Toppmötet för Amerikanska staternas samarbetsorganisation, OAS, i Cartagena i Colombia förra månaden skulle ha resulterat i en gemensam deklaration om en anti-narkotikastrategi. Det blev aldrig någon deklaration. De officiella förklaringarna var som vanligt i sådana sammanhang vaga, men den verkliga anledningen var att USA:s och majoriteten av de latinamerikanska ländernas positioner på området helt enkelt var på kollisionskurs.
Allt sedan 1970-talet har USA skickat militärer, poliser från antinarkotikamyndigheten DEA, pengar och utrustning till latinamerikanska länder som en huvudmetod för att minska flödet norrut av framför allt kokain, men även marijuana och heroin.
Bolivia kastade ut de sista DEA-agenterna 2008 och bröt allt anti-narkotikasamarbete med USA, efter misstankar om USA-stöd till den då mycket aktiva separatiströrelsen. Att en vänsterregering med legalisering av kokablad (men inte kokain; torkade kokablad tuggade tillsammans med aska är traditionellt använt som ett milt stimulantia i Anderna) som en profilfråga tagit ett sådant steg är kanske inte så förvånande. Desto mer överraskande var det då när Colombias president Juan Manuel Santos i en intervju för Washington Post i april sade:
– Det finns förmodligen ingen som har bekämpat kartellerna och smugglingen så hårt som jag. Men samtidigt måste vi vara uppriktiga: efter att ha trampat på och trampat hårt under 40 år, så tittar du ibland till vänster, tittar till höger och du är kvar på nästan samma punkt. Och då måste du fråga dig: gör vi rätt?
Då brukar ändå Colombia anföras som ett framgångsexempel för drogkrigsstrategin, om än inte perfekt: kokainproduktionen uppskattas ha fallit från 700 till 270 ton mellan 2001 och 2010.
Men medan narkotikahandeln gått tillbaka i Colombia (den kanske mest framgångsrika gruppen, paramilitärerna, har dock till stora delar etablerat sig i den legala ekonomin) har odlingen av kokaplantor i stället ökat i Peru, Ecuador och Bolivia, och centrum för verksamheten har förflyttats mot Mexiko. Sedan landets president Felipe Calderón, med omfattande bistånd från USA, förklarade sitt eget ”krig” där har 50 000 människor dödats i narkotikarelaterat våld, 12 000 av dem förra året, och kartellerna visar inga tecken på att försvagas. Kriget har samtidigt utvidgats till centralamerikanska länder som Guatemala och El Salvador, som sett ett flertal spektakulära massakrer med tiotals dödsoffer var under de senaste åren.
Just Guatemalas president Otto Pérez, högerman och ex-militär, har också kommit ut som kritiker under de senaste månaderna, i rentav skarpare formuleringar än Santos:
– Den strategi vi följt under de senaste 30 eller 40 åren har praktiskt taget misslyckats, och vi måste erkänna det, sade han till Washington Post.
Till och med Calderón själv har nyligen uttryckt tvivel.
I mitten av maj slog polisen i Rio de Janeiro brutalt ned Marijuanamarchen, en lokal upplaga av den prolegaliseringsdemonstration som varje år går genom en rad av världens storstäder. Enligt svenske korrespondenten Henrik Brandao Jönsson var orsaken att en legalisering skulle hota de enorma inkomster som polisen får från narkotikahandeln via mutor.
Men det är numera inte bara reggeafanatiker och hippies som förespråkar legalisering. Henrique Cardoso, César Gaviria och Ernesto Zedillo – tidigare presidenter i respektive Brasilien, Colombia och Mexiko – skrev 2009 under en rapport där de förespråkade avkriminalisering av innehav för eget bruk. Portugal, som avkriminaliserade 2001, hålls fram som ett föredöme.
”När en politik drivs vidare och alternativ ignoreras under många år, trots misslyckande att nå de föregivna målen, måste man fråga sig om det finns andra motiv bakom”, skriver Noam Chomsky, amerikansk författare och frihetlig socialist.
Drogkriget har utgjort en ursäkt för USA att upprätthålla en närvaro i Latinamerika, utöva inflytande och knyta till sig inte minst polis och militär i de aktuella länderna.
Omvänt kan man spekulera i att opinionen för en mildrad drogpolitik inte växer enbart på grund av de sakliga skälen, utan också måste ses mot bakgrund av Latinamerikas växande oberoende från USA.