Som genom en historiens ironi tycktes i västvärlden kapitalismens och arbetarrörelsens guldåldrar sammanfalla under en trettioårsperiod från andra världskrigets slut till mitten av 1970-talet. Medan det välfärdskapitalistiska samhällsbygget sedan länge förfaller omkring oss lever de ideologiska effekterna av detta sammanträffande i högsta grad kvar. Det gäller inte minst i Sverige, där läpparnas bekännelse till ”den svenska modellen” fortfarande förefaller nödvändig för att lyfta ett parti över 4 eller 5 procent i opinionsundersökningarna.
Inte bara intellektuellt utan kanske i ännu högre grad känslomässigt kvarlever en föreställning om folkhemsepoken som en form av ”normaltillstånd” vilket vi ständigt strävar efter att återupprätta. Många av oss som är gamla nog att ha växt upp innan nyliberalismen definitivt tog landet i sina klor under 1990-talet lever i dag i närmast en sorts chocktillstånd. Även om vi såg bristerna och kritiserade socialdemokratin från vänster bär vi nu på en halvt omedveten längtan tillbaka till ett ”normalt” liv.
Detta tillstånd befäster en hel rad politiskt skadliga vanföreställningar om den ”naturliga” kopplingen mellan kapitalistisk tillväxt, profiter och allmän välfärd. Därför är antologin Efter guldåldern välkommen läsning. Den har sitt ursprung i forskningsprojektet Arioso (Arbetarrörelsen i Östersjöområdet) vilket drivs av en grupp forskare, främst historiker, vid Södertörns högskola sedan 1997. En gemensam utgångspunkt för projektet är den brittiske historikern Eric Hobsbawms beskrivning av ”det korta 1900-talet” (1914–1991) som en triptyk, där ”katastrofernas tidsålder”, med två världskrig och mellanliggande depression, följdes av ”guldåldern” (1945–1975) och därefter vår samtid, ”en ny period av sammanbrott, osäkerhet och krig”. Hobsbawms bok Age of Extremes (1994), utkom på svenska som Ytterligheternas tidsålder just 1997.
Hobsbawm var förstås långt ifrån den förste att peka på att välfärdskapitalismen i själva verket, i ett längre historiskt perspektiv, var en abnormalitet framdriven av en perfekt storm av närmast osannolikt gynnsamma historiska omständigheter: det borgerlig-kapitalistiska samhällets förlorade legitimitet efter två världskrig, depression och fascism; den enorma kapitalförstörelsen under föregående decennier; rustningsekonomin före, under och efter kriget; arbetarrörelsens relativa styrka; hotet från Sovjetunionen som krävde att arbetarklassens lojalitet delvis köptes; den urstarka amerikanska ekonomin som världsekonomiskt lok och så vidare. Problemet med förklaringarna är snarast att de är för många. Men som grundläggande struktur fungerar Hobsbawms triptyk alldeles utmärkt.
Efter guldåldern fokuserar, titeln till trots, främst på mittpartiet, guldåldern, dess ”uppkomst, blomstring (och) kris”. Fem av sex bidrag håller sig dessutom till Sverige. Det gör boken till en del av en nödvändig uppgörelse med föreställningen om ”den svenska modellen” (det sjätte bidraget, Håkan Blomqvists granskning av det sovjetiska/ryska barnhemssystemets historia, lämnar jag här därhän enbart av tematiska skäl). Grundläggande för tanken om en unikt svensk modell är antagandet att den svenska välfärdskapitalismen hade sitt ursprung redan före världskriget i den socialdemokratiska politiken från maktövertagandet 1932, med Saltsjöbadsavtalet 1938 som verkligt genombrott. Guldålderns svenska folkhem var sedan bara en naturlig fortsättning på 1930-talets politik.
Werner Schmidt jämför i antologins inledande essä denna historieskrivning – enligt vilken Sverige ensamt stiger mot ljuset medan omvärlden är fast i fascismens och depressionens mörker – med serieböckerna om Asterix galliska by som ensam står emot den romerska ockupationsmakten. Båda berättelserna är sagor. Socialdemokratins budgetar under 1930-talet var inte alls speciellt keynesianska, utan har till och med betecknats som stramare än närmast föregående borgerliga regerings. De socialpolitiska ambitionerna var låga. Att arbetslösheten sjönk till omkring 11 procent berodde mest på exporten till det rustande Hitlertyskland. De svenska sossarna närmast hånades av nordiska kollegor när de av omsorg för exportindustrin övergav kravet på 40-timmarsvecka. Saltsjöbadsavtalet sågs av både vänstersinnade socialdemokrater och klarsynt borgerlighet som en ideologisk kapitulation. Med dess förnekande av grundläggande klassmotsättningar och fastslående av separationen mellan politik och ekonomi kan det bäst förstås som ett avgörande steg i den svenska arbetarklassens integration i en borgerlig hegemoni. Den beryktade ”Saltsjöbadsandan” pekar inte i sig mot efterkrigstidens utveckling, menar Schmidt. Om fascisterna vunnit kriget hade den fungerat lika bra som ”milstolpe i en helt annan samhällsutveckling”.
I den mån 1930-talets socialdemokratiska politik ändå pekade framåt var det kanske främst genom det sätt på vilket den parlamentariska makten i sig ofta föreföll viktigare än den förda politikens innehåll. Lars Ekdahl utgår i sitt bidrag från den socialdemokratiska retorikens bild av en trestegsraket där erövringen av den politiska demokratin före kriget skulle följas av den sociala demokratin – ”ökad jämlikhet med växande tillgång för alla till samhällets välstånd” – och slutligen en oklart definierad ekonomisk demokrati. Men med ekonomisk demokrati skjuten på framtiden blev, fullt logiskt, det omedelbara målet att använda regeringsmakten för att stärka den svenska kapitalismen och därmed skapa ökat utrymme för bygget av den sociala demokratin, med dess växande offentliga sektor. Effektivitet blev ledstjärna medan ekonomisk demokrati och arbetarmakt kom att motarbetas inom både privat och offentlig sektor. Det går en rät linje mellan inrättandet av AP-fonderna 1960 och den slutgiltiga utformningen av löntagarfonderna drygt 20 år senare – minimering av arbetarinflytande över fondernas ägarmakt.
Det gick däremot ingen rät linje från politisk, via social, till ekonomisk demokrati. Tvärtom låste strategin in socialdemokratin i vad Ekdahl kallar för en ”järnbur, hopsvetsad av en formell demokratisyn och ett värnande av ’det privata näringslivet’”. Den socialdemokratiska effektiviseringspolitiken, med den ”solidariska lönepolitikens” tillbakahållande av lönekraven, ledde till en privat koncentration av makt och ägande närmast utan motstycke, vilket alltmer förändrade maktbalansen till storkapitalets fördel. När den långa internationella efterkrigsboomen slutligen förlorade tempot och en mer normal, krisbenägen kapitalism återvände, såg socialdemokratin ingen annan utväg än att göra reträtt på både den politiska och sociala demokratins område, samtidigt som den ekonomiska demokratin ströks även från retoriken. För att rädda den kapitalism som sågs som den sociala demokratins grund offrade man stora delar av det som redan uppnåtts. Med privatiseringar och nedskärningar amputerades i en pervers logik bit efter bit av den sociala demokratins kropp för att rädda en ständigt krympande kärna.
Kvar efter välfärdskapitalismens sammanbrott finns de ideologiska skadorna. Antologins övriga tre bidrag kan sägas sammanfatta dessa ur varierande perspektiv. Kjell Östberg beskriver hur socialdemokratin gradvis förlorade förmågan att attrahera, eller ens kommunicera med, sin samtids unga progressiva intellektuella. 1968-generationens kritik av ”sprickorna i folkhemmet” ledde till den slutliga brytningen. Därefter dominerades socialdemokratin intellektuellt först av den så kallade kanslihushögerns nyliberala ekonomer – ”Feldts grabbar” – och slutligen, med rörelsens totala idémässiga konkurs, av Mona Sahlins ”kommunikationsexperter och mediepersonligheter”.
Samuel Edquist anlägger ett underifrånperspektiv på rörelsens idéutveckling när han tar sig an hur man i det lokala folkbildningsarbetet förändrat sin syn på historien, bort från verklighetens klasskamp i riktning mot tanken på ett klassöverskridande ”kulturarv” som, för ”bygdens bästa”, ska användas för att locka turister och investerare. Men det är kanske Mats Lindqvists bidrag som allra tydligast visar hur förödande guldålderns vanföreställningar blivit 30 år efter dess slut. Lindqvist har studerat hur klassmedvetandet inom tillverkningsindustrin förändrats sedan det sena 1970-talet, bort från insikten om den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital och mot en föreställning om att arbetare och ledning sitter i samma båt, som ”säljare” hårt pressade av ”kunder” som kräver ständigt lägre pris. Frågor om makt och fördelning blir i stället till frågor om effektivitet när den välfärdskapitalistiska ideologin med ett halvsekels eftersläpning tycks slå igenom på golvet. Huvudargumentet mot osäkra anställningar och utflyttning av produktion till låglöneländer blir då att trygga arbetare i Sverige är produktivare än otrygga utländska. Därmed låser man fast sig vid en logik som innebär att arbetsvillkoren bestäms av vad som bäst sammanfaller med vinstmaximering.
Världskrigen, depressionen och fascismen urholkade drastiskt kapitalismens legitimitet under det tidiga 1900-talet. Men i stället för att genomföra socialism bidrog arbetarrörelsen i praktiken till att återge kapitalismen dess legitimitet, en legitimitet som hittills överlevt både välfärdskapitalismens sönderfall och skenande miljökris. Genom att visa att välfärdskapitalismen, med dess extremfall, ”den svenska modellen”, var en historisk parentes, inte frukten av ett socialdemokratiskt tämjande av kapitalismen, hjälper Efter guldåldern oss att frigöra oss från tanken på att vi kan upprepa det förflutna. Förhoppningsvis blir det därmed också lättare att ersätta frågor om produktivitet och tillväxt med frågor om makt och fördelning.
