Historien går som bekant igen. Dagens rofferimentalitet inom de övre samhällskikten är inte på något sätt något nytt. De har alltid trivts med att sko sig på andras arbete. De har dessutom sedan man hittade på det här med stater tyckt om att trixa till sig så mycket som möjligt av statens egendom. Det vill […]
Historien går som bekant igen. Dagens rofferimentalitet inom de övre samhällskikten är inte på något sätt något nytt. De har alltid trivts med att sko sig på andras arbete.
De har dessutom sedan man hittade på det här med stater tyckt om att trixa till sig så mycket som möjligt av statens egendom. Det vill säga förr i tiden lurade och snyltade de till sig gods och gårdar från kronan genom att förläna varandra egendomar till höger och vänster så fort det var en svag kung på tronen. I dag delar de ut offentlig verksamhet och gemensam egendom till sina polare samtidigt som de ser till att andra får stå för notan.
Det som däremot än så länge inte verkar gå igen av historien är lösningen på problemet, reduktion. Karl XI kan i dessa monarkgullande dagar vara bra att lyfta fram som en regent som inte bara skodde sig på folket utan såg till att sätta dit stora delar av den snyltade adeln också. Adeln hade, vid Karl XI:s trontillträde, sedan ett drygt sekel roffat åt sig så mycket de bara kunde lägga vantarna på. Visst hade en rad reduktioner genomförts redan tidigare, men det är först med Karl XI som reduktionen verkligen handlar om att näpsa adeln och den övriga överklassen.
Det karln gör är att helt enkelt förklara att nu är det slut på det roliga, det är dags att släppa allt tjuvgods och lämna tillbaks allt de snott. Han gjorde det med utköp där priserna var låga och dessutom ofta skrevs ner beroende på hur mycket den aktuella adelsmannen tjänat på förläningen.
Ibland var det inte ens tal om utköp, utan adelsmannen tvingades helt enkelt bort med våld.
Det var inte bara staten som fick tillbaka egendom. Man såg också till att småbönder som tvingats, eller lurats, att lämna ifrån sig mark och egendom kompenserades under reduktionen.
Mången självägande småbonde fick under reduktionen tillbaka sin åkerplätt och stuga från en sniken överklass. Det är det här vi bör lära oss av historien. Bara för att den ägande klassen myglat, trixat och lurat till sig enorma egendomar från vårt gemensamma så finns det inget som säger att vi inte bara kan ta vår egendom tillbaka.
Snack om att de skulle bli för dyrt att köpa tillbaka är bara just snack.
I det offentliga samtalet så är nivån ursäktande och undflyende. Det offentligas företrädare vill inte ha något tillbaka, de ber bara lite fint om att det ska sluta säljas ut.
Med så mjäkig målsättning gäspar bara dagens adel på vägen till nästa styrelsemöte och inser att inget kommer förändras. Samtidigt som fler Serafer kommer fylla redan överfyllda fickor på höjdarpolitikers bästa kompisar, samtidigt som vi andra snart står utan bilprovning och apotek.
Jag säger att nu får det vara nog med mesfasoner och lättingar som snor det som är vårt. Vi lär av historien och kräver Räfst och Reduktion!