Djungelregionen Madre de Dios ligger i sydöstra Peru, vid gränsen till Brasilien och Bolivia. Hit har tiotusentals människor vallfärdat under de senaste årens guldfeber. Mitt i Amazonas grönska skapas enorma kratrar. Redan nu beräknas att över 200 kvadratkilometer av detta unika ekosystem, som producerar 20 procent av världens syre, ha ödelagts.
Den ekologiska tragedin förvärras av att guldutvinningen sker genom metoder som är direkt livsfarliga. Det beräknas till exempel att det varje år släpps ut 40 ton kvicksilver rakt ut i naturen – ett gift som arbetarna hanterar utan någon som helst skyddsutrustning eller säkerhetsmedvetenhet.
– Man gör det man måste för att överleva och för att kunna ge sina barn en bättre framtid, säger tvåbarnspappan Jorge Luis, 30 år, som viftar bort frågan huruvida han ser några problem med att arbeta med kvicksilver, som bland annat ger skador på det centrala nervsystemet och på njurarna.
– Här kan man trots allt tjäna ganska bra, säger han.
Den illegala guldnäringen i Amazonas har på senare år hamnat i det nationella blickfånget. Rapporter om den överhängande ekologiska katastrofen har legat till grund för att staten för första gången på allvar försöker utmana verksamheten här. Från att i trettiotalet år ha bedrivits i liten skala och främst i familjeföretag har guldutvinningen utvecklats till en mångmiljardindustri som härbärgerar mäktiga intressen.
Regeringens krav är att all verksamhet ska formaliseras och bedrivas med tillstånd – något som är en omöjlighet för alla de gruvarbetare som letar guld i något av Amazonas skyddade områden. Strategin från statsmaktens sida är att öka sin närvaro i regionen genom att sätta in polis och militär. Man vill också försöka strypa guldnäringen genom att skapa kontrollstationer längs med regionens få asfaltsvägar. På så sätt ska det försvåras för bland annat stora maskiner och bensin att fraktas djupt inne i Amazonas till de så kallade guldstäderna. Dessa samhällen är mer eller mindre laglösa hubbar som präglas av statens frånvaro, snabba pengar och också av social misär: den sexuella exploateringen av barn är omfattande i de västernliknande samhällena.
Till guldstaden Delta Uno, med uppemot 5 000 invånare, har främst fattiga migranter från Anderna sökt sig. Samhället är påvert, det saknas avlopps- och avfallssystem, men här har befolkningen varit bofast tillräckligt länge för att ha ersatt plasttälten med plankhus. Konsekvensen av statens strategi för invånarna i Delta Uno är att den ekonomiska aktiviteten avtagit – också i de kringsysslor som gruvnäringen genererar.
Modesto Turco, 50 år, har åtta anställda i sin verkstad där man reparerar allt från tunga maskiner till motorcyklar och generatorer. Sedan regeringen börjat sätta press på guldindustrin i regionen har efterfrågan på verkstadens tjänster sjunkit kraftigt.
– Jag började som hjälpare för 30 år sedan, berättar han anekdotiskt för att det ska framgå hur mycket han kämpat för att bygga upp sin rörelse.
När gruvarbetare tagit strid för sin inkomstkälla har sociala protester svept in över Madre de Dios. I mars 2011 dog flera personer i sammanstötningar som uppstod mellan polis och demonstranter, och under hela året har det rått en spänd stämning i regionen.
– Plötsligt har regeringen blivit orolig för miljön, men i andra delar av landet där det är stora utländska företag som tjänar på gruvbrytningen, har de inga invändningar, säger Modesto Turco.
Ännu står konflikten och väger i Madre de Dios och den lokala människorättsombudsmannen Rocio Sotomayor Gamboa vittnar om ett komplext panorama.
– Vi pratar om en konflikt där den ena parten består av människor som genom historien exkluderats och åsidosatts av systemet. De har hittat ett sätt att överleva och nu vill man ta bort deras brödföda. Det är viktigt att lagen upprätthålls, men det gäller att ge de där tiotusentals människorna alternativ, säger hon.
