En ”monstertjur” av rasen Belgian Blue betar i dimman på en äng. Himlen ligger så låg och regntung att vi – likt Asterix galler – nästan fruktar att den ska falla ner över våra huvuden. Det är en emblematisk bild för Belgiens 1990-tal, då landet gick in i en ändlös dimma av skandaler. För även om Bullhead, att döma av eurosedlar och mobiltelefoner, utspelar sig på 2000-talet är det ändå en film om det föregående decenniet, direkt inspirerad som den är av mordet på veterinären Karel Van Noppen 1995. Låt oss, för den som glömt eller är för ung för att minnas, kortfattat skissa upp hur denna lilla nation i EU:s hjärtland på några år gick från anonymitet till symbol för perversion, korruption och ondska.
1991 mördas förre ledaren för socialistpartiet André Cools och en mutskandal med rötter djupt in i det politiska etablissemanget rullas upp. I februari 1995 mördas Van Noppen, efter flera dödshot, av den så kallade hormonmaffian, bestående av smugglare och storuppfödare. Samtidigt sprids den nya boskapsrasen Belgian Blue över Europa under hård kritik för dess överdimensionerade muskelmassa som bland annat tvingar fram kejsarsnitt vid de flesta kalvningar. I augusti 1996 arresteras pedofilen och seriemördaren Marc Dutroux. Det framkommer att poliskorruption och inkompetens försenat utredningen och antagligen kostat två flickor livet. Rykten går att Dutroux lett en pedofilring som åtnjutit beskydd av både maffian och höga politiker. 300 000 belgare demonstrerar i Bryssel för att visa sin misstro mot rättsväsendet. Decenniet avslutas 1999 med att en koalitionsregering av kristdemokrater och socialister förlorar makten efter att man tigit i tre månader om upptäckten av dioxinförgiftat djurfoder. Djurbönder förlorar stora pengar på tvångsslakt och exportstopp.
Samtidigt faller själva nationen gradvis sönder i sina båda stora språklig-kulturella beståndsdelar, det fransktalande Vallonien och det nederländsktalande Flandern. Detta sker i takt med avindustrialisering och ekonomisk kris. Vallonien som under den tidiga industrirevolutionen nästan höll jämna steg med norra England drabbas under slutet av 1900-talet av samma långsamma depression. Den traditionella klyftan mellan det politiskt rödare och mer sekulära Vallonien och det konservativare, mer religiösa Flandern växer. I Flandern blir högerextrema, rasistiska Vlaams Blok (numera Vlaams Belang) ett etablerat parti, tidvis störst i regionen.
Det är mot denna bakgrund man ska se Michael R Roskams Oscarnominerade debutfilm. Det är en film noir lika tung som regnmolnen, komplett med ultramaskulin, fåordig antihjälte som obönhörligt drivs mot sin undergång av kärlek till en för honom ouppnåelig kvinna. Men det är också en film om den belgiska identitetskrisen.
I centrum står Jacky Vanmarsenille, en trettioårig köttbonde som lever på familjegården i Flandern, alldeles invid den franska språkgränsen. I sin barndom blev han bokstavligen kastrerad – fick sina testiklar krossade – av en mentalt störd franskspråkig pojke, Bruno, som dessutom var son till den gangsterboss som försåg familjen Vanmarsenille med illegala hormonpreparat. ”Blir han bög nu?” frågar mamman oroligt läkaren i en flashback. Denne föreskriver testosteronbehandling. Snart är Jacky lika van att spruta hormoner i sig själv som i kossorna.
Som vuxen missbrukar han steroider och skyddar sitt spruckna manliga ego bakom muskelmassa. Frustrationen gör honom till en tickande bomb av illa återhållen aggressivitet. Till på köpet är han sedan barnsben förälskad i Brunos syster, Lucia, som han klumpigt försöker närma sig. I scenerna dem emellan kommer språket att spela en huvudroll. Hon talar bara franska, den belgiska överklassens traditionella språk, vilket exempelvis helt dominerar i huvudstaden Bryssel trots att denna egentligen ligger i Flandern. Jacky Vanmarsenilles stapplande franska ökar hans redan hopplösa underläge.
Det finns emellanåt en känsla av flamländsk revanschism i filmen. De få fransktalande karaktärerna framställs som ytliga och självgoda. När regissören, flamländaren Roskam, i en intervju i franska Première tillfrågas om sin syn på den belgiska krisen framhåller han språket som nyckel. ”Jag är för en återförening”, säger han lite ironiskt, ”men då måste de vallonska politikerna lära sig tala nederländska.” Men filmen undandrar sig ändå en så enkel lösning. Här, som på andra håll, utsöndras samtidens mentala dimmor av ett socialt förfall som går djupare än att några språklektioner kan råda bot på det.
