De gula radhusen reser sig som en idealbild av själva folkhemstanken i den natursköna lilla orten Stora Vika. Gräsmattorna är nyklippta och träden välskötta. Utanför staketet står en studsmatta där barnen kan leka och i trädgårdstäpporna med kvällssol växer vackra buskar bland grillar och parasoll. Husen har namn som Ugnen, Röret, Mejseln och Eggen, och trots att gatorna fick nya namn för några år sedan använder de boende enligt Maria Landin fortfarande de gamla husnamnen.
Maria Landin är uppvuxen i området och arbetar till vardags som kommunantikvarie i Nynäshamns kommun. I dag är hon dock guide för Syndikalistiska kamratföreningen som kommit hit för lära sig mer om Stora Vika och dess cementhistoria. Hon berättar att det lilla samhället byggdes av Cementa i slutet av 1940-talet i samband med att företaget byggde fabriken.
– Cementa ägde husen, vägarna, gatubelysningen, allt. Det innebar att om invånarna ville ha något var det Cementa de fick vända sig till. De flesta förlitade sig på att pappa Cementa skulle ordna allt, säger hon.
Liksom i alla delar av Sverige var klasskillnaderna stora även i Stora Vika under 1950- och 60-talen. En bit bort från radhusen och lägenheterna ligger villorna där fabrikens tjänstemän bodde med sina familjer.
– När jag växte upp på 60-talet kallade vi det området för snobbrännan, säger Maria Landin, och möts av skratt hos de entusiastiska besökarna.
Men det var inte bara klasskillnader som avgjorde var olika människor bodde. De flesta i Stora Vika var under fabrikens storhetstid socialdemokrater, precis som i andra bruksorter. Men det fanns ett bostadsområde där kommunisterna bodde. Det kallades för Lilla Moskva.
Enligt Maria Landin var fackföreningsgraden hög och invånarna organiserade sig i olika föreningar för att kräva bättre skola och kommunikation. Kristian Falk, som är suppleant i styrelsen för Syndikalistiska kamratföreningen, flikar in att Syndikalisterna var starka under uppbyggnaden av fabriken och bostadsområdet.
– Första kvartalet 1948 hade Stora Vikas LS 117 medlemmar. Det måste ha varit cirka en femtedel av arbetsstyrkan. Sedan tappade de fäste inne på fabriken av någon anledning, säger han.
Han berättar också att Fabriksarbetarförbundet på många sätt fungerade som en lokal samorganisation, LS.
Eftersom Cementa ägde allt i bygden, utom den kommunala skolan, drev fackföreningen lokalpolitiska frågor utanför arbetsplatsen gentemot företaget. Det gjorde enligt Kristian Falk att Stora Vikas LS tappade handlingsutrymme. Den gamle fackföreningsledaren Arne Fredriksson hade dessutom ett förflutet som syndikalist.
Färden går vidare till fabriksområdet och framför allt till det gamla kalkstensbrottet. Efter andra världskriget var det sönderbombade Europa i stort behov av cement och utsikterna för en av världens då modernaste cementfabriker lysande. Av många möjliga områden valdes Stora Vika ut bland annat på grund av sitt stora kalkstensberg. Efter flera år av sprängningar är kalkstensbrottet i dag 40 meter djupt och vattenfyllt. Om det inte vore för det gamla rostiga, nedklottrade elskåpet och de stora kalkstensblocken vid strandkanten skulle man kunna missta brottet för en vanlig, vacker sjö.
– På sommaren när det är algblomning i havet brukar människor flockas här för att bada, säger Maria Landin.
Men kalkstensbrottet har inte bara gynnat dagens badsugna barn och ungdomar i Nynäshamnsområdet. På grund av röjningen i markerna runt kalkstensbrottet har det skapats relativt öppna områden där solen kommer åt att värma upp marken. Solens värme tillsammans med den kalkrika jorden har skapat en flora som gynnar särskilda djurarter och framför allt vissa fjärilar. Bland annat apollofjärilen men också olika typer av blåvingar som annars minskat i antal i Sverige på senare år.
Efter att kalkbrottet och fabriken lades ned har dock den naturliga röjningen av området upphört och markerna börjat växa igen. För att rädda den speciella floran har Nynäshamns kommun i samarbete med den lokala Naturskyddsföreningen och markägaren Talloil inlett ett röjningsarbete.
Efter besöket i Stora Vika beger sig Syndikalistiska kamratföreningen vidare till ett litet torp vid namn Johannesdal i Sorunda församling. Efter att den medtagna matsäcken ätits upp i den vackra, närmast idylliska trädgården möts sällskapet upp av Harriet Thurgren, barnbarn till författaren Moa Martinson, som ska visa oss runt i stugan.
Det var nämligen i denna lilla röda stuga med vita knutar och blå dörr som Moa Martinson en gång bodde, och skrev sina böcker.
Harriet Thurgren berättar att stugan har bevarats exakt som den var när Moa Martinson dog 1964. På en pall bredvid skrivbordet står den gamla skrivmaskinen kvar, och på väggarna hänger tavlor målade av Moa Martinson, tillsammans med fotografier av hennes make, författaren Harry Martinson. Men också av revyartisten Karl Gerhard och andra kända profiler.
– Karl Gerhard var mycket här. Moa ligger faktiskt bakom en del av hans verk. En gång var Moa bjuden på en fin fest dit det skulle komma en massa förnäma herrar, och där Moa skulle vara ensam kvinna. Moa sade då: ”Nej tack, jag vill inte sitta där som en katt bland hermelinerna”. Detta inspirerade Karl Gerhard att skriva sången ”En katt bland hermelinerna”, säger Harriet Thurgren.
Att torpet ligger nära Stora Vika är dock inte enda anledningen till att Syndikalistiska kamratföreningen styrde sin kosa dit. När cementfabriken i Stora Vika byggdes var Cementa nämligen tvungna att förhandla med den lokala vägföreningen, där Moa Martinson var sekreterare.
Moa Martinson hade dessutom ett förflutet som syndikalist och var skribent i både Arbetaren och Brand. Något som intresserar Syndikalistiska kamratföreningen särskilt. Kristian Falk berättar för sällskapet att Moa Martinson vid SAC:s 50-årsjubileum skrev i Arbetaren (nr 25-26 1960) om sina erfarenheter i Nynäshamns LS. Men också om skapandet av lokala samorganisationer för anläggningsarbetarna i Sorunda socken. Hon menade att syndikalisternas organisationsform var utmärkt för statare, vars situation hon var väl insatt i eftersom hon själv var uppvuxen i en statarfamilj. Att SAC inte ställde några krav på partipolitisk tillhörighet såg hon som en fördel. I Arbetaren skriver hon: ”Visserligen ansågs det, att man inte skulle rösta på riksdagsmän osv, men vem som helst som inte var strejkbrytare kunde vinna tillträde i lokala samorganisationerna, som ju var baserade helt på att tillvarata arbetarnas intressen. Riksdag och monarki fick inte nämnas.” Ett citat som när Kristian Falk läser upp det åter lockar besökarna till skratt.
För att knyta ihop cementens produktionskedja far bussen vidare från Moas torp till Lövhalmens omlastningsstation vid Liljeholmen i Stockholm. Det var där cementen från Stora Vika mellanlandade innan den skickades vidare till underleverantörer och betongtillverkare. Det blir dock bara ett kort besök utanför anläggningens grindar.
– I dag kommer cementen förmodligen från Slite på Gotland, säger Klas Lundkvist, som själv inte är medlem i föreningen, men som följt med på grund av sitt brinnande intresse för industrihistoria.
Liksom övriga deltagare är han nöjd med dagen, även om han redan tycks veta allt som går att veta om cementens produktionskedja i både Stockholmsområdet och övriga Sverige.
Fotnot: Bygget av cementfabriken i Stora Vika inleddes 1946 och 1949 startades produktionen, efter ett års försening.
Fabriken var sedan i drift ända fram till 1980.
