”Vi bygger en hållbar frihet, en ansvarstagande frihet” sade socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven i Almedalen. En slogan kliniskt ren från allt kontroversiellt och framför allt från anspelningar på klassamhället och bristen på jämställdhet.
Som alltid i politiska sammanhang verkar den viktigaste målsättningen vara att inte skrämma bort medelklassväljarna. Frågor som berör arbetarklassens vardag, som till exempel att förbjuda bemanningsföretag, lyser med sin frånvaro. Vårt samhälle har i tilltagande grad blivit klassegregerat och tyvärr är det inte ovanligt att medelklassen samlas i sina egna områden utan kontakt med arbetarklassen, och därmed kan odla helt verklighetsfrämmande attityder som att ”globalt sett är vi alla överklass, och därför är fattigdom i Sverige inte ett problem”.
Ett exempel på den här attityden kom från Elinor Odeberg, redaktör för Libertas och ledamot i Socialdemokratiska Studentklubben, på debattplats i Dagens Arena den 6 juli. ”Klimathotet står för dörren. De som klassas som fattiga i Sverige är de enda i vårt land som lever ett på lång sikt ekologiskt hållbart liv – de som inte äger bil, som inte reser, som inte överkonsumerar onödiga produkter”, skriver hon och utropar att de fattiga borde vara norm. De fattiga tvångslever alltså medelklassmänniskans dröm om den goda askesen.
Elinor Odenberg skriver att hon lyssnat på ett radioprogram om fattiga barn och förvånats över de önskningar barnen i programmet uttryckte. ”Det mest slående med dessa intervjuer är när barnen exemplifierar ’roliga saker’: åka bil, få dyra presenter, resa. Ha en
iPhone (har det här fallit på sin egen orimlighet än?).”
Hon ställer alltså krav på att barnens drömmar ska vara präktiga och anspråkslösa. Om de saknar busspengar, gympaskor, ordentlig mat på kvällen eller pengar till skolutflykten så varsågoda att önska sig det. Inte vara förmäten och säga en iphone eller semesterresa.
Askes kan vara djupt tillfredsställande för den som har möjlighet att välja bort något, och därmed kan känna sig god och moraliskt upphöjd. För den som verkligen är fattig och inte kan resa vart hon vill, inte kan delta i samhället på samma villkor som alla andra eller vara delaktig i det digitala samtalet, så är den påtvingade askesen ett fängelsestraff, ett frihetsberövande.
Fattigdom gör fruktansvärt ont. Den typen av nedlåtande förståelse som Elin Odebergs artikel ger uttryck för gör också ont och eldar under det klasshat som många inte tror finns eftersom ”globalt är vi en överklass”. Svaret på det är nej. Nej det är vi inte.
Globalt är arbetare arbetarklass och det är den globala överklassen som exploaterar arbetarna på
iphonefabriken och vinstmaximerar genom att hålla nere lönerna och skapa fattigdom. Att önska sig ekonomiska möjligheter att röra sig fritt är inte förmätet och har ingenting med vad den faktiska överklassen sysslar med att göra. Det är ett försök att blanda bort korten som inte fungerar.
De fattiga i Sverige är fattiga för att de rika tar en stor bit av det som arbetarklassen arbetar ihop varje dag. Och det är det både är möjligt och nödvändigt att ändra på.
Sedan är det självklart sorgligt om drömmen stannar på det materiella planet.
När vi tillfredställt vårt behov att äta, röra oss fritt, dansa och klä oss fina så finns det givetvis mer mening att fylla livet med. Delaktigheten i ett demokratiskt
arbetsliv, bildning, gemenskap, kultur och skapande.
Men fattigdom är den mest orättfärdiga dom som finns, och den domstol som delar ut sådana domar bör upphävas.
