– Den musiken påminner mig bara om hur långt jag har kommit. Jag skulle aldrig göra en låt som ”Sex, Drugs, Bitches & Money” igen. En del rappar exakt så som de gjorde 1993. Jag beundrar mitt nya jag, för jag ser mig som en farligare, mer mångsidig MC idag.
Ser du dig som en politisk rappare?
– Jag har aldrig gjort det, men på senaste tiden har jag blivit mer öppen för att göra sådan musik. Jag ger dig en politisk synvinkel, men även en synvinkel från gatan. Mitt land är komplicerat. Ofta när du börjar uttala dig om saker och ting så blir du en måltavla. För många av våra främsta ledare slutar det med att de dör av någon anledning. Satsar jag helhjärtat på det så blir jag en måltavla. För att jag uttalar mig, men även för att jag är trovärdig. En sak som jag har som många aktivister saknar är respekt från gatan, för de vet att jag har varit där de har varit. Och när jag talar bildat så lyssnar ännu fler på mig. Kan jag uppvigla alla dessa människor är det ett problem. Jag måste vara försiktig, annars kommer det inte att finnas något kvar av mig, och du kan säga: ”jag kommer ihåg att jag intervjuade Cormega.”
Redan på 1990-talet valde Cormega att släppa sina skivor som oberoende artist, och har åtnjutit konstnärlig frihet och framgång medan stadens övriga scen slaktats av en inkompetent, girig musikindustri. Nya stjärnor saknas, och varken radio eller skivbolag stöttar de talanger som faktiskt finns.
Hur ska New York resa sig igen?
– Revolution. Belägra och rensa. Bolagen borde skiljas från hiphop. Radio måste rensas ut: alla ni jävlar måste bort. De som sa ”fuck hiphop, jag spelar bara det som jag blir ombedd”. Jag har inget emot att höra en South-låt, men inte hela dagen. Jag förstår inte South-musik, deras slang skiljer sig från vår. Och en del av deras låtar handlar om dum skit, som lean eller ecstasy. Det är knark. De hjärntvättar ungdomen till missbruk. Att använda är din rätt, men prata om det bakom kulisserna. Du säger inte: ”Prova lean, det är den nya grejen.” Lean dödar dig snabbare än crack.
Gillar man New York stör man sig lätt på dagens rap. Cormega kan dock svårligen avfärdas som en surmagad hatare. Scarface är bland hans favoriter, och han arbetade med Lil Wayne innan det var coolt. 2001 kom den första av flera låtar med The Jacka från Bay Area-området.
Kan det vara en väg framåt för New York, att arbeta mer med andra stater?
– Absolut. Vi har alltid haft en speciell aura, ett självförtroende och en kaxighet som inte alltid gynnar oss. New York är inte gästvänligt. Om du ska på tåget och det är rusningstid, så flyttar sig inte folk så du kan komma på. Jag insåg inte det förrän jag började resa, för jag är från New York och gjorde likadant. Säger någon hej så tror du att hon är galen. När jag kom söderut märkte jag att folk sa, ”Hej, hur är det? God morgon!”, och jag insåg att det är vi som är galna.
Det är många år sedan din beef med Nas, men det snackas fortfarande om den.
– I går var jag tvungen att säga till en journalist att jag inte vill prata om Nas. Det finns tidningar som ignorerar mig nu. De vill bara skriva om mig om jag snackar skit om Nas. Jag vill inte det. I slutändan är han en stor artist, och har åstadkommit mer än jag. Han gjorde musik när jag satt inne. Skulle han dö så blir jag ledsen på ett annat sätt än ett fan. Jag känner honom, hans familj. Han känner min familj. Det är en stor skillnad. Jag har en låt om det på min nya skiva med Large Professor, att folk vill exploatera beef. Multimiljonären och producenten Quincy Jones son gör beef-dvd. Det är ett problem. Han har haft en trygg uppväxt, vad vet han om beef? Han har ingen aning. Folk exploaterar tragedier och tjänar pengar på det, medan vi låter munnen gå. Jag ställer inte upp på det. Mig kommer ni inte att exploatera.
