DN:s ledarsida har sedan några veckor tillbaka envetet kritiserat både Reinfeldtregeringens och finansminister Borgs ovilja att öppna statens penningskistor och stimulera ekonomin, och den liknande linje som Tysklands Angela Merkel driver på europeisk nivå. De är inte ensamma. Nyligen publicerade ett femtiotal ekonomer ett upprop ”För ekonomiskt förnuft” på den inflytelserika sajten Vox EU, där de kritiserar att ”vi förlitar oss på samma, sedan länge motbevisade, idéer som ledde fram till 1930-talets kris”. Webbtidningen EU Observer konstaterar att med valet av François Hollande i Frankrike börjar en ny majoritet för en mindre strängt åtstramande politik ta form. Merkel fortsätter att gå starkt i opinionsundersökningarna, men ifrågasattes nyligen skarpt av landets president.
Johan Ehrenberg konstaterar i ETC att ”För oss vänsterekonomer, som länge hävdat att det som kallas sparande mer är en förstörelse, blir självklart inläggen från liberalt håll glädjande. […]
Men det saknas en bit i diskussionen som gör att svängningen i dag blir svår att förstå … VARFÖR kan inte Merkel och Reinfeldt inse det uppenbara?” Svaret är, menar Ehrenberg, inte ”ren dumhet eller envishet” utan snarare att ”Sparpolitik och åtstramning är enda lösningen om politikens uppgift är att gilla detsamma som bankernas ägare gillar”.
Bortsett från att det troligen ännu mer är exportindustrin än finansvärlden som ligger bakom (Storbritannien, som ofta agerar som det globala finanskapitalets politiska röst, har varit mindre åtstramningsinriktade än Tyskland), låter detta högst rimligt. Skenbar dumhet är ofta i själva verket rationalitet utifrån motiv som inte tål dagens ljus.
Detta lämnar dock halva frågan obesvarad. Om nu Borg och Merkel håller fast vid nedskärningar på kapitalets beställning – varför gör DN:s ledarredaktion inte det?
En ledtråd kan man få i en rapport från ekonomikanalen CNBC i maj. ”I den europeiska krisen har gatan tagit kontrollen”, skriver de, och gör en jämförelse med Latinamerika under 80-talet: ”policymakarna har tappat kontrollen och folket […] har tagit över”. Det yttrar sig enligt CNBC i valsegrar för anti-åtstramningspolitiker, vågor av protester och, farligast enligt dem, rusningar för att ta ut besparingar från bankerna.
Inte bara i de hårdast drabbade länderna, utan även i Finland diskuteras i dag öppet möjligheten av ett utträde ur euron och i Storbritannien vinner EU-kritikerna stadigt mark. Ett av DN:s argument är också att ”undvika att en explosiv bitterhet växer fram länder emellan”.
I augusti 2009 förutspådde jag ”ett hajtandsmönster av flera svaga återhämtningar avbrutna av nya ras, men där den långsiktiga trenden mycket väl kan vara stagnerande eller rentav sjunkande”. Den analysen har sedan dess bekräftats. Financial Times konstaterar (11 juli) att ”vi ligger värre till än när vi startade” – offentliga och privata skulder i förhållande till BNP är högre i dag än 2007. Enligt analytikern, Jamil Baz, kommer det ta ”ett minimum av 15 år för ekonomin att nå flykthastighet och en nivå av hälsosam tillväxt”. Vi står alltså enligt Baz inför en närmast permanent kris, med åtföljande sociala spänningar.
2009 sade också Tysklands dåvarande finansminister att ”hoppet från utbudsekonomi till råkeynesianism inom loppet av några få månader är häpnadsväckande”. Sedan dess har på några få år pendeln hunnit svänga tillbaka till klassisk budgetdisciplin (åtminstone i Europa) och kan nu kanske vara på väg att vända ytterligare en gång.
Anledningen till de snabba svängningarna är nog att det egentligen inte råder någon större tvekan om huruvida keynesianism (att staten genom offentliga satsningar håller i gång ekonomin under en lågkonjunktur) fungerar eller inte. Det vet alla att den gör. Motsättningen inom samhällseliten går snarare mellan de som vill utnyttja krisen för att skjuta fram sina positioner och de som fruktar att en sådan strategi ska slå tillbaka. Ett gammalt mönster som går igen.
