”Migration synliggör globala hierarkier och pekar på så sätt rakt mot hjärtat av vår tids stora ödesfrågor: frågorna som rör resursfördelning och avgrundslika klyftor mellan rika och fattiga, privilegierade och exploaterade, mäktiga och förtryckta.”
I den tunna men innehållsrika Fortets murar får vi möta migranter som fastnat på olika ställen i muren. I den grekiska hamnstaden Patras lär författaren Björn Hedlund känna afghaner och nordafrikaner som många gånger vistats där i flera år utan legal status. I den spanska enklaven Melilla i Marocko träffar han människor som drömmer om att kunna ta sig till Europa. Under en månad vistas han inne på Migrationsverkets förvar, bland inlåsta och personal, i Märsta utanför Stockholm.
I Melilla lär Björn Hedlund känna personer från olika delar av Afrika som många gånger varit på resa mot Europa i flera år. De har lämnat sitt hemland, jobbat i olika länder, tagit sig genom öknen med hjälp av smugglare. In i Melilla har de oftast kommit sjövägen. Det var ett par år sedan jag senast läste om Melilla och den andra spanska enklaven i Marocko, Ceuta. På den tiden kunde man, med stora risker, vänta i bushen utanför enklaverna för att nattetid ta sig in över stängslet. Nu är muren tjockare. Den är sex meter hög, silvergrå, och består av tre rader stängsel med asfalterade vägbanor emellan. Spanska staten och EU – det vill säga vi som bor innanför murarna – har lagt ned åtskilliga tiotals miljoner euro på detta bygge.
Många böcker om migration och flyktingpolitik är tunga att läsa. Ämnet i sig är tyngande och dystert. Mycket finns skrivet, både nationellt och internationellt. Ganska ofta blir det väldigt invecklat och detaljerat.
Författare som tar sig an ämnet och ger sig in på att i detalj förklara all lagstiftning och historia skrämmer bort läsare. Det verkar för tungt och för komplicerat.
Fortets murar är lättläst, men väldigt innehållsrik. Den är väl värd att ta del av både för den som kan mycket om ämnet och för den som precis börjat intressera sig för de här frågorna.
Björn Hedlund har mer gjort fältarbeten än reportage. Han har levt bland dem han skriver om. Han har inte gjort några snabba intervjuer under en timme här och en halvtimme där, utan i stället lyssnat på allt möjligt. I berättelserna om de människor han mött väver författaren in resonemang och funderingar, egna och andras, om migration och om den ekonomiska världsordningen.
Patras är en hamnstad. En stor del av Greklands uppskattningsvis två miljoner migranter lever här. Men nästan ingen vill stanna kvar eftersom förhållandena är så svåra. På kvällarna och nätterna smyger människor omkring i hamnen för att hitta en container att gömma sig i, för att på så sätt ta sig till Italien. En riskabel och farlig resa.
Här lär Björn Hedlund känna Ishak och andra män som bor i ett övergivet fyrtorn. Ishak har levt i Europa utan papper i många år, bland annat i Paris och i Stockholm. I Stockholm greps han av polis och låstes in på förvaret i Märsta. Med stöd av Dublinkonventionen skickades han tillbaka till Atens flygplats. Fyrtornet är ett tillfälligt boende. Ishak väntar på att kunna flytta till en vagn eller ett skjul på ett gärde, ett övergivet spårområde där tusentals migranter bor.
Björn Hedlund blir bjuden på grillad fisk av en algerier, som fiskat i bukten utanför.
”Är du från Sverige? Jag har en brorsa i Norsborg, men själv lever jag sämre än ett djur här i Patras.”
Björn Hedlund skriver också om motståndet mot den ordning som råder. I Aten träffar han afghanska flyktingar som hungerstrejkar. Han möter aktivister på sociala center som tillflyktsorter men också platser för organisering för många migranter. Boken avslutas med två resonerande delar, om nationalism och arbete och om gränskontroller.
En invändning jag har är att i stort sett alla som Björn Hedlund talat med, eller i alla fall dem han valt att berätta om, är män.
Hälften eller över hälften av jordens migranter är kvinnor. Men de syns inte i boken. Många är också barn, och de kommer tyvärr inte heller till tals i Fortets murar. Björn Hedlund är själv man. Jag har full förståelse för att det kan ha varit lättare för honom att komma i kontakt med män i sin egen ålder bland de migranter han träffat. Men det är en brist och jag hade önskat att författaren själv kommenterat detta.
Fotnot: Björn Hedlund är frilansmedarbetare på Arbetarens radarsidor. Hans bok recenseras därför av den redaktionellt oberoende papperslösaaktivisten och skribenten Lotta Holmberg.