Försiktigt gör hon en fåra i jorden, där hon lägger några frön. Sedan lyfter hon upp en brödrost för att inspektera hur det går för aloe veran som växer i denna något udda kruka. Plötsligt dränks allt i ett öronbedövande dån. Det är tåget som passerar här var tionde minut, bara fem meter från trädgården.
Det är verkligen utmärkta kollektivtrafikförbindelser – fruktträdgården är omgiven på alla håll av tunnelbanan, järnvägen och busslinjer. Runt den står åttavåningshus kantade av röda, gula, gröna, blå bilar, inte blommor.
Vi befinner oss i Adelfas stadsträdgård i Madrid i Spanien. Äppelträd, ärter, lavendel, jordgubbar och rosmarin växer bland bråten som blivit liggande efter bygget av järnvägsspåret intill.
– Se så det växer! utropar en man i sextioårsåldern och pekar på en yoghurtburk där några gröna blad skymtar.
– Jag har alltid bott på landet, i norra Spanien, och det är underbart att ha en liten fruktträdgård i kvarteret, i stället för att vara helt omgiven av bilar och asfalt, säger han.
– Det här är ett sätt att ta tillbaka utrymme, säger Aida, en kvinna i trettioårsåldern som arbetar i trädgården varje söndag.
I dag har hon tagit sig an en spenatplanta tillsammans med några vänner, en av dem bär till och med den typiska halmhatten. Det är knappt den behövs, solen lyckas inte bryta fram särskilt mycket denna dag.
– Får jag titta på den? frågar en granne som antagligen aldrig tidigare talat med odlarna.
– Javisst, den tillhör alla, utropar Aida.
– Det är en trädgård, men det kunde vara vad som helst, fortsätter hon. Framför allt är det en mötesplats för att bryta isoleringen där vi bor.
Tio minuter senare kommer en annan odlare. Han kramar om de andra.
– Jag tog med några kaffesäckar till komposten, säger David.
Perfekt, får han till svar. Trädgården har till och med en kompost, en stor bur där man samlar organiskt avfall.
– Vi måste vara noga med vad som ligger i komposten. Vi kan till exempel inte använda kött, för det skyndar på förruttnelseprocessen, säger Aida, som arbetar som skogsvårdare. Hennes ögon avslöjar hennes hängivenhet till trädgårdsprojektet.
– Jag hittade hit eftersom jag studerade miljövård och jag ville aktivera mig i grannskapet, säger Guillermo, en 27-årig man som promenerar längs med trädgårdens grönska.
– Titta, här har potatisen börjat växa, säger han och pekar.
En bevattningsanläggning finns också, cisternen som rymmer tusen liter har man hjälpts åt att fylla.
Några kilometer därifrån, närmare centrala Madrid, på bakgården till en gammal cigarrettfabrik som blivit kulturhus, spirar en annan stadsträdgård. Det finns sammanlagt runt 15 liknande initiativ runt om Spaniens huvudstad.
Rangliga metalltrappor som står i stark kontrast mot grönskan leder oss ned. Några hundar och barn strövar omkring.
Här finns också Isabel, lågstadielärare med stort naturintresse. I dag är första gången hon är med och arbetar i trädgården.
– När jag frågar mina elever var mjölken kommer från, svarar de ”från affären”, skrattar hon.
– Jag vill komma närmare naturen. När jag var ung hade min farfar en trädgård, men då brydde jag mig inte så mycket.
Isabel berättar om sina arbetsuppgifter under den kommande tiden – bevattning, omsorg om plantorna, skörden och hur man plöjer jorden.
Hennes lärare är 50-åriga Gema, som tagit med sig sin dotter.
”Detta är ett torg”, förkunnar ett stort plakat utanför ingången till ännu en trädgård. Om de andra två var ganska blygsamma till ytan är denna större än många av stadens officiella parker.
Trädgården är inkilad mellan smala gator nära hjärtat av Madrid. Den har öppet för allmänheten två gånger i veckan och erbjuder lekplatser för barnen, en ekologiskt odlad trädgård, ett lunchområde, graffiti, specialdesignade utsmyckningar och, naturligtvis, en fruktträdgård.
– Just nu arbetar vi med sommarfrukter, som tomater och meloner, säger Pepe, en man i 40-årsåldern som kommit hit med sin dotter. Hon leker i gungorna medan pappa sopar upp skräp. Precis som i de andra fruktträdgårdarna får de sitt vatten från grannar som samarbetar och ser trädgården som en mötesplats. Madrids stad har upplåtit en del av marken gratis under fem år.
– Vi får se vad som händer efter det, säger Pepe. Det här är värdefull tomtmark, och jag har hört att det finns en del spekulanter. Men under de närmaste åren är det vårt.
Klockan har blivit tre, och det är dags att äta. Trädgårdsarbetarna tar plats i lunchområdet. En flicka gör rent mangold, de andra tar fram vad de haft med sig och delar upp maten.
– När vi har fått en fin skörd äter vi den så klart, säger Marta. En gång i månaden gör vi mat och bjuder in alla som bor runtomkring.
– Jag kan inte sluta komma hit, det är verkligen något alldeles särskilt, säger Pepe.
