Hamnarbetarna – 40 år i opposition

Björn A. Borg har för en månad sedan formellt lämnat ifrån sig ordförandeskapet i Svenska Hamnarbetarförbundet. Han välkomnar med ett hjärtligt leende och ett fast handslag och visar runt i hamnarbetarnas rastlokal i Frihamnen, Stockholm. Väggarna pryds av scener från hamnens förflutna. Svartvita män på smala landgångar, med tunga bördor på breda axlar mot en vit himmel. På ett av fotografierna: tre män i arbetskostym, keps. Karaktäristiskt för äldre bilder av människor, ovana att porträtteras, är ansiktsuttrycken skiftande. En tittar med stelnad blick åt sidan, en tittar leende in i kameran. Björn A. Borg pekar på den tredje, vars blick visserligen är riktad mot fotografen, men med fokus 100 meter bort.

– Några av de här gubbarna har man ju jobbat med. Honom har jag jobbat med.  De var verkligen gubbar, säger Björn A. Borg – förmodligen för att betona skillnaden mellan riktig gubbe och ”gubbe”, som man kallar arbetskamraterna.

Det är nu 42 år sedan Björn A. Borg tog det första trevande, eller möjligen beslutsamma, taget om en möjlig kaffesäck, eller körde ”gripsen” genom säckväven. Han var 24 år och extra. Då var det ett bra påhugg, men han blev kvar i hamnen.

– Det finns en tillhörighet i att vara hamnarbetare. Det är få jobb som folk stannar så länge på som i hamnarna. Det är ett ganska speciellt jobb som svetsar ihop och bildar kamratskap. Nästan alla hamnarbetare är också fackligt anslutna. I de flesta hamnar är det ju en hundraprocentig anslutningsgrad. 

Själv gick han med i facket först några år senare. Efter att ha avancerat till ”högextra”, och tillbringat mer och mer tid i hamnen hade beslutet mognat. Han skulle bli kvar och söka fast anställning. Det var så det gick till på den tiden, säger han. 

– Det var till och med så att dåvarande arbetschefen när jag var på anställningsintervju sade att jag fick provanställning och tillade: ”Om du inte är med i facket går du ned och skriver in dig”. Så går det ju inte så ofta till i dag.

Då som nu fanns det två huvudsakliga fackförbund i hamnen, LO-anslutna Svenska Transportarbetareförbundet och Hamnarbetarförbundet. 

– Men det fanns bara en fackförening för oss, det var hamnarbetarnas avdelning. Det skulle kunna varit ett ideologiskt val och då hade jag valt Hamnarbetarförbundet, men det fanns bara en fungerande organisation.

Hamnarbetarförbundet är som SAC Syndikalisterna politiskt obundet och en av få fristående fackliga organisationer på arbetarsidan i Sverige. Det innebär att de står utanför LO, något som varit ett medvetet val och ett resultat av hamnarbetarnas historia inom Landsorganisationen. 

– Fördelarna är att det inte finns någon på Norra bantorget som sitter och pekar finger åt oss och säger aja baja så får ni inte göra. Det är bara vi och eventuell lagstiftning som begränsar hur vi beter oss. Det är jävligt skönt. Vi är inte bundna av att behöva utrycka en viss politisk linje heller, också väldigt bra.

Men det är inte bara avsaknaden av medlemsskap i LO som skiljer Hamnarbetarförbundet från LO-förbunden. 

– Något som skiljer oss åt är även den autonomi som avdelningarna har. Oavsett om det är avdelning 4 i Göteborg med 600 medlemmar, eller om det är en liten avdelning med 15 medlemmar efter Norrlandskusten, så bestämmer de på det lokala planet över sin egen tillvaro, sina egna avtal och regler. 

Den lokala autonomin och medlemsinflytande är, enligt Björn A. Borg centrala idéer inom Hamnarbetarförbundet. När han ombeds beskriva förbundet är det där han lägger fokus. Hamnarbetarförbundet är ett ”gräsrotsförbund som bygger från basen och uppåt.” Det är något en ordförande måste anpassa sig till, oavsett han eller hon vill eller inte. Han beskriver förbundet som någonstans mellan LO och SAC.

– Det är medlemmarna som bestämmer i Hamnarbetarförbundet i stort, i alla viktiga frågor. Om jag tyckte att ett avtal var jäkligt bra så kunde jag inte gå och skriva på det utan att ha en medlemsomröstning, även om jag var ordförande. Sade medlemsomröstningen nej, så var det skit samma vad jag tyckte.

Och när förbundet bildades 1972 var det just ur den här självbestämmandesträvan. Men även ur ett missnöje med LO-förbundet Transportarbetareförbundet som då var den enda fackliga organisationen för hamnarbetare i Sverige. 

– Kortfattat var det en vilja att få bestämma själv som låg bakom Hamnarbetarförbundets tillkomst. 

Men utvecklingen som ledde till förbundets tillkomst inleddes redan 20 år tidigare. På 1950-talet började en vid spricka uppkomma mellan Transports ledning och hamnarbetarna. Anledningen var att förbundsledningen hade skrivit under en rad, enligt Björn A. Borg, ”urusla” kollektivavtal. Detta trots att en stor majoritet av hamnarbetarna röstat emot dem. Då avtal skulle slutas 1954 röstade 3 395 emot och bara 469 för. Men trots den 90-procentiga majoriteten mot avtalet, skrev förbundsledningen ändå under och reaktionen lät inte vänta på sig. I större delen av landet gick hamnarbetarna i strejk.

– Generellt i Sverige och framförallt i Göteborg och Stockholm var det ett par vilda konflikter som egentligen var riktade mot förbundsledningen och inte mot arbetsgivaren. Förbundsledningen skrev på kollektivavtalet trots att hamnarbetarna röstat emot och inte vill acceptera det.

Som en konsekvens av strejken uteslöts 1954 samtliga hamnarbetare i Göteborg, för återinträde var de tvungna att skriva under individuella lojalitetsförklaringar. Den dåvarande ordföranden i Göteborgsavdelningen kallade det ”ett förnedringens dokument.” Mönstret upprepades flera gånger under 50- och 60-talen.

– Parallellt har vi här en historia av centralisering av den fackliga rörelsen. Det var en sådan centraliseringsprocess under slutet av 60-talet och början av 70-talet. 

Det som Björn A. Borg beskriver som den sista ”droppen som urholkade stenen,” var 1969 års kongressbeslut som upplöste de små, relativt autonoma, avdelningarna till förmån för storavdelningar. 

– Så skulle man tappa det mått av självbestämmande som man hade i avdelningarna. Det blev det en jävligt stark reaktion emot. Det var några hamnar som accepterade det, men Norrlandshamnarna satte sig riktigt på bakhasorna.

Norrlandshamnarna vägrade ge upp sina småavdelningar och fick ett ultimatum av den dåvarande Transportledningen: upplös avdelningarna eller bli uteslutna.

– De valde att bli uteslutna. De gav inte upp sina avdelningar. Då återstod bara ett alternativ, att starta sin egen organisation. Så det var därför Hamnarbetarförbundet bildades i början av mars 1972 i Örnsköldsvik.

Sedan dess har Transport och Hamnarbetarna aldrig helt lyckats begrava stridsyxan. Även om den ibland varit mer och ibland mindre uppgrävd har relationen varit spänd och fylld av sextioårig bitterhet.

– Det har ju onekligen gått fram och tillbaka genom åren, inte minst under mitt ordförandeskap i Hamnarbetarförbundet. Vi hade ju ett ganska långtgående samarbete med Transport i avtalsrörelsen 2008, men det avbröts helt i och med det att Transports dåvarande ordförande Per Winberg ringde upp mig en kväll.

I luren berättade Transports ordförande att de hade varslat om konflikt i Stockholms hamn, där Hamnarbetarförbundet sedan 70-talet varit i stor majoritet. Anledningen till varslet var att det i hamnen skulle förekommit strejkbryteri.

– Då sade jag att det inte förekommit något strejkbryteri i Stockholm. Då sade han: ”Vi tar ut Stockholm i alla fall”. Jag svarade: ”Är det våra medlemmar i Stockholm eller är det du som bestämmer det?” 

Hamnarbetarna anordnade en medlemsomröstning som röstade 100 procent nej till konflikt.

– Man blev förbannad på att Transports ordförande gick ut och lade en strejk i en hamn där han knappt hade några medlemmar. Då tog Transport det som intäkt för att vi inte ställer upp och så avbröts samarbetet. Det är ett exempel, men det finns fler.

Björn A. Borg berättar att han kände att konflikten framprovocerats. Mönstret har upprepats ett flertal gånger när Transport och Hamnarbetarförbundet varit nära att teckna gemensamt kollektivavtal. 

– Som jag uppfattar det har någon högt i transporthierarkin plötsligt upplevt sig hotad i sin position och då mer eller mindre provocerat fram en brytning.

Men han tillägger, med allvar i rösten och inte utan viss självkritik, att det är viktigt att inte tappa perspektivet när det gäller den här mellanfackliga dispyten. Han vill samtidigt understryka att det inte är Transport som är Hamnarbetarförbundets motpart.

– Motparten är arbetsköparna, företagen, bolagen och deras centralorganisation. Det får vi aldrig tappa bort. Vi har en konkurrerande facklig organisation och kan ha olika åsikter, men de är en facklig organisation de också. Man har glömt bort det ibland och sett dem som fiender, men då tappar man perspektivet och analysen.

Konflikten mellan de båda fackförbunden i hamnen har förstås varit ett konstant irritationsmoment. Samtidigt tror han att de parallella fackliga strukturerna inte varit enbart negativ. 

– I vissa fall har det gått att förhandla fram ganska bra villkor i hamnarna just för att vi har varit två organisationer. En som skriver på avtalet och en som utgör ett hot i bakgrunden och som också vidtagit reella åtgärder. Så det har varit både plus och minus med att vara två organisationer.

Det finns alltså stunder då de båda organisationerna kunnat samarbeta. Ett annat exempel är motståndet mot EU:s hamndirektiv under 2000-talets första decennium.  

– Det var två försök att skapa ett europeiskt hamndirektiv som skulle avreglera hamnarna och öppna upp för sedvanlig privatisering. 

Över hela Europa genomförde hamnarbetare fackliga stridsåtgärder, demonstrationer och andra protester. 

– Det stred vi mot på många olika nivåer, politiska manifestationer och politiska strejker. I några av de här konflikterna samarbetade vi med Transport. Där fungerande de och vi hittade ett gemensamt intresse och mål. Men vi hade betydlig fler, säger han med ett retsamt leende.

Det blev sedan heller inget hamndirektiv och Björn Borg säger att den framgångsrika kampen mot direktivet är den enskilt största segern i Hamnarbetarförbundets historia.

– Det kändes verkligen som jättesegrar att tillsammans med de andra hamnarbetarna i Europa lyckas avvärja hamndirektiven. Det var en triumf för alla hamnarbetare gemensamt. Detta oavsett facklig organisation.

Ända sedan förbundets bildande har det kämpat för att få skriva kollektivavtal i hamnarna. Men enligt Björn A. Borg finns det även en baksida eftersom ett undertecknande av kollektivavtal också innebär fredsplikt. Under den tid kollektivavtalet gäller avsäger sig kollektivavtalsslutande parter i stort rätten till fackliga stridsåtgärder om tvister uppstår. 

– Det har det varit väldigt mycket diskussion om i Hamnarbetarförbundet också. Vi har haft olika åsikter om det. Vi har nog haft en del som tyckt att det är bra att vi inte har kollektivavtal så vi slipper fredsplikten. Men jag tycker att det är ett kortsiktigt sätt att se på det.

En majoritet av medlemmarna har dock tyckt att priset varit värt att betala. Björn A. Borg tillhör den majoriteten, även om han nu snarare talar om ett trepartsavtal där även Transport är representerade. 

– Jag tycker att det ger en legitimitet åt en facklig organisation att man strävar efter att reglera avtalsvillkoren åt medlemmarna på arbetsplatserna. Arbetsgivaren ska inte tycka om oss, men de ska visa respekt för oss, säger han och slår lätt näven i bordet.

Samtidigt säger Björn A. Borg att helt utan påverkan har Hamnarbetarförbundet inte varit. Framförallt har förbundet kunnat påverka, och i de hamnar där de haft majoritet styra, de lokala uppgörelserna.

– Arbetsgivaren är inte dummare än att de förhåller sig till våra avdelningar. Annars vet de att det inte går att genomföra ute på kajen. Det har ju hänt att avdelningar har sagt att de inte accepterar det och lagt någon typ av blockad. Fast nu måste man vara försiktig med det eftersom svensk lag säger att man inte får lägga en blockad som tränger undan ett ingånget avtal. Men det finns det ju sätt att hantera ibland, säger han avfärdande.

Även om Björn A. Borg sedan 1980 innehaft olika förtroendeuppdrag, lokalt och i förbundet, har han samtidigt arbetat i hamnen. Det står också i förbundets stadgar att alla förtroendevalda ska vara aktiva hamnarbetare.

– Jag måste ju dela medlemmarnas verklighet, inte glömma bort hur jävla kallt det är en februarikväll ute på containerhamnen. Man får inte heller glömma bort att det är ett privilegium att inte alltid behöva stå där. Jag har haft ordförandeskapet i tolv år, men jag är fortfarande en medlem med en röst bland 1 500 medlemmar.

Det är också i hamnen han nu tillbringar sitt sista arbetsår innan han går i pension som 67-åring, när han nu lämnar över ordförandeposten till Eskil Rönér. Det känns inte som ett nedköp.

– Förutom det här med att vara pappa och farfar är det en del av min identitet därute, säger han och pekar ut genom fönstret mot kranar och containrar. Jag känner en stolthet över att vara hamnarbetare i Stockholm. Men det är också de här gubbarna som har gett mig förtroendet. Då kan man väl jobba med dem också. Men det är det inte alla som gör förstås, tillägger han eftertänksamt.

Att som så många andra av Sveriges facktoppar gå vidare till andra toppjobb, eller återfinnas på andra sidan förhandlingsbordet, är främmande. Inte för att tillfälle inte funnits, bland annat har han erbjudits chefsjobb i Stockholms hamn, något han berättar med dämpad men stadig röst.

– Jag har aldrig behövt tänka efter. Jag gillar att gå upp på morgonen och se mig själv i spegeln, även om det inte är en så vacker bild. Jag skulle inte kunna göra det om jag gjorde något sådant. Jag skulle må jävligt dåligt av det. Är jag hamnarbetare i Stockholm, är jag hamnarbetare i Stockholm. Inte arbetsgivare.

 
Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
En butiksantsälld kvinna på Ica Maxi i Botkyrka söder om Stockholm har dött efter en knivattack
En man i 25-årsåldern greps strax efter attacken där en butiksanställd kvinnan dödades under tisdagskvällen. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Butiksanställd kvinna mördad i Botkyrka

Kvinnan som dödades på Ica Maxi i Stockholmsförorten Botkyrka under tisdagskvällen var anställd på butiken, enligt uppgifter till Expressen. En man i 25-årsåldern är gripen misstänkt för dådet och händelsen utreds nu som mord.

Det var strax innan 20 på torsdagskvällen som larmet kom. En kvinna i 60-årsåldern hade då skadats svårt vid en knivattack inne på Ica Maxi i Botkyrka strax söder om Stockholm. Ambulans och polis kallades till platsen och kvinnan fick föras med helikopter till sjukhus där hon senare under kvällen avled till följd av sina svåra skador. Senare under kvällen rapporterade tidningen Expressen att kvinnan var anställd på Ica-butiken där hon mördades.

En man i 25-årsåldern kunde kort efter dådet gripas sedan han övermannats av väktare. Han är nu misstänkt för mord och enligt polisen ska mannen och den mördade kvinnan inte haft någon relation till varandra.

Enligt Expressen misstänker polisen att psykisk ohälsa kan ligga bakom knivdådet.

Dödsfallet är det första i år på svenska arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
23 timmar sedan
Den franska grundaren av högerextrema Front National, Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine Le Pen 2010, innan brytningen som gjorde att hon tog över och friserade partiet till mer rumsrent. Foto: Jaques Brinon/TT

Grundaren av högerextrema Front National död

Front Nationals grundare Jean-Marie Le Pen har avlidit efter sex decennier av intensiv politisk verksamhet. Han politiserades som frivillig fallskärmsjägare i efterkrigstidens koloniala bevarandekrig och var fram till sin död aktiv i den högerextrema partirörelse som fått starkt fäste i Europa.

Jean-Marie Le Pen har avlidit, 96 år gammal. Le Pen avpolletterades från det parti han själv grundade 1972, Front National. Det franska högerextrema partiet både vann och förlorade väljare på hans öppet fascistiska, för att inte säga nazistiskt färgade språkbruk. Under Jean-Marie Le Pens ledning var Front National ett parti som gapigt torgförde en patriarkal och moralistisk politik, som återinförande av dödsstraffet och en restriktivare abortpolitik. Till slut blev bland annat hans förminskning av tyska gaskamrar under andra världskriget, och uppmaning till att Frankrike och Ryssland skulle komma överens för att ”rädda den vita världen”, för magstarkt att marknadsföra och han ersattes mot sin vilja 2011 av sin dotter, juristen Marine Le Pen fram till hennes avgång 2021. Brytningen mellan grundaren och partiet blev allt öppnare med åren.

De stora nationella framgångarna för Front National har också kommit efter att Jean-Marie Le Pen avgick. Samtidigt har hans grundpolitik fortsatt svävat över partiet.

Jean-Marie Le Pens politiska övertygelse kom ur erfarenheter som (frivillig) fallskärmsjägare i Främlingslegionen, en stenhårt disciplinstyrd elitkår inom franska armén, i koloniala bevarandekrig som Indokinakriget och Algerietrevolten under 1950-talet. 

Stöttade Sverigedemokraterna

Front National var från början ett populistiskt missnöjesparti som genom träget arbete så småningom växte, från ett parti som snarast väckte beröringsskräck hos andra politiker till några att tvingas ta på allvar. Liksom hos sina framväxande broderpartier i Europa kom de stora framgångarna under sent 1980-tal. Bland annat har partiet stöttat svenska Sverigedemokraterna ekonomiskt under 1990-talet och samarbetat med dem i Europaparlamentet under 2000-talet.

Fokuset på invandringskritik har alltid varit en huvudfråga, och särskilt gentemot utomeuropeisk inflyttning. Det var just dessa folkgrupper som kom från utarmade länder, med rätt att bosätta sig i landet när de forna kolonierna i Afrika och Asien frigjorde sig ett efter ett under efterkrigstiden. Nationalismen, som skulle inge franskfödda medborgare hopp om att få mer av den skakiga statskassan gav så småningom framgång.

Under 2010-talet har partiet närmast fått status som rumsrent. Och den fattiga och underprivilegierade arbetarklassen går inte längre att ignorera. Författaren och sociologen Édouard Louis har i Vem dödade min far (2018) beskrivit logiken i att flera miljoner fattiga fransmän som tidigare röstat på Mitterands socialistparti gick över till Front National – det handlade om ett parti som de upplever ser dem, vilket den intellektuella partiöverklassen inte gjort på många år. 

Arvtagaren, dottern Marine Le Pen kunde efter faderns avgång ”modernisera” Front National, bland annat bytte man namn på partiet 2018 till det mindre aggressivt klingande Rassemblement National (Nationell Samling). Dock har hon till och från fortsatt haft Jean-Marie Le Pens stöd utifrån partiet Comité Jeanne som fadern startade 2016, och som kan beskrivas som ett anti-invandringsprojekt av vitt nationalistiskt märke, och som han ledde fram till sin död den 7 januari 2025.

Publicerad Uppdaterad
24 timmar sedan

Dödsögonblickets Navy SEAL

Dödsögonblickets Navy SEAL

I Kominterns tredje avsnitt från Arbetarens studio gästas de av skribenten och poddaren Myrna Lorentzson. Med hjälp av boken Radical Intimacy som karta stapplar de mellan teman som relationer, boende och döden.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Silas Aliki inklippt framför ett polisingripande
Silas Aliki, advokat och grundare av Folkets advokatbyrå, är ny krönikör i Arbetaren. Foto: Johan Nilsson/TT, Lo River Lööf, Montage: Arbetaren

Silas Aliki:
Demonstrationsfriheten äts upp från två håll

Åtal och domar mot personer som har anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster ökar kraftigt. ”Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten” skriver Silas Aliki.

I aktivistkretsar har det länge varit en sanning att det oftast är straffrättsligt riskfritt att arrangera demonstrationer utan tillstånd. De flesta vet att det är bra att söka tillstånd, men ibland hinns det helt enkelt inte med – något händer, människor vill samlas och uttrycka åsikter, tankar och känslor. Det har varit en oskriven regel att staten inte, såvida inte tillställningen blir stökig eller involverar alkohol, åtalar den som arrangerat demonstrationen.

I alla fall om man tittar på den praxis som finns. 

Demonstrationsfriheten är trots allt grundlagsskyddad. Den får inskränkas genom lag, till exempel genom ordningslagen, men inte ens den får tillämpas på ett sådant sätt att den de facto inskränker demonstrationsfriheten. Därför har nästan ingen åtalats. 

Ändrad inställning till demonstrationsfriheten

När jag i början av sommaren blev kontaktad av en person som fått en stämningsansökan hemskickad där han åtalades för att ha anordnat en otillåten demonstration blev jag därför förvånad. En snabb sökning i rättsdatabaserna gav inga träffar. Förutom någon enstaka person som arrangerat tillståndslösa, alkoholindränkta raggarträffar i bostadsområden hade i stort sett ingen dömts för brottet.

Ett enda mål behöver inte betyda något. Men som försvarsadvokat har jag följt hur åklagarmyndigheten sedan 2022 tycks ha ändrat inställning till demonstrationsfriheten. År 2022 kom det första åtalet mot en grupp demonstranter från klimatrörelsen för sabotage.

Sabotage är ett grovt brott, som tillkom i brottsbalken under andra världskriget för att komma åt personer som exempelvis försöker spränga dammar för att underminera försvarsförmågan eller orsaka kaos i samhället.

Att använda denna rubricering mot personer som uttrycker en åsikt var därför något nytt. I ett avsnitt av Sveriges Radios program Konflikt visades tidigare i år hur åtalen tillkom efter att Sverigedemokraterna opinionsbildat på Twitter att klimataktivister borde betraktas som terrorister. 

Rättssystemets kvarnar maler långsamt. Ett antal tingsrätter har sedan 2022 dömt klimataktivister för sabotage. Först under 2024 började domarna rivas upp i hovrätter som ansåg att straff för sabotage krävde betydligt större skada än ett kortvarigt avbrott i biltrafik. Därmed började dörren stängas för att använda sig av sabotagebrottet mot fredliga demonstranter. 

Det var därför jag anade ugglor i mossen när min klient kom med sitt mål om anordnande av demonstration. Om det finns en ambition hos åklagarmyndigheten att försöka nagga demonstrationsrätten i kanten genom offensiva åtal, och sabotagebrottet inte längre går att använda – är den nya strategin då att åtala anordnare? 

Anledning till oro

Tyvärr indikerar den fortsatta utvecklingen att jag hade anledning att oroa mig. Flera personer har nu dömts för att ha anordnat icke tillståndsgivna allmänna sammankomster, trots att inget pekar på att demonstrationen i sig varit ordningsstörande.

Ytterligare ett antal personer har delgivits misstankar om att de anordnat demonstrationer utan tillstånd, i de förhör jag deltagit i med dessa personer. Det går inte att betrakta detta på något annat sätt än att det som sker är ett successivt inskränkande av demonstrationsfriheten, sakta men säkert. 

Även fällande domar för brottet ”ohörsamhet mot ordningsmakten” har exploderat. 

År 2020 dömdes enligt Brottsförebyggande rådets statistik endast sju personer för det. År 2023 var det hela 187 personer. De flesta som döms får endast böter, ibland på väldigt låga belopp. Men samtliga får vad som i folkmun ibland kallas en prick i registret – du är dömd för brott. 

Förklaringen till att brottsrubriceringen knappt använts de senaste årtiondena finns hos Polismyndigheten. Polislagens 13 paragraf, hos vana demonstranter ofta kallad PL13, anger att polisen om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning får avvisa, avlägsna eller omhänderta personer som stör ordningen. Det har vanligtvis skett genom att polisen först säger till någon att lämna platsen. Om personen inte följer tillsägelsen får polisen helt enkelt köra iväg personen eller folksamlingen till en annan plats för att avbryta ordningsstörningen. 

Det är det här arbetssättet som myndigheterna – på eget bevåg – gått ifrån. 

I stället för att nöja sig med att avbryta hotet mot den allmänna ordningen genom att upplösa folksamlingen, väljer man nu dessutom att i efterhand polisanmäla och åtala den ordningsstörande för brott.

Mer repressivt förhållningssätt

Det handlar alltså inte om att antalet våldsamma protester ökat i Sverige, utan om ett nytt och mer repressivt förhållningssätt från statligt håll. Därmed är demonstrationsfriheten dubbelt straffad – du har inte bara tvingats sluta demonstrera, genom att polisen avvisat eller avlägsnat dig. Du straffas dessutom i efterhand, genom åtal och dom. Detta fick demonstranterna i Palestinagård i Lund erfara under försommaren 2024, många av dem avvisades och omhändertogs när deras tältläger upplöstes. Därefter lades omfattade resurser på att åtala dem alla individuellt för brott, till stor kostnad för samhället. 

Många av oss har de koranbränningar som ägt rum i Sverige de senaste åren i färskt minne. I den auktoritära tid vi befinner oss i har regeringen som respons på de starka reaktionerna på skändningarna av islams heliga skrift tillsatt en utredning som föreslår att kraftigt inskränka demonstrationsrätten. 

Om förslaget går igenom, blir det förbjudet att arrangera demonstrationer som påstås kunna “hota Sveriges säkerhet”. I praktiken innebär det ett slags förhandscensur, som Owe Nilsson beskrivit det i DN.

Demonstrationsfriheten äts därmed upp i båda ändar, från lagstiftaren och de verkställande myndigheterna, samtidigt. För att ha en fortsatt stark demonstrationsfrihet i Sverige måste denna utveckling vändas. 

Justitierådet Thomas Bull har kallat rätten att demonstrera utan att utsättas för straffrättsliga sanktioner från staten ”de resurssvagas opinionsfrihet”.

Åklagarmyndighetens agerande, där man tänjer på paragrafer så mycket som möjligt för att åtala människor som använder sin grundlagsskyddade rättighet att göra sin röst hörd, fyller därför samma funktion som polisvåld – att avskräcka personer från att göra just det. Myndigheterna sällar sig därför till den auktoritära utveckling vi ser i såväl Sverige som i vår omvärld, där demokratin sakta kvävs genom tusen små nålstick.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Flest dödsolyckor på jobbet 2024 skedde inom bygg- och transportbranschen
Av de som dog på sina jobb förra året var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport. Björn Larsson Rosvall/TT

De dog på jobbet 2024

Minst 43 personer omkom på jobbet under 2024. En minskning jämfört med 2023, och den hittills lägsta siffran sedan det stora pandemiåret 2020 enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

2023 var mörkt med det högsta antalet dödsolyckor på 12 år där minst 65 personer omkom på sina jobb runt om i Sverige. 2024 minskade dock dödsolyckorna något men landar ändå på anmärkningsvärda 43 personer. Detta utöver alla de som omkommer i jobbrelaterade sjukdomar som exempelvis hjärtinfarkt till följd av stress och lungsäckscancer orsakat av bland annat asbest.

Av de som dog på sina jobb var samtliga män och de värst drabbade branscherna var precis som tidigare år bygg- och transport.

Samtidigt visar statistik från Vårdförbundet att kvinnor i betydligt höre grad än män sjukskrivs på grund av stress och utbrändhet. Vanligast är det inom de klassiska välfärdsyrkena som vård och omsorg där brister i arbetsmiljön och problem med schemaläggning spelar en avgörande roll.

De dog på jobbet 2024:

2 jan: 48-årig dykare, undervattensbygge, Skåne
14 jan: 52-årig hästuppfödare, klämd under hjullastare, Halland
15 jan: 65-årig lokförare, krock med lastbil, Västra Götaland
16 jan: 68-årig elkraftingenjör, kontakt med elektricitet, Västra Götaland
19 jan: 65-årig budbilschaufför, fallolycka, Kalmar
22 jan: 64-årig lastbilschaufför, påbackad av hjullastare, Västra Götaland
12 feb: 51-årig byggledare, omkom i brand på bygge, Västra Götaland
22 feb: 62-årig busschaufför, kollision med bil, Uppsala
6 mars: 60-årig radioloksoperatör, klämd mellan lok och vagn, Kronoberg
6 mars: 25-årig lantarbetare klämd av lastbil, Västra Götaland
13 mars: Lastbilschaufför från norskt företag, klämd när Lastbilen välte
13 mars: Lastbilschaufför från tyskt företag, körde av vägen och in i ett träd
30 mars: 75-årig egenföretagare, drunknar under arbete vid vattenkraftsstation, Sandviken
1 april: 42-årig chaufför klämd under lastbil, Örebro
2 april: 64-årig grävmaskinist, fallolycka, Västmanaland
12 april: 55-årig lastbilschaufför, klämd under kranbilens bom, Jönköping
18 april: 39-årig svetsare, fall från hög höjd, Gävleborg
24 maj: 32-årig astmasjuksköterska, fallolycka, Uppsala
24 maj: 59-årig maskinmekaniker, klämd av fallande lucka, Norrbotten
27 maj: 23-årig gipsmontör, fallolycka från byggställning, Stockholm
11 juni: 51-årig lastbilschaufför, klämd mellan bil och balk, Kalmar
18 juni: 46-årig byggnadssmed, kollision med lastbil, Stockholm
20 juni: Svetsare från slovakiskt företag faller genom hål i golv
17 juli: 65-årig anläggningsarbetare, hjullastare påkörd av tåg, Norrbotten
27 juli: 71-årig fordonsreparatör, klämolycka, Halland
5 aug: 29-årig slambilschaufför, omkom vid servicearbete i en brunn, Gotland
18 aug: 36-årig lantarbetare, klämd mellan släp och traktor, Östergötland
19 aug: 51-årig maskinförare, klämolycka med hjullastare, Norrbotten
23 aug: 61-årig byggnadsarbetare, klämolycka med skylift, Jönköping
19 sept: 36-årig turistguide, drunkning vid kajakolycka, Norrbotten
20 sept: 25-årig svetsare, i el-olycka, Uppsala
20 sept: Man i 40-årsåldern anställd vid utländskt företag kläms i hiss i Vindkraftverk, Piteå
23 sept: 47-årig underhållningsmekaniker, klämd i pelletsmaskin, Örebro
23 sept: 53-årig tidningsdistributör, bil kolliderade med häst, Piteå
3 okt: 45-årig arbetsledare inom byggindustrin, fall från tak, Stockholm
8 okt: 57-årig lastbilschaufför, träffad av tung last vid lossning, Västra Götaland
18 okt: 53-årig lastbilschaufför, klämolycka, Dalarna
7 nov: 46-årig anläggningsarbetare klämd mellan grävmaskin och vägg, Skåne
19 nov: 64-årig avfallsarbetare, fall ner i underjordsbehållare, Västra Götaland
24 nov: 47-årig lastbilschaufför, trafikolycka, Kalmar
2 dec: 41-årig rivningsarbetare, fall med lastare från hög höjd på bygge, Östergötland
15 dec: Man klämd under traktor, Jönköping
27 dec: Skogsarbetare i 70-års åldern, klämd under rotvälta, Ulricehamn

Siffrorna från Arbetsmiljöverket kan komma att justeras i efterhand . Dödsolyckor till och från arbetet samt dödsfall till följ av sjukdomar orsakade av jobbet ingår inte i statistiken. Källa: Arbetsmiljöverket

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Medicarrier strejk Emil Boss
Emil Boss, poet och facklig organisatör på Stockholms LS. Foto: Stockholms LS, Axel Green

Emil Boss:
Individuell lönesättning är urbota dumt

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena, och med det lämnades makt över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen, skriver Emil Boss.

”Jag har jobbat här i arton år. Vi gör samma arbetsuppgifter. Ändå får jag flera tusen kronor mindre i månadslön än de som är de nyanställda som jag lär upp.” Det säger Akram Mardan, lagerarbetare på Region Stockholms sjukvårdslager Medicarrier. Denna kalla decembermorgon står han tillsammans med en grupp kollegor utanför arbetsplatsen. Strejken har pågått i tre dagar. 

Arbetet på lagret är mätbart och standardiserat. Det är modernt på så sätt att arbetarna har ganska lite att säga till om. Lagerarbetarna gör samma sak, tillsammans. Ändå kan det skilja sju tusen kronor i månadslön mellan den ena lagerarbetaren och den andra.

Flera av de anställda som strejkade i december har arbetat mycket länge på Medicarrier: Femton år, tjugo år. Ändå har vissa av dem lägre löner än ingångslönerna för de nyanställda som de själva lär upp. Det är absurt, och det sätter fingret på en viktig fråga.

För ungefär trettio år sedan infördes individuell lönesättning i LO-yrkena. I stället för att löner sätts kollektivt genom fackligt inflytande (alltså att arbetarnas fackföreningar beslutar om avtalskrav som gäller lika för alla baserat på enkla variabler som erfarenhet och arbetsuppgifter), lämnades makten över till cheferna. Det var urbota dumt av arbetarrörelsen.

Tiden har gått. Managementkonsulterna har jobbat på. Lönekompendierna har blivit tjockare. I dag återspeglar det individuella löneläget – föga förvånande – i minst lika hög grad arbetarnas relation till sin lönesättande chef som själva arbetsprestationen. På många arbetsplatser är det numera tjänstefel att vara kritisk till ledningsbeslut. När det talas om ledarskap i lönekriterierna, betyder det bara en specifik typ av ledarskap: Den som säljer in chefsbeslut till arbetare. Du kan vara en alldeles enastående ledare, en sådan som får kollegor att gå samman och göra någonting tillsammans, ja till och med någonting så avancerat och ovanligt som att organisera en strejk – gissa om det ger individuellt lönepåslag?

Kommunal överger individuell lönesättning

På många arbetsplatser har arbetsglädjen blivit en uttalad arbetsuppgift, det vet jag av egen erfarenhet. Arbetare får högre lön om de inte klagar (och i stället utstrålar att allt är toppen). I lönekompendierna kan det heta ”tar du en aktiv del i att sprida arbetsglädje på arbetsplatsen?”. Eller: ”Målar du upp attraktiva framtidsbilder för dina kollegor och utstrålar en positiv attityd?”. De exemplen kommer från mitt eget lönehäfte på ett statligt butiksjobb för några år sedan. Denna förtryckande gegga måste få ett slut. 

Lagerarbetarna som strejkade på Medicarrier gör helt rätt. Fler borde protestera. Efter trettio år av orättvisor tycks till och med Kommunals ledning förstå att läget är ohållbart. ”Det har inte gynnat medlemmarna, det har lett till en skev maktbalans, säger Malin Ragnegård, Kommunals förbundsordförande till DN. ”Vi vill inte ha individuella lösningar på lön, de upplevs som godtyckliga och orättvisa”.  

Trettio år. Den lilla strejken på Medicarrier blev framgångsrik och kort. Det ligger inte i arbetarnas intresse att vänta på förbundsledningarna. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Edvin Alpros Kristall cykelstöld
Edvin Alpros skriver brev från borgerligheten. Foto: Janerik Henriksson/TT, Jessica Gow/TT, privat. Montage: Arbetaren

Hur många cykeltjuvar tål Sverige?

Edvin Alpros om hur en mindre genomtänkt tweet fick helvetets portar att öppna sig.

En märklig kedja av händelser inträffade nyligen när jag på väg till ett styrelsemöte noterar att min cykel inte står i cykelstället. Som ansvarsfull politiker gör jag det enda rätta och lägger ut ett inlägg på twitter där jag förklarar att om det är så att det är en invandrare som ligger bakom stölden så ska han ut ur mitt land!

Mitt inlägg delas snabbt av politikerkollegor, ledarskribenter och andra diplomerade källkritiker och innan mitt styrelsemöte ens hunnit börja har sverigedemokraterna startat en kampanj emot de svenskfientliga cykelstölderna.

En moderat politiker och tillika polis (inget av yrkena verkar vara en skyddad titel) kräver att få sätta in militären för att punktmarkera cyklarna längs med Strandvägen i Stockholm och kristdemokraterna har redan hunnit sätta upp affischer där de uppmanar muslimer att antingen anamma vårt judeo-kristna cykelvett eller återvända hem igen.

På väg hem från styrelsemötet blir jag lite full i skratt när det plötsligt slår mig att jag ju faktiskt inte har haft någon cykel på flera år. Jag försöker kontakta media för att berätta om missförståndet, men de har inte tid för mig, Sverige har gått upp i stabsläge på grund av de eskalerande cykelstölderna och det finns knappast utrymme för woke i det här läget.

Hela Sverige som visitationszon

Lite illa till mods kommer jag hem och slår på nyheterna, och döm om min förvåning när statsministern står och förklarar hela Sverige som en visitationszon. Skulle inte det råda bot på den pågående brottsvågen kan han rentav tvingas utfärda utegångsförbud för samtliga invandrare tills dom erkänner vad dom har gjort med våra cyklar. Vad har jag egentligen satt igång för något?

Därpå följer en extrainsatt debatt: ”Hur många cykeltjuvar tål Sverige”? Inte särskilt många ska det visa sig när en av debattörerna har klätt sig i cykelhjälm och skottsäker väst dagen till ära. Han har tidigare under dagen, till skillnad från PK-media, livebloggat ifrån ett cykelställ på Frölunda torg och säger sig nu frukta repressalier från de kriminella cykelstöldsnätverken.

En bekymrad kristdemokrat flikar in och förklarar att cykelägare måste ha rätt att använda självförsvar. Kärnvapen är inte helt otänkbart, och eventuella civila offer är på tjuvarnas samvete. Liberalerna bryter då in och förklarar att de på sin höjd kommer att gå med på taktiska kärnvapen, för att sedan teatraliskt vända blicken emot kameran för att deklarera ännu en liberal seger.

Hela helvetets portar verkar stå på vid gavel. Jag försöker undvika samvetskval över att jag lade ut det där ogenomtänkta inlägget genom att intala mig att man faktiskt måste ta människors oro på allvar.

Ingen rök utan eld, och tendenser tenderar ju som bekant att amplifieras utan motstånd. Jag bestämmer mig för att skaka av mig det dåliga samvetet och i stället åka och inhandla årets julklappar; cykellås och handeldvapen.

Men ställde jag inte bilen här någonstans…?

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Riseup4rojava
I lördags lanserade Rojavakommittéerna och RiseUp4Rojava en kampanj mot företaget Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Foto: Bilal Hussein/TT

Stoppa Turkiets och Israels imperialistiska projekt

Turkiets och Israels ockupation av syrisk mark måste upphöra för att Syrien ska kunna gå en fredlig framtid till mötes, skriver Rojavakommittéerna i en debattartikel som riktar sig till de företag baserade i Sverige som möjliggör ockupationen av syriskt territorium liksom krigsbrott i Kurdistan och Palestina.

Den 51-åriga syriska diktaturen har fallit, och medan folket firar på gatorna i Damaskus, Homs och Hama, utnyttjar de regionala stormakterna Israel och Turkiet situationen för att roffa åt sig ännu mer syriskt territorium.

Båda länder kontrollerar sedan tidigare syrisk mark – i södra respektive norra Syrien – och nu  utvidgar de sina invasioner genom att upprätta så kallade ”buffertzoner.” Det handlar om regelrätta ockupationer av syrisk mark – mark som riskerar att aldrig återlämnas till det syriska folket.

Alliansen mellan Turkiet och Israel

Israel och Turkiet ger utåt sken av att vara varandras fiender, men deras strategiska samarbete är avgörande för deras respektive krigföring och kontroll i Mellanöstern. Israel genomför ett pågående folkmord mot det palestinska folket, och Turkiet har spelat en nyckelroll i detta genom att säkerställa att 40 procent av Israels totala oljeimport transporteras via turkiska hamnar. Detta ekonomiska beroende gör Turkiet till en avgörande partner i Israels krigföring gentemot Palestina. Samtidigt används israelisk teknologi i Turkiet, vars drönare regelbundet bombar det kurdiska självstyret i Rojava. Dessa vapen har blivit ett dödligt och avgörande verktyg för Turkiets försök att utplåna det kurdiska motståndet.

Genom sin handel och det militära samarbetet har de regionala stormakterna Israel och Turkiet kunnat utvidga sina imperialistiska och expansionistiska projekt, och förvärra lidandet för de folk som redan drabbats av krig och förföljelse. Utan detta samarbete hade deras kapacitet att bedriva folkmord och aggressionskrig varit kraftigt begränsad.

Kampanj mot företaget L3Harris och Accentures inblandning

Som en del av denna imperialistiska och militaristiska samverkan spelar företag världen över en avgörande roll. Ett exempel är det multinationella företaget Accenture med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Via ett strategiskt partnerskap tillhandahåller Accenture kritisk IT-infrastruktur för L3Harris, ett företag som i sin tur producerar komponenter för drönare som Turkiet använder i sin krigföring mot kurder, samt för Israels F35-plan som används mot palestinier. I dag terroriserar samma drönare och stridsflygplan folket i Gaza, Libanon och Syrien.

Tillsammans med det internationella nätverket RiseUp4Rojava som Rojavakommittéerna är en del av lanserade vi i lördags en kampanj mot Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Genom att rikta ljuset mot deras kopplingar till L3Harris hoppas vi kunna sätta press på Accenture att avsluta sitt samarbete och ta avstånd från anfallskrig, ockupation och folkmord.

Det syriska folket har redan störtat en tyrann. Nu måste vi stå enade mot Turkiets och Israels försök att utnyttja maktvakuumet för att sprida sitt eget förtryck genom expanderad ockupation. En fredlig och självständig framtid för Syrien är endast möjlig när dessa despoter drar sig tillbaka och det syriska folket får styra över sin egen framtid.

Vi kräver att Accenture avslutar sitt samarbete med L3Harris!

Inga vapenexporter till Turkiet och Israel! Stoppa folkmord och etnisk rensning!

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Skola klasskillnader
 Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren Foto: Jessica Gow/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Skolans problem stavas klasskillnader

”Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat.”
Per-Anders Svärd om läget i den svenska skolan, där neddragningar presenteras som satsningar samtidigt som ojämlikheten ökar.

Häromveckan presenterades resultaten av den internationella TIMSS-studien som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. För Sveriges del registrerades en liten förbättring på matematiksidan medan de naturvetenskapliga insikterna var oförändrade. I internationell jämförelse är resultaten inte så märkvärdiga. Den genomsnittliga svenska elevens kunskaper svävar någonstans i mitten när man jämför med de andra EU- och OECD-länderna.

Mer besvärande är att spridningen i kunskaper mellan olika elevgrupper inom landet har ökat. Det är en ojämlikhet som har eskalerat de senaste 15–20 åren. Och som nästan alltid är fallet i skolvärlden kan problemet främst hänföras till det sociala arvet.

De starkaste faktorerna bakom skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i TIMSS-studien är elevernas socioekonomiska bakgrund och skolornas socioekonomiska sammansättning. I klartext: Klasskillnader och skolsegregation.

När skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Johan Pehrson nyligen ställde till med presskonferens om TIMSS-resultaten noterade de den växande ojämlikheten som ett problem, men försökte samtidigt rama in resultaten som en seger för den borgerliga skolpolitiken med dess fokus på studiero och faktaundervisning.

Skattesänkningar för de rika

Men som den tidigare skolministern Gustav Fridolin nyligen konstaterade i tidningen Arbetet ligger grunden till skolans problem någon helt annanstans. Utbildningssystemets akuta utmaningar är att resurserna minskar, att lärare inte har tid med sina jobb och att föräldrar börjat behandla god utbildning som en kommersiell tjänst de konsumerar åt sina barn.

Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat. Samtidigt ska skolkoncernerna ha sitt och staten fortsätta gå med överskott. Det är därför den politiska responsen på skolans problem fortsätter inskränka sig till att vifta med armarna om ordning och skärmtid, samtidigt som strukturförändringarna begränsas till att peta i läroplanerna.

Därtill kommer det magiska tänkandet kring nya ”evidensbaserade metoder” som ska göra undervisningen mer effektiv. Som om vi inte redan visste vad som fungerar! Bättre resultat uppnås när lärare får tid att bygga meningsfulla relationer till eleverna och ges utrymme att kontinuerligt utvärdera och förbättra sin egen praktik. Så, där har ni det. Men det är just de möjligheterna som ständigt naggas i kanten av skolpolitiken.

Större klasser, lägre personaltäthet och färre vikarier

Konstigt nog, får man säga, eftersom politikerna aldrig genomför några försämringar på skolans område. Modellen är i stället att alla beslut presenteras som ”satsningar”. Men i själva verket är tendensen att tillskotten äts upp av inflation och kostnadsökningar och resulterar i nettonedskärningar. Den historiska satsning på skolan Lotta Edholm aviserade för år 2023 visade sig till exempel utmynna i en minsking av skolans finansiering med två miljarder kronor mätt i fasta priser.

I praktiken betyder detta, som fackförbundet Sveriges Lärare visade i en rapport i somras, att 62 procent av lärarkåren fått se neddragningar på sina skolor under 2023 och 2024. I grundskolans klass 4–6 har 71 procent av lärarna upplevt samma sak. Klasserna blir större, personaltätheten lägre och rektorerna måste dra in på vikarier. Inte undra på att över 90 procent av lärarna i undersökningen svarat att de är ”ganska” eller ”mycket oroliga” över vad nedskärningarna i förskolan/skolan kommer att leda till.

Att lärarnas arbetsmiljö är ohållbar har varit klart länge. Det är nästan svårt att föreställa sig i dag, men i början av 1990-talet var läraryrket ett ”friskyrke” som folk kunde trivas med och uppleva som en utvecklande och meningsfull karriär. I dag har jobbet hamnat i kategorin ”riskyrken” – främst på grund förändringar i skolans styrningsformer som påfört lärararna mängder av administrativt extraarbete utan att dra ner på andra uppgifter. Priset betalas i utmattning, värk, dålig sömn och ångest.

Men lärarnas oro gäller inte bara de egna arbetsuppgifterna. Många dras med ständig samvetsstress över elevernas kunskapsutveckling, samtidigt som de ängslas över den vacklande psykiska hälsan bland ungdomen. Om då tillgången till stödpersonal och en fungerande elevhälsa dras undan ökar bördorna på lärarkåren ytterligare. Inte undra på då att så många lärare lämnar skolan. I dag jobbar 35 000 utbildade lärare i andra yrken, samtidigt som lärarbristen växer och försigkomna ungdomar ratar lärarbanan som ett rimligt framtidsalternativ.

Sverige är ett högerland

Man ska visserligen inte romantisera det gamla, rättvisa och jämlika skolsystem som vi en gång hade i Sverige. Även socialdemokratins ”skola för alla” var djupt inbegripen i att sortera elever in i det kapitalistiska samhällets arbetsdelning. Samtidigt är det helt klart att marknadsreformerna sedan 1990-talet väsentligt har förvärrat ojämlikheten i skolväsendet.

Högern skyller förstås problemen på tidigare socialdemokratiska regeringar, men faktum är att Sverige sedan länge har blivit ett högerland. Vi närmar oss nu tjugo år av borgerliga riksdagsmajoriteter som ständigt har blockerat möjligheterna att stärka skolans finansiering eller förändra det skolsystem vi alla måste skicka våra barn till.

Som läget ser ut nu kan vi se fram emot en framtid för skolan som består av växande ojämlikhet ackompanjerad en oändlig serie presskonferenser om studiero och nya neddragningssatsningar. Alternativet är att lärarfacket sätter kraft bakom sina krav, drar med sig föräldrar och marknadiseringskritiker i andra sektorer, och utlyser ett rejält lov tills förutsättningarna ändras.

Publicerad Uppdaterad