På den fackliga federationen UGTT:s högkvarter i staden Gafsa råder febril aktivitet. En ström av besökare går in och ut genom de stora grindarna, och på gården står grupper av människor och diskuterar högljutt medan andra sitter i skuggan och samtalar lågmält över en kopp te. Inne i den stora möteshallen håller någon ett eldigt anförande som tack vare spruckna men effektiva högtalare kan höras i hela kvarteret.
– Så här är det ofta numera, säger Ali Abdallah med ett uppgivet leende.
– I dag är det strejk inom järnvägen och många av arbetarna har samlats här. Samtidigt har domstolsnotarierna möte för att besluta om de ska stödja en öppen strejk nästa månad. Många andra kommer hit för att be facket om hjälp med allt möjligt, eftersom de sett vilken roll vi spelade under revolutionen, säger han.
Ali har arbetat som lärare sedan 1985 och blev invald i sin lokala fackföreningsstyrelse tio år senare. I dag är han generalsekreterare för lärarfacket i Gafsa-provinsen i sydvästra Tunisien, nära gränsen till Algeriet. En region som framför allt är känd för sina fostfatgruvor, men också för den proteströrelse mot arbetslöshet och korruption som skakade området under 2008 och varade i sex månader innan den slogs ned av regimen.
I dag beskrivs revolten i Gafsa ofta som en förelöpare till den tunisiska revolutionen.
– Det började som en spontan protest mot korruption och arbetslöshet, men utvecklades till en folklig intifada, en minirevolution mot repression, korruption, och förtryck, säger Ali Abdallah.
– Ben Alis regim valde att slå ned protesterna med våld, vilket ledde till många oskyldiga dödsoffer – människor som inte gjort något annat än stått upp för sina rättigheter till ett värdigt liv. Men trots att revolten slogs ned var det ett tecken på att regimen var på fallrepet och ett förebud om vad som skulle kunna hända, säger han.
Revoltens epicentrum var staden Redeyef, med cirka 25 000 invånare. Den tändande gnistan var en tävling om ett antal fasta anställningar hos det statliga gruvbolaget GPC. Företagsledningen och gruvfackets ledare anklagades för att ha manipulerat resultaten till förmån för sina egna släktingar och medlemmar i det styrande partiet RCD. Proteströrelsen spred sig snabbt till hela regionen, med undantag för provinshuvudstaden Gafsa. Förutom demonstrationer användes hungerstrejker och olika former av civil olydnad för att sätta press på myndigheterna. Tältläger slogs upp framför gruvindustrins anläggning för att stoppa produktionen, vägar blockerades och järnvägsräls bröts upp för att stoppa transporterna av mineraler.
Rörelsens huvudsakliga krav var att staten skulle skapa fler jobb i den marginaliserade regionen, som präglas av mycket hög arbetslöshet och utbredd fattigdom trots att den är hemvist åt Tunisiens viktigaste industri. De privata investeringarna i området har varit nästan obefintliga och under Ben Alis kvartssekel vid makten lanserades aldrig någon plan för att diversifiera ekonomin eller utveckla regionens infrastruktur. Resultatet är en arbetslöshet långt över snittet i landet – i vissa städer upp till 40 procent.
En drivande kraft i proteströrelsen var Förbundet för arbetslösa med universitetsexamen som bildats i huvudstaden Tunis i mars 2007 och därefter spridit sig till de flesta av landets regioner. Tillsammans med lokala fackliga ledare lyckades de förvandla den spontana revolten till en organiserad rörelse med en tydlig riktning. Men stödet från UGTT var inte totalt, medger Ali Abdallah.
– Det fanns en spänning mellan de lokala aktivisterna och ledare på högre nivåer, som inte stödde rörelsen. I synnerhet riktades anklagelser mot gruvfackets ledare för att de inte ställde sig bakom protesterna utan snarare motarbetade dem, säger han.
Ali Abdallah menar att det uteblivna stödet från resten av landet gjorde att revolten i Gafsa kunde isoleras och slås ned av regimen.
– Regimen vågade döma flera lokala fackföreningsledare till långa fängelsestraff eftersom de insåg att UGTT:s centrala ledarskap tagit sin hand från dem, säger han.
Den utbredda ilskan över de fackliga ledarnas svek bidrog enligt Ali Abdallah till att UGTT snabbt ställde sig bakom de folkliga protesterna i december 2010, efter att grönsaksförsäljaren Mohammed Bouazizi satt eld på sig själv efter att ha blivit förödmjukad av en polis. Med läxan från Gafsa i bakhuvudet började fackliga gräsrötter runt om i landet genast att pressa sina ledare att stödja protesterna och organisera strejker och demonstrationer i protest mot polisens våld. Och lärarnas fackförbund var ett av de aktivaste, menar Ali Abdallah.
– Vi är av tradition ett av de starkaste fackförbunden i Tunisien, bland annat för att våra aktioner får ett så stort genomslag. När lärarna går ut i strejk tvingas skolbarnen vara hemma och föräldrarna kan inte missa att något är på gång, säger han.
Med sina drygt 500 000 medlemmar och lokalavdelningar i varje stad i landet är UGTT en mäktig kraft när organisationen väl sätter sig i rörelse. Men trots att många menar att fackföreningsrörelsen spelade en central roll i den tunisiska revolutionen så var dess betydelse troligen ännu större under den kritiska perioden efter Ben Alis fall den 14 januari 2011. Fackliga aktivister var tillsammans med ungdomsrörelser och vänstergrupper drivande i protesterna mot den första övergångsregeringen, som dominerades av ministrar från Ben Alis parti RCD.
– När Ben Ali avgått gick de flesta människor hem och trodde att kampen var över. Men vi insåg vikten av att också tvinga bort hans ministrar och upplösa det styrande partiet och den politiska polisen för att bana väg för ett nytt Tunisien. Utan de fortsatta protesterna hade regimen överlevt, med ett nytt namn i toppen, säger Ali Abdallah.
I oktober 2011 valdes en konstituerande församling som inom ett år ska skriva en ny grundlag – därefter ska nya val hållas. Valets vinnare blev det tidigare förbjudna islamistiska partiet Ennahda, som nu regerar i koalition med två socialliberala partier – den så kallade ”trojkan”.
Relationerna mellan den nya regeringen och den fackliga rörelsen har från början varit spända, inte minst på grund av de återkommande strejker och sociala protester som fortfarande äger rum runt om i landet. Spänningarna tilltog i december efter att UGTT:s kongress valt en helt ny ledning som står längre till vänster än den tidigare, samtidigt som en falang som står nära Ennahda inte nådde några större framgångar. I februari kulminerade konflikten när ilskna demonstranter dumpade sopor utanför fackföreningskontor över hela landet i protest mot en strejk bland kommunanställda renhållningsarbetare. Ett par kontor utsattes för skadegörelse och ett brändes delvis ned. UGTT anklagade Ennahda för att ha organiserat attackerna och svarade med massiva protestmarscher, vilket följdes av en rad ”försoningssamtal” mellan regeringsföreträdare och fackliga ledare.
Ali Abdallah väger sina ord väl när han uttalar sig om valet och den nya regeringen:
– Det är uppenbart att Tunisien aldrig sett ett så fritt och rättvist val som det i oktober. Därmed inte sagt att det var 100 procent perfekt. Säkerhetsläget i landet var mycket dåligt, den statliga byråkratin har inte rensats från korrupta element, och vissa politiska krafter är inte lojala mot Tunisiens intressen och revolutionens mål, utan förlitar sig på stöd från utlandet. Men i slutändan måste vi medge att den regering som bildades efter valet faktiskt avspeglar folkets val, och det måste vi respektera, säger han.
– Samtidigt är det uppenbart att den här regeringen inte gjort något för att förverkliga revolutionens krav på social rättvisa och ekonomisk utveckling. De har inte presenterat några seriösa lösningar på arbetslösheten, inflationen eller korruptionen. De har inte ställt de ansvariga för våldet mot demonstranter under revolutionen till svars eller gett upprättelse till martyrernas anhöriga.
För de flesta tunisier har Ben Alis fall än så länge inte inneburit några konkreta förbättringar i vardagen. Den ekonomiska läget har snarare förvärrats och inflationen varit hög – delvis på grund av internationella faktorer som de rekordhöga matpriserna eller smuggling av varor till krigets Libyen. Det har lett till ett stort antal sociala protester, inte minst i marginaliserade inlandsregioner som Gafsa. I december rapporterade gruvföretaget GPC att fosfatproduktionen under 2011 bara var 2,5 miljoner ton jämfört med åtta miljoner året innan, bland annat på grund av återkommande protester där arbetslösa ungdomar blockerat järnvägsspåren till och från gruvorna.
Regeringsanhängare har anklagat rester av Ben Alis regim för att ligga bakom protesterna i syfte att sabotera övergången till demokrati. Även UGTT har anklagats för att vilja undergräva den folkvalda regeringen – något som Ali Abdallah förnekar.
– Allt tal om konspirationer är bara en undanflykt från regeringen, för att den inte lyckats lösa de sociala problemen. UGTT får ofta skulden för strejker och protester som är helt spontana, samtidigt som många strejker faktiskt har ställts in av facket efter förhandlingar, säger han.
– Vi har inga problem med regeringen i sig, bara med dess ekonomiska program som är en fortsättning på Ben Alis politik. Ingen förväntar sig att regeringen ska lösa alla problem på några månader. Men det stora problemet är att det inte ens finns några lösningar på horisonten. När människor känner att ingen tar deras krav på allvar tar de till desperata medel.
I den stora möteshallen har domstolsnotariernas möte just avslutats med ett enhälligt beslut att stödja ett landsomfattande strejkvarsel. På gårdsplanen har under tiden har en mindre folksamling bildats runt en av UGTT:s representanter, som förgäves försöker få de upprörda männen att inte tala i mun på varandra.
Ali Abdallah förklarar att de arbetar för det statliga gruvbolagets otaliga privata underleverantörer. Sedan 1986, när Tunisien accepterade ett strukturanpassningsprogram utformat av Internationella valutafonden, har ”modernisering” av gruvindustrin lett till att antalet anställda i GPC minskat med 75 procent. Många av de farligaste arbetsuppgifterna utförs i stället av underleverantörer som ofta saknar fasta kontrakt och tjänar en femtedel av bolagets fasta anställda. Nu vill de att UGTT ska ta sig an deras situation.
Det borde vara självklart, men enligt Ali Abdallah är det lättare sagt än gjort.
– Alla möjliga grupper som aldrig tillhört facket vänder sig till oss och vill att vi ska driva deras krav. Men vi kan inte göra jobbet åt dem, bara hjälpa dem att organisera sig. Det tar tid och många förväntar sig snabba resultat, eftersom de saknar utbildning och erfarenhet av facklig organisering, säger han.
I själva verket lär detta bli den verkligt stora utmaningen för den fackliga rörelsen i Tunisien under lång tid framöver. För samtidigt som UGTT beskrivits som arabvärldens starkast fackliga rörelse så har de tunisiska fackföreningarna i stor utsträckning varit en angelägenhet för ett relativt välmående segment av befolkningen: ingenjörer, lärare, statliga tjänstemän, och de arbetare som haft turen att få ett fast jobb inom industrin.
Att överbrygga klyftan mellan dem och de miljoner tunisier som stängts ute från den formella ekonomin är viktigt – annars kan de senares frustration lätt utnyttjas som ett vapen mot arbetarrörelsen, som de koordinerade attackerna mot UGTT:s kontor i februari visade. Bland arbetslösa ungdomar i Tunis fattiga förorter och marginaliserade byar och städer finner argumentet att fackföreningarna representerar en elit som slåss för sina egna privilegier en bördig jordmån.
Det kommer inte att bli lätt, men Ali Abdallah menar att facket är redo att ta sig an uppgiften.
– UGTT grundades ursprungligen för att bekämpa den franska kolonialismen, och det fortsätter att prägla vår roll i samhället än i dag. Vi försvarar inte bara våra medlemmars intressen, utan hela folkets. Därför kommer vi att fortsätta slåss för social rättvisa och politiska rättigheter för alla – tills alla revolutionens krav har förverkligats.
