En plats som lite handfallet kallas för Immigrantparken i centrala Aten är en tillflyktsort för många utslagna. Bredvid ett vackert universitet i marmor mellan Victoria- och Syntagmatorgen står ett trettiotal invandrare med krökta ryggar. En del står i grupper och talar. Men de flesta sitter ned för sig själva på någon av de två trottoarerna vid sidan av gräset. Dag ut och dag in står de där. De finns ingenting att göra och ingen som har energi till att bry sig. Det sociala skyddsnätet har brustit.
– Det började med att vi hörde om det i media, att banker i Amerika gick i konkurs. Krisen hade ännu ingenting med Grekland att göra. Sedan blev rösterna intensivare. Till slut var krisen det enda som diskuterades i media. Så småningom var den på gatorna mitt ibland oss. Vi såg grannar och vänner leta efter mat i
soporna. Det var så nedgången började. Det säger Niovi Diatsigou.
Hon bestämde sig i höstas för att starta ett nytt kafé tillsammans med sex vänner och det är där vi möts. Atens första Fair-trade-kafé. Bakom en stor bardisk står hon och säljer rättvisemärkt kaffe.
– Allt jag ser på de 30 minuter det tar för mig att gå till jobbet, lidandet och våldet, gör det väldigt svårt. Jag orkar nästan inte ta mig hem på kvällen för att jag inte kan hantera allt.
Finanskrisen har sträckt sig långt utanför grekernas plånböcker. Hatet, skammen och meningslösheten har förvandlats till en cocktail av apati. Många människor försöker finna mening genom småsaker. Niovi Diatsigou berättar om allt från fria läkarmottagningar till grupper som Atenistas. De anordnar picknickar och gemensamma träffar där människor samlas runt en utmaning. Det kan vara allt från att städa en strand eller odla en växt.
– Jag tycker det värsta är hur vi behandlar invandrarna. Jag har en vän från Bangladesh, en bankman som slutade på en av de stora bankerna där. Hans vänner sade att han borde åka till Europa för att få ett bättre jobb och en säkrare framtid. Nu plockar han skrot från gatorna och har inte råd att åka tillbaka.
Bland de låga vita husen ekar biltrafiken i samklang med de skrotfyllda kundvagnarna. Alla körs av immigranter, som oftast kommer från Asien. De hämtar metallskrot som de pantar på olika sopstationer.
Av de illegala immigranter som upptäcktes i EU 2010 reste 80 procent via Grekland. Det är Fort Europas bakdörr och många kommer hit. Men att ta sig härifrån, det gör man inte. I stället skickas de invandrare som misslyckas att ta sig vidare i Europa tillbaka till Grekland. Här är man fast, papperslös och utan en inkomst. Prostitution och droger blir ett sätt att klara sig.
Niovi Diatsigou darrar på rösten när hon berättar att det byggs stora förvarsenheter dit invandrarna ska flyttas. Det finns redan sådana platser och hennes uppfattning är att det i själva verket är stora fångläger. Ett sätt att sopa problemen under mattan. Hon gör en soprörelse med båda armarna medan ögonen blir glansiga. Niovi tar fram en petflaska med raki, en söt spritsort, och häller upp. Sedan slår vi glasen mot varandra, så att drycken kan upplevas med alla sinnen.
– Jag försöker att inte tänka så mycket, det blir lättare då, säger Niovi Diatsigou strax innan vi lämnar varandra.
I Grekland är nästan 22 procent av alla människor utan arbete i dag. Men den siffran visar långt ifrån hela sanningen. Många av dem som har arbete tvingats gå ned i timmar. Samtidigt som en motsvarande arbetslöshetsersättning på ungefär 3 000 kronor i månaden gör att många människor befinner sig i en annorlunda situation jämfört med för tio år sedan. EU-länderna har gett lån på drygt 380 miljarder euro till Grekland, även om många grekers uppfattning är att dessa pengar gått in i skuldsatta banker.
Världen över har fördomar om grekers lathet och tidiga pensionsålder vuxit fram, vilket skapat en känsla av skam och skuld hos invånarna. I själva verket är det lögner som kunnat späs på. I tidningen Der Spiegel visar en undersökning att den genomsnittliga pensionsåldern för en arbetande man i Grekland var 61.9 år, 2011. Vilket kan jämföras med Tyskland, som samma år hade en pensionsålder på 61.8 år.
Det finns en stor konflikt mellan Grekland och Tyskland, eftersom grekerna menar att många tyska företag köpt upp stora delar av den grekiska välfärden. De lån som skrivits ut av EU och Tyskland uppfattas som ogynnsamma och i många fall absurda. Tyskland har nämligen varit skyldigt Grekland mer än vad lånen är värda sedan andra världskriget, enligt den franska ekonomen Jacques Delpla. Så när jag frågar några studenter i en mörk, inrökt universitetskafeteria var de kan tänka sig att arbeta svarar de kort:
– Överallt, utom i Tyskland. De drack vårt blod.
Korrupta politiker och internationella intressen skapade ett behov av en plattform där människor kunde ventilera sig. Plattformen kom att bli fredliga demonstrationer på Syntagmatorget. Här fanns bland annat en öppen mikrofon, där människor fick tala och reflektera kring hur de kände sig. Snart började demonstrationerna bli mer intensiva och kravallerna möttes av hänsynslöst polisvåld.
Spåren efter det som nästan blev Greklands första revolution sedan 1970-talet är fortfarande kvar över Syntagmatorget. De stora marmorbänkarna är utbytta mot trä, eftersom demonstranterna slog sönder dem och kastade marmorn mot polisen. Mellan de enkelriktade gatorna och de nersprejade väggarna står polisen fortfarande sida vid sida med löshundarna, och de är många.
Poliserna åker två och två på motorcyklar i flera grupper mellan kafferasterna och verkar göra så lite de kan om dagarna. De påminner om de utslagna hundarna.
– För 800 euro i månaden spöar de på unga och gamla, mörka och ljusa. De diskriminerar ingen. Agathi Papanoti skrattar och lägger ned cigaretten i askfatet.
– ID-brickorna har tagits bort, så det är omöjligt att anmäla dem. Vad kan man säga, 800 euro är ett billigt pris på en människas moral. Hon skrattar till och blåser ned i kaffekoppen. När hon tittar upp igen är leendet borta och kinderna strama.
Agathi Papanoti jobbar som arkeolog i Aten och vid sidan om är hon en del av kärnan i en grupp som kallar sig ”Tutorpool”. Det är en plattform för människor att komma i kontakt med lärare, för att på det sättet få gratis undervisning. Lärarna skriver var de befinner sig och vad de undervisar i på en hemsida. Sedan är det upp till eleven och föräldern att kontakta läraren. I Grekland är grundskolan gratis, men inte tillräcklig för att ge en rimlig chans för att komma in på universitetet. I stället går eleverna ytterligare två år, som måste finansieras av föräldrarna. Därför kan inte alla människor ge sina barn en chans att komma in på universitetet.
– Det går i teorin att komma in på universitet utan extra utbildning, men inte i praktiken. Du förstår, det här landet är i uppror, människor är fattigare än under diktaturen. Barn som inte får frukost hemma har börjat svimma på lektionerna. Det som görs genom olika sociala rörelser, det gör vi för att överleva.
Tutorpool är en av många rörelser som vuxit fram de senaste åren i Grekland. Fattigdomen har traumatiserat många människor och i det har det skapats ett behov av något nytt. Det har lett till rörelser som använder den kunskap som finns lokalt för att hjälpa varandra.
16 minuter över tio går tåget från Aten, solen står högt och de vita husen bländar passagerarna när de vandrar över perrongen. Långt bort hörs en megafon någonstans bland de förvirrande gatorna. Sex timmar senare är vi i Thessaloniki.
– Vi möts vid en man som rider på en häst, säger Despina Fraggiolou över en usel telefonlinje.
Det visar sig vara en man utan häst, närmare bestämt Aristoteles.
– Jag blandade ihop det med stadshuset i Aten, där har de en man på en häst, säger hon och ler.
Sedan börjar hon gå, utan att berätta var. Despina Fraggiolou dundrar fram i sina högklackade skor och sin svarta dress, gungar en aning medan hennes ena historia påbörjas i mitten av den andra. Apelsinträden med de beska apelsinerna fyller alla trottoarer vi tar oss över.
– Du kommer aldrig att förstå, du kan försöka men det går inte.
Hon öppnar dörren till en gul byggnad.
– Människorna i det här landet har förlorat allt de strävat efter. Folk känner sig hopplösa och beskyller sig själva för det som har hänt. Den här krisen är långt mer psykologisk än finansiell. Varje grek har blivit Europas svarta får, säger Despina Fraggiolou med en övertygelse som gör att människorna runt om oss tittar upp ur sina samtal. Sedan kliver hon in i ett mörkt rum där en man står och sorterar första maj-planscher.
Längst in runt ett litet bord sitter flera kvinnor och män och väntar. Vi tar hissen till högsta våningen där 136-rörelsen ska ha möte. Stora fönster släpper in eftermiddagssolen och lyser upp Marioglou Konstantine som sitter i en stol och gnuggar sig i ögonen. Han är ordförande i handelsunionen Eyath, och har stor del i 136-rörelsen.
– Målet är att vi ska köpa Eyath, det bolag som försörjer Thessaloniki med vatten. För 136 euro per hushåll kommer vi ha råd att köpa så pass mycket av företaget att vi får veto i styrelsen. Då kan vi se till att vattenpriset behålls på en så pass låg nivå att ingen behöver gå utan.
Regeringen har börjat sälja ut flera delar av den offentliga sektorn. I själva verket är vattenförsörjningen bara en liten, men väldigt viktig del av en massiv utförsäljning. 136-rörelsen är rädd för att vattnet kommer bli dyrare ifall utländska företag köper upp stadens vattenresurser. Likt privatiseringen i övriga Europa.
För att kunna genomföra köpet av de aktier som säljs i vattenföretaget Eyath har 136-rörelsen bildat 17 organisationer i olika områden. Organisationerna är helt oberoende av varandra och beslutar själva vad som kommer att göras med vattnet och det eventuella överskottet i sitt område.
– Om ett företag köper upp vårt vatten kommer de antagligen att stämma av hur resten av marknaden i Europa ser ut. I Berlin kostar vattnet dubbelt så mycket som här i Thessaloniki, ändå har Eyath gått med en vinst på 20 miljoner euro. Om Eyath säljs till ett vinstdrivande företag kommer de nya ägarna med all säkerhet att höja priset till marknadsvärdet som finns i resten av Europa. Varför ska vi fortsätta med sådana utförsäljningar när det är tydligt vilka det är som förlorar på det?
Genom 136-rörelsen hoppas Marioglou Konstantine uppnå social rättvisa. Överskottet som kommer ur företaget när det ägs av invånarna ska gå till de utsatta, i stället för till de med privilegier.
Vatten, som varit en självklar del i många grekers liv, har precis som elektriciteten blivit en ädlare vara när fler och fler hushåll inte kunnat betala sina räkningar.
Idén innebär att alla får samma rätt till vattnet, alla kan köpa hur många aktier som helst. Men de kommer ändå bara äga en röst när det beslutas i vattenfrågor.
Mittemot sätter sig Kostas Nikolai, doktor i kemi och miljövetenskap. En kortklippt gråhårig man, med smalt ansikte och bistra ögon.
– Alla måste förstå att det finns fyra saker som aldrig bör hamna i händerna på de giriga.
Kostas Nikolai sträcker fram högerhanden och räknar bestämt fyra fingrar med den vänstra handen:
– Vattenförsörjning, matproduktion,
energiproduktion och sophantering. De är de fyra viktigaste delarna i en stads infrastruktur och måste därför styras av dess invånare.
Han håller fortfarande fram händerna med pekfingrarna mot varandra när han fortsätter tala.
– Det som hänt i resten av Europa, med de stora privatiseringarna, har inte fungerat, det vet vi. Ändå fortsätter man privatisera. Därför måste det göras någonting åt det här nu, och det är det vi försöker göra.
Han lutar sig tillbaka i stolen och sätter sig rakryggad för första gången under samtalet. Jag frågar honom om han tror företagen och politiker kommer lyckas.
Kostas Nikolai skrattar genom tänderna en kort stund innan han svarar med eftertryck.
– Nej aldrig, de företagen har glömt bort folket, inte sant?
