Det händer saker i krisens Europa. Fascistpartier får allt starkare mandat, rena högerterrorister som Breivik och Mangs har börjat dyka upp, romer och muslimer förföljs och kvinnors rättigheter ifrågasätts. Ett annat tecken på kris är hur konservatismen, ofta i radikala former, avlöst liberalismen som älsklingsideologi i det borgerliga lägret.
När stora länders ekonomier faller samman händer mycket. I Arbetaren har vi rapporterat om arbetarklassens växande organisering och motstånd i krisens spår. Allt ifrån rent självförsvar, som Hemvärnet på Island som försvarar folk vid vräkningar och liknande projekt för husrum åt hemlösa i Sydeuropa, till Tutorpool och 136-rörelsen i Grekland, som praktiskt försöker säkra rätten till gratis undervisning respektive gratis vatten. I Storbritannien har UK Uncut tagit upp kampen mot nedläggningar av bibliotek och andra allmänningar. I veckan har vi sett bilder på sammandrabbningar mellan kolgruvearbetare och polis i Spanien och i Sverige har det varit en så kallad vild strejk på Volvo.
Utan tvivel är det denna faktiska oro på samhällsgolvet som gör att man till och med på landets kultursidor ser sig föranledd att diskutera klass. Och framförallt sitta och frukta klasshatet. ”Klasshatet måste kunna kritiseras”, tycker den liberale kulturskribenten Jens Liljestrand.
Som om klasshat inte vore den objektiva konsekvensen av att människor varje dag utför monotont tråkigt arbete för andras profit och upplever maktlöshet såväl i arbetet som privat. Dessutom allt oftare som arbetande fattiga eller i slavarbete under Fas 3.
Naiviteten i uttalanden om att klasshat kan kritiseras och recenseras som om det vore ett stycke litteratur och inte resultatet av ofrihet och ekonomiskt våld är slående. Tycker ni klasshat är obehagligt? Det minskar med mindre klassklyftor och mer arbetarinflytande, jobba för det! Vill ni inte ha något klasshat och inga konflikter alls? Jobba för det klasslösa samhället!
Ett tecken i tiden så gott som något är hur först president Hollande i Frankrike och nu senast vänsterpartiet Die Linke i Tyskland lagt fram förslag om lönetak för att minska inkomstgapet mellan klasserna. Enligt Hollandes förslag ska ingen företagsledare få tjäna mer än 20 gånger så mycket som den lägst betalda i samma företag. Enligt Die Linkes förslag ska ingen tjäna mer än 40 000 euro i månaden, vilket är 40 gånger mer än lägstalönen.
Man kan glädjas åt dessa visserligen populistiska och högt satta tak, eftersom de ändå bryter ett långt tabu mot att ingripa politiskt för att utjämna klasskillnader. Å andra sidan går det att se förslagen främst som ett sätt att hindra klasshatet att växa till sig så mycket att arbetarklassen bestämmer sig för att försöka ta över kontrollen över samhället. Det blir en sorts EU-iso-standardisering av inkomstklyftor där grundantagandet är att inkomstklyftor är rimliga.
Förslag som dessa visar att mycket står och väger när det gäller Europas politiska framtid.
