem är att ”blanda upp” – det vill säga göra det attraktivt för människor som har mer pengar. Problemen löses genom att de fattiga flyttar. Status quo råder – de fattiga pekas ut som problemet. Innerstaden hägrar men är nästan aldrig lösningen. Redan under tidigt 00-tal hade inflyttningen mellan förort och innerstad så gott som avstannat efter bostadsrättsomvandlingen.
Det har blivit allt tydligare att svaret på problemen i förorterna finns i att bygga upp gemenskapen och försvara allmänningarna där. Att själva organisera oss där vi bor, och själva formulera problemen och lösningarna.
