Med ombord fanns bland annat dåtidens calypso-kung Lord Kitchener som med sin låt ”London is the place for me” bättre än något annat symboliserade drömmen om ett nytt liv. Ett liv bortanför banan- och kaffeplantagen på den hårt utsatta karibiska landsbygden.
Det var den första stora vågen av migranter från Karibien till Storbritannien. En våg som på många sätt kom att peka ut färdriktningen för den europeiska populärkulturen 20 år senare när jamaicansk rocksteady plötsligt började spelas på Londons gator av barnen till den första generationen karibiska invandrare.
Nu håller skiv, bok- och filmbolaget Soul Jazz Records på att sammanställa historien om de västindiska migranterna och deras betydelse för brittiskt musikliv. I lördags visades oklippta delar av den kommande filmen Mirror to the soul på Moderna museet i Stockholm. Arbetaren träffade Stuart Baker, grundare av Soul Jazz Records, för att prata calypso, dubstep och lovers rock. Musikstilen som aldrig riktigt togs på allvar under 1980-talet men som plötsligt tycks ha fått en renässans. Mycket tack vare förra årets prisbelönta dokumentär The Story of Lovers Rock och nysläppta Soul jazz-samlingen Harmony, melody & style.
– Det har nog att göra med att jag själv är adoptivbarn. Jag känner igen många av de känslor som jag antar att den karibiska befolkningen i Storbritannien har. Känslorna om var man kommer ifrån och den egna identiteten.
Så förklarar Stuart Baker sitt intresse för musiken som för snart 20 år sedan fick honom att starta Soul Jazz Records. I dag ger bolaget ut betydligt mer än bara reggae. Den senaste samlingen, Harmony, melody & style sammanfattar det brittiska fenomenet Lovers rock mellan åren 1975 till -92. Musik som till skillnad från roots-reggaen fick oförtjänt lite uppmärksamhet annat än på gymnasieskolornas lördagsdanser.
– Lovers rock togs aldrig seriöst av de större musiktidningarna. Till stor del tror jag att det berodde på att musiken låg på små oberoende bolag och framfördes av tjejer i femtonårsåldern. Det var deras grej, texterna handlade om kärleksbekymmer och klassiska tonårsproblem. Det var långt ifrån den väldigt mansdominerade och politiska roots-reggaen som var stor samtidigt, förklarar Stuart Baker.
På den nya samlingen tar musiken slut redan 1992. Vad hände med lovers rock-scenen efter det?
– Musik är som mode på många sätt. Saker kommer och går. Det intressanta är väl att det tog sådan tid för just den här genren att bli erkänd. Det är först nu egentligen, nästan 20 år senare. Varför vet jag inte riktigt, säger Stuart Baker.
Stuart Baker under större delen av sitt liv letat musik med rötterna i framförallt den karibiska ö-världen. På bolaget har det getts ut samlingar med voodoo-inspirerad karnevalmusik från Haiti, instrumentala spår från Belize och tidiga inspelningar av kubanska folksånger. Stuart Baker letar fortfarande efter nya grejer. Musik, enligt honom, är ett utmärkt sätt att fånga stämningarna som finns i samhället.
Bland annat har Soul Jazz Records de senaste åren börjat ge ut dubstep och annan elektronisk dansmusik.
– Grime och dubstep är dagens reggae för ungdomar i Storbritannien. Det är musik som på ett bra sätt visar vad som händer i samhället i dag.
Du har öppnat öronen för många och fått människor att älska musik de inte ens visste fanns. Hur ser du på framtiden för Soul Jazz Records?
– Vi fortsätter med att klippa färdigt filmen Mirror to the soul och jag hoppas naturligtvis samtidigt kunna utforska ny musik som går att ge ut. Jag gör vad jag vill göra, och det är att sprida kultur i alla former. Böcker, skivor och filmer. Det känns fantastiskt oavsett om det handlar om reggae eller tysk krautrock.
