Bolognaprocessen infördes i Sverige i juli 2007 då den nya högskoleförordningen trädde i kraft. 29 länder ingår i samarbetet, och syftet är att på olika sätt ena dessa länders högre utbildning för att stödja Europas konkurrenskraft beträffande utbildning på högskolenivå. Ett av Bolognaprocessens tre övergripande mål är att främja anställningsbarheten hos studenterna. Nu börjar effekterna av detta komma ikapp oss.
I en rapport med titeln Anställningsbarhet. Begrepp, principer och premisser reder Universitetspedagogiskt centrum (UPC) vid Stockholms universitet ut vad som menas med anställningsbarhet i relation till högskolestudier utifrån Bolognaprocessens syften.
En viktig del när det gäller anställningsbarhet enligt UPC-rapporten, är arbetsgivarnas kompetensbehov. Det här har också varit den kanske viktigaste kritiken mot Bolognaprocessen från vänsterhåll: genom att arbetsgivarnas behov står i fokus, kommer den högre utbildningen oundvikligen att marknadsanpassas och näringslivet kommer att kunna styra vad som ska ingå i olika utbildningar, samt vilken riktning högskolevärldens utveckling ska ta i framtiden. Kritiken har dessvärre inte varit uttryck för något slags vänsterparanoia, tvärtom har det blivit en realitet.
I rapporten från UPC ligger en annan rapport från Svenskt Näringsliv till grund för en stor del av argumentationen och exemplen. Ja, ni läste rätt: Svenskt Näringsliv har varit med och formulerat hur högskolan bör utforma sin utbildning med avseende på just anställningsbarheten. Till exempel bör avståndet mellan näringslivet och högskolan minskas, kanske genom att olika företag går in som sponsorer. Att detta skulle kunna ses som anmärkningsvärt slätas dock över i texten. Det handlar nämligen om att utveckla generiska kompetenser som kan främja anställningsbarhet, och därför anses en eventuell konflikt mellan bildning och anställningsbarhet vara en kvasifråga.
Och det är i sådana här resonemang som förvandlingen av högskoleutbildningen visar sig. Genom att förflytta högskoleutbildningens innehåll från att ta avstamp i vetenskapsteoretiska frågeställningar om ontologi och epistemologi till att i stället handla om att utgå ifrån frågan ”Vad önskar företagen?” och samtidigt avfärda eventuell kritik mot denna förflyttning som en kvasifråga, då förnekar man att det som sker är politiskt. Men självklart är det politiskt.
Kunskap ska vara fri och oberoende, den ska inte styras av särskilda intressen. På högskolor och universitet ska vi lära ut kritiskt tänkande och analyserande. Eller? Nej, inte längre, men denna förflyttning av fokus har alltså skett i en undangömd vrå och benämnts som något av en administrativ åtgärd snarare än som en faktisk stor och politisk förändring av högskolevärldens syfte och inriktning. Förändringen leder även till ett mindre fokus på teoretisk kunskap, vilket i sin tur leder till en utbildning där det blir mindre viktigt med ett kritiskt analyserande förhållningssätt.
Det är även politiskt att diskutera begreppet anställningsbarhet på det sätt som sker: Som en neutral term som främst har med individens/studentens generiska kompetens att göra. Reinfeldts uttalande om att massarbetslösheten inte är ett problem för etniskt födda svenskar i medelåldern visar varför: Anställningsbarhet är något som handlar om individens position i ett system genomsyrat av makthierarkier. Det räcker inte för en person att tillgodogöra sig den kompetens som arbetsgivarna säger sig vara ute efter för att hen ska vara anställningsbar, även om nyliberalerna gärna vill få oss att tro det. Diskrimineringen på arbetsmarknaden är dock fortfarande en högst närvarande realitet.
Vi har alltså att göra med en högskolevärld som lindats kring nyliberalismens lillfinger. Fokus för den högre utbildningen är inte längre bildning, utan att spela med i det nyliberala spelet.
Vinnarna i högskolans förändring är naturligtvis näringslivet, arbetsgivarna, nyliberalerna. Förlorarna är alla individer, varenda en av oss, som plötsligt lever i ett samhälle där fri kunskap inte längre är en självklarhet. Marknaden slår sina klor i oss, och ”kvasifrågan” om kunskapssyn har vi sedan länge glömt bort.
