Sexstrejken verkar ha fått ett uppsving på senare år, drygt 2 400 år efter att Aristofanes skrev sin komedi Lysistrate, där Atens och Spartas kvinnor vägrar ligga med sina män om inte dessa gör slut på peloponnesiska kriget.
Under uppmarschen till andra Irakkriget, 2003, tog två kvinnliga amerikanska skådespelare initiativ till ”Lysistrateprojektet”, en fredsprotest bestående av tusentals läsningar av pjäsen världen runt. Därefter har pjäsen kontinuerligt uppförts av fredsvänner i USA, med eller utan direkta uppmaningar till efterföljd. Senast i år hade exempelvis White House Wives: Operation Lysistrata! premiär, en modern version med den osannolika premissen att Laura Bush försöker dra igång en strejk mot maken, president George W. och hans kabinett av krigshökar. Men den märkligaste Lysistrateinspirerade antikrigskampanjen var nog ändå när en manlig student 2009 försökte få till en folkomröstning i Colorado om en officiell en-dagars sexstrejk i delstaten – och det var alltså fortfarande kvinnorna som skulle strejka.
Kvinnliga sexstrejker mot krig i Filippinerna, gängkrig i Colombia och farliga nyårsfyrverkier i Neapel har också blivit omskrivna de senaste åren. I Kenya sexstrejkades det 2009 mot koalitionsregeringens oförmåga att hålla sams och när Belgien 2011 varit utan regering i nästan 250 dagar föreslog en kvinnlig senator att alla politikerhustrur skulle strejka tills regeringsförhandlingarna gick i lås.
Slutligen, och mest relevant för den här recensionen, rapporterades det 2001 om en framgångrik sexstrejk i en turkisk by där kvinnorna krävde att en trasig vattenledning skulle repareras. Denna historia har nu för andra gången inspirerat en film. Den tysk-azeriska, men ryskspråkiga filmen Absurdistan (2008) förlade handlingen till en bergsby i före detta Sovjetunionen. Fransk-marockanska Källan utspelar sig istället i en namnlös, muslimsk och arabiskspråkig by, belägen ”någonstans mellan Nordafrika och Mellanöstern”. Varje dag måste byns kvinnor bära tunga vattenhinkar längs ojämna stigar i brännande hetta. Inte sällan drabbas de av olyckor och missfall. En dag föreslår Leila, en ung kvinna gift med byns skollärare, sexstrejk tills männen ordnar en vattenledning från bergskällan ner till byn.
Det finns förstås några uppenbara problem med konceptet sexstrejk. Det befäster ett patriarkalt synsätt på sex som ett biologiskt behov för män medan det för kvinnor blir en äktenskaplig plikt som kan omvandlas till en form av bytesvara. Filmens frispråkiga diskussioner kvinnorna emellan i byns badhus, där den kvinnliga lusten får komma till tals, är uppenbart tänkta att förekomma en sådan kritik.
Ett annat problem med sexstrejken som idé är att den utgår ifrån att kvinnor som grupp är solidariska över klassgränserna medan män, likaså över klassgränserna, är kollektivt ansvariga för allt från krig till bristande samhällsservice. Källan får mig att tänka på teorin att kvinnor utgjorde en separat klass i det antika Grekland, framför av Geoffrey de Ste. Croix i den (i övrigt) lysande tegelstenen The Class Struggle in the Ancient Greek World. I filmens lilla fattiga by – där lång torka har lamslagit jordbruket och många yngre män dragit till städerna i jakt på jobb – uppfattar vi inte på ytan några klasskillnader mellan hushållen. Här går den avgörande skiljelinjen i vardagen mellan den åldrande manliga befolkningen, som mest dricker te, och kvinnorna, som utför allt hushållsarbete och därmed faktiskt framstår som en separat klass. Men när skolläraren skickas att förhandla med myndigheterna om att byn ska få vatten och el ser vi också de lokala männens relativa maktlöshet. En byråkrat avspisar honom med ursäkten att det är bra för kvinnornas moral att de är upptagna på dagarna.
Det är ändå slutligen yttre krafter som kommer att inverka avgörande på kampens utgång. Välfinansierade religiösa fundamentalister försöker tränga undan byns öppensinnade gamle imam med löfte om att ordna fram nya, lydigare hustrur åt männen. Men när en journalist från storstaden skriver om sexstrejken får ”den nationella skammen” myndigheterna att agera. Byn får sitt vatten, de religiösa fanatikerna skickas iväg – en elegant bild av relationen mellan utveckling och fundamentalism, framstegstro och religion.
Källan är inte en oproblematisk film, men den är tankeväckande och färgsprakande vacker. Liksom kören i det antika dramat låter regissör Mihaileanu kvinnorna kommentera skeendena genom sång- och dansnummer – mer eller mindre realistiskt inbakade som del av festligheter eller underhållning för turister. Och här finns några fascinerande skådespelarprestationer, inte minst av den algeriska sångerskan Biyouna som med sitt mycket karakteristiska yttre utstrålar urkraft som matriarken Mor Gevär.
