Fråga vilken kulturarbetare som helst och hen kan berätta för dig hur konkurrenspräglad branschen är. Arbetarna ställs emot varandra i kampen om det avlönade arbetet. Samtidigt skapar och uppmuntrar kapitalets kultur individuella uttryck, men bara sådana som utgår från konsumtion. Vi måste återta kulturen genom att uppmuntra dess politisering. Inte bara för kulturarbetarnas skull utan för samhället i stort. I stället för att se kulturen som ett isolerat estetiskt fenomen måste vi undersöka hur den kan fungera som politisk praktik.
Kapitalisten fungerar inte längre som antagonist eller producent utan har enbart blivit parasit, spekulant och entreprenör. Våra vårdande, kreativa, uttrycksfulla och reproduktiva sidor har hamnat i fokus för utsugningen – just de sidor som vi själva vill odla. Hela livet sätts i arbete när kapitalismen kontrollerar alla sociala relationer genom att göra varor av dem. Den sammantagna effekten av förändringarna av liv och arbete kallar vi för prekaritet. Det är en särskild form av fattigdom, en osäkerhet där vi inte ens äger våra drömmar.
traditionell vänsterpolitik byggde på facklig makt på arbetsplatserna och kulturell dominans av den politiska diskussionen – strategier som i dag på många ställen eliminerats av prekariseringen av arbetsmarknaden å ena sidan och av en nyliberal samtalsordning å andra sidan. Men motstånd verkar bara omöjligt om vi inte förstår att produktionsförhållandena ser annorlunda ut och tillåter oss att se de nya formerna för arbete. Vad är då politiskt möjligt att göra i den situationen? Eftersom hela våra liv skapar värde så ligger vår makt i att sabotera det mervärdeskapandet. Vi menar att kulturproduktionen kan utgöra detta sabotage och verka som en form av postpolitisk politik.
Kultur behöver en plats för att äga rum: allmänningarna. Där uppkommer kunskap, information, språk och nya former av liv. Kulturen är ingenting utan tillgången till, och den produktion som bygger ut, allmänningarna. Denna produktivitet är av det sociala slaget. Staten och kapitalet drar förstås nytta av den här produktionsformen. Vi ges mer autonomi i det kulturella skapandet, men inte utan att vi debiteras avgifter genom lokaler och materialkostnader. Naturligtvis måste vi arbeta mot denna typ av exploatering genom att ockupera det privata och vidga det allmänna. Allmänningarna är livsviktiga resurser för att möjliggöra inte bara kulturproduktion utan också för våra sociala liv i stort, och kan bara användas om vi sköter dem tillsammans.
Även om vi har lågavlönade skitjobb kommer vi inte att sluta skapa kultur på fritiden. Därför måste vi kunna se kulturproduktionen som ett politiskt redskap i sig. I kamperna om resurser och lokaler för gemenskap och skapande, i det landskap där kulturen tar form, alstras motstånd. Vi gör inga kvalitativa distinktioner mellan hög- och lågkultur eftersom det inte är ett dugg intressant för en ny rörelse som vill bygga på samarbeten och mångfald. Vad som intresserar oss är de former av frivilliga och kollektiva gemenskaper som den autonoma kulturen kan ge oss.
Så åter igen: Hur och var kan den prekära ställa krav? Vi får helt enkelt testa oss fram, varje situation kräver sin taktik. I stället för att vänta på den perfekta teorin eller att hoppas på att våra livsvillkor ska försämras i hopp om ett politiskt uppvaknande (en groteskt sadistisk föreställning), måste vi experimentera med nya former av politik. Den radikala kulturproduktionen har en omedelbar socialitet och politisk riktning och därför måste vi se den som ett verktyg inifrån, emot, och bortom utarmningen av allmänningarna och profiterandet på vår fattigdom!
Karin Bähler Lavér, Kajsa Eriksson, Axel Gagge, Johan Hellis, Cesar Tafoya är aktiva projektet Prekariatet.
