Filosofin har i dagsläget en ambivalent position. Å ena sidan behandlas den styvmoderligt: institution efter institution läggs ned eller underkastas besparingskrav. Och här hemma kampanjar Svensk näringsliv för reducerade studielån till humaniora. Å andra sidan har filosofin, och då i synnerhet etikens undersökningar av det goda handlandet, blivit något som näringslivet kapitaliserar på i jakten på en human fernissa. Du kan inte köpa kaffe utan att ”rädda regnskogen” (som i och för sig skövlas just på grund av kaffeplantagen) eller börja arbeta utan att pådyvlas ”etiska riktlinjer” (som bara finns där för att underbygga merarbete eller putsa upp kundrelationer).
Så vad kan filosofins uppgift vara under denna dubbla attack genom vilken den både avvisas och införlivas av ekonomiska intressen? Den franske filosofen Alain Badiou har en idé i Andra manifestet för filosofin som nu föreligger i svensk översättning. En filosofi värd namnet handlar om att på avstånd från filosofins instrumentalisering av ”kapital-parlamentarismens” opinionsstyrda relativism återvända till några av dess sedan länge undanskuffade begrepp såsom vara, sanning och subjekt.
Men det handlar inte så mycket om vad dessa begrepp är i sig (denna ontologiska fråga var ämnet för hans första manifest). Badious fråga är snarare fenomenologisk och pragmatisk: på vilket sätt framträder de? Och vilka konsekvenser får de händelser som förändrar vad som är möjligt att förnimma och inte?
Badiou bedriver ett intressant tvåfrontskrig i frågan om subjektet. Han motsätter sig den liberala idén om ett självständigt och förnuftig subjekt som står utanför historiens konflikter. Men även det poststrukturalistiska antagandet om att det bara framträder i den mån det underkastats, det vill säga subjektiverats av en rad maktformationer (språket, politisk-ekonomiska teknologier etc) får stryka på foten. Badiou hör snarare till den skara filosofer (Rancière, Negri med flera) som på olika vis i dag söker villkoren för en ny subjektsformering. Subjekten framträder här när världens ordning rubbas, när något som inte tidigare var synligt träder inför våra ögon genom en radikal händelse vilken efterlämnar sig en utsaga som subjekten har att upprätta en relation till.
Internationalens enigmatiska strof, ”från intet allt vi vilja bli”, är ett exempel på en sådan utsaga. Den åskådliggör på ett förtätat vis den politiska händelse som arbetarklassens entré på historiens scen innebar.
Vid en sådan händelse urskiljer Badiou tre möjliga subjekt: det hängivna, det reaktiva och det obskyra subjektet. Med utgångspunkt i exempelvis Oktoberrevolutionen utgörs så det hängivna subjektet av de partier som tre år senare sluter sig samman i den Tredje internationalen och insisterar på sin trofasthet gentemot den i sanning nya idé som den kommunistiska partirörelsen utgjorde. Det reaktiva subjektet tog förvisso den kommunistiska hypotesen i beaktande, men försöker tämja och införliva arbetarnas kraft inom ramen för en redan existerande kapitalism reglerad av parlamentarisk demokrati genom att sluta förhandlingsavtal och gendriva sociala reformer. Slutligen finns det obskyra subjekt, fascismen, som helt ville förneka och förgöra det nyas närvaro, inte i namn av händelsen, utan med avstamp i en mytisk substans, må det sen vara Gud, nationen eller rasen.
Detta treställiga schema över hur politiska subjekt skapas är både styrkan och svagheten i Badious manifest. För även om det på ett aldrig så åskådligt vis förmår urskilja de avgörande positionerna i tider av kris och konflikt, så säger det inget om vad som leder dit. Å andra sidan så är inte heller det en fråga för filosofin. Om filosofin har en uppgift – vilken det rimligtvis torde vara ett filosofiskt manifests sak att definiera – så återfinns den i dess förmåga att urskilja vad som är sant, vilket som är den sanna idéns subjekt och vilka nya sätt att vara som möjliggörs i och med de radikala händelser som förändrar världen så som den träder inför oss. Filosofin förutsätter dessa händelser (som för övrigt kan utspela sig även på konstens, kärlekens och vetenskapens område). I så måtto är en verklig filosofi mycket mer marginell men även långt mer anspråksfull än vad dess nuvarande situation av liberalt rättfärdigande ger sken av. Men kanske är konsekvensen av detta – som en vän lakoniskt påpekade – att Badious sanningar också fungerar bäst i små sällskap.