Att jobba i hemtjänsten numera betyder inte samma sak som för tio år sedan. Det känns allt oftare som om både hjälptagare och arbetare förnekas som människor och betraktas bara som objekt för att göra vinst.
Förut kunde arbetare/samordnare (som gör dagschemat) göra åtskillnad mellan olika hjälptagare. De nya schablontiderna från äldreförvaltningen har gjort det lättare för både kommunen och företagaren att vara sparsamma. Schablontiderna är snåla och gör inte skillnad mellan olika behov inom samma sorts omsorg. Det verkar som om de är gjorda för robotar.
Till exempel har att laga/värma mat och ge lunch/middag en schablontid på 30 minuter, som ofta minskas till 20 och blir ännu mindre om man inte har gångtid före eller efter. (Gångtid är tid mellan två olika hjälptagare.) 20 minuter för att värma en matlåda i mikro och bara duka fram. Om någon inte har en mikrovågsugn (därför att hon/han är gammal med sina vanor och inte vill ha eller inte har råd), gör det ingen skillnad i hur företaget räknar schablontiden. 20 minuter för att värma upp maten på spisen. 20 minuter för att laga mat på spisen – inklusive att försöka övertala den som är deprimerad eller pinnmager dement att äta och göra en trevlig atmosfär att hon/han ska ha lust att äta. Det är nästan omöjligt att vänta medan de gamla äter. Flera väljer ofta att inte äta alls, flera väljer att äta jättesnabbt för sällskaps skull. Men inte alla kan äta själva eller snabbt (vilket är väldigt ohälsosamt).
Kvällspass kostar mer för företagen. Många gamla, som inte kan kämpa för sig själva eller inte har anhöriga som kan hjälpa dem, får middag – det sista målet mat – omkring klockan 16.
Med promenad är det likadant. Schablontid på 45 minuter, som ofta blir 40, kombineras med inköp. För någon som är i 90-årsåldern eller har ont i kroppen är det omöjligt att hinna andas frisk luft under en sådan promenad. Att klä på sig med en massa värk och kroppsliga hinder tar sin tid. Ofta hinner man bara till porten och tillbaka.
En stor skillnad gentemot hur det var för tio år sedan är larmsystemet. Då hade larmcentralen egna anställda som åkte ut och tog hand om den som låg på golvet eller hade något annat akut problem. Hemtjänsten betalade för varje gång som larmcentralen hjälpte till. Nu har larmcentralen inte några sådana anställda. Signalen kommer fortfarande till dem, men de ringer oss på hemtjänsten och det är vi som tar hand om den som larmat. Hemtjänstföretagen behöver i praktiken inte betala för hjälpen. Efter flera år lyckades vi få 20 kronor per timme för den som är larmansvarig för oss. Men om någon behöver extra hjälp är det andra hjälpberoende som drabbas av att de får mycket mindre tid och hjälp.
Statistiken visar att demenssjukdomar drabbar fler än förut. Men de som behöver extra tålamod får samma behandling och schablontid. De förstår inte det rådande löpandebandsystemet men deras känslor är kvar. De blir förvirrade och det blir ännu värre om någon försöker förklara för dem hur hemtjänsthjälp fungerar numera. De ser bara att någon kommer som en rastlös raket och innan de förstår vad som händer har personen redan försvunnit. De blir förvirrade men efter några minuter glömmer de varför. Men förvirringen stannar kvar. Det svåraste är att inte visa stressen, vårda, ta väl hand om dementa och lämna dem i lugnt tillstånd efter besöket.
Numera jobbar fler timanställda som inte vågar säga emot, eftersom de då kanske inte blir uppringda igen. De jobbar för ännu mindre pengar än vi fastanställda. (Min månadslön är under 20 000 före skatt.)
Förut hade jag tid att skratta tillsammans med mina gamlingar. Nu får jag kämpa för att jobba i lugn och ro med arbetsglädje.
