Skurhinksrapport del 5
Min mamma var psykiskt sjuk eller psykiskt sårbar, som jag föredrar att kalla det. Det innebär att jag tillhör en av de ”avvikande” kategorierna som man kan ta sig rätten att uttala sig om och framför allt – veta vad som är bäst för – ”dårhusungen”. Jag har klarat mig ”trots allt” och ”egentligen” borde det gått åt helvete för mig och jag är alltså undantaget som ska bekräfta regeln.
De barn som det går bra för växer upp i heteronormativa borgerliga kärnfamiljer och i den livskonstellationen är barn försäkrade trygghet, kärlek, omsorg och sund bekräftelse. Myten om den ”lyckliga familjen”. Nu vet vi ju alla redan att det är en myt och bakom normalitetens stängda dörrar sker övergrepp på barn, finns missbruk, destruktiva relationer och bara för att det finns fiberrikt bröd på frukostbordet, behöver ju inte det vara synonymt med förmågan att älska och se sina barns behov. I skuggan av denna myt har i alla fall jag definierats och tolkats hela mitt liv och utan hänsyn och empati regelbundet fått frågor och tillrättavisanden så som: ”Är inte du också rädd för att bli psykiskt sjuk?”
”Du vet väl att det är en ärftlig sjukdom?”
”Du borde bli bättre på att prata om dina problem!”
”Har man haft en dysfunktionell barndom får man svårare att sätta gränser och har en ökad benägenhet för missbruk och andra självskadebeteenden!”
”Har du tänkt på det sociala arvet och hur utsatta dina barn är?”
Eftersom jag hade psykiskt sjuk mamma är det alltså fritt gatlopp att utan hänsyn, respekt för min och mina barns integritet att lägga en psykologiserande förklaringsmodell över våra liv. ”Trots allt”, är jag en tillräckligt hygglig och fungerande morsa och ”trots allt” skär jag mig inte i armarna och ”trots allt” har jag långa och fungerande vänskapsrelationer, ”trots allt” har jag varit duktig i skolan, ”trots allt” och så vidare, ”trots allt”…
Vårens ”kulturvänster och klasshatsdebatt” har minst sagt varit en smula paradoxal för en sådan som jag och i synnerhet för att jag definierar mig som ett vänsterpolitiskt subjekt som skriver ”arg” poesi ibland – och skulle vara oförmögen att Se och Respektera min medmänniska, som Jens Liljestrand skrev i DN den 10 maj 2012. Om jag exempelvis kritiserar Fredrik Reinfeldt när han i boken Det sovande folket skriver att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (sidan 52).
Detta är ett djupt problematiskt påstående och inget vidare heller med en statsminister som ser på sina medborgare som ”mentalt handikappade” och underkänner att en mycket stor del av Sveriges befolkning kanske tror på generell välfärd som en vettig samhällslösning utifrån medvetna politiska val och åsikter. ”Vi”, de ”mentalt handikappade” ska vilja ”egoism” eftersom ”egoismen” är människans sanna natur och konkurrens är en förutsättning för människan att vilja skapa nytt och driva den kapitalistiska utvecklingen framåt.
Egot är sanningens primat, det har Darwin bestämt – se bara på naturens naturliga urval: de svaga går under – de starka överlever!
Hur ska människans ”sanna” natur kunna ledas i bevis? Hypoteser som inte går att verifiera utan är tolkningar av den mänskliga existensen som alla förklaringsmodeller är.
Hela mitt liv har jag kämpat för att få bli en människa som talar i min egen sak och rätt utan att min trasiga barndom ska avgöra mina val och beslut och när jag äntligen lyckas komma dit, så står Fredrik Reinfeldt ivrigt påhejad av högerskribenter och gapar – att jag åter igen inte vet vad som är bäst för mig och att jag inte borde vilja leva mitt liv i kärlek och global solidaritet till mina medmänniskor.
Ja, jag har svårt för ”normaliteten”. Ja, jag har svårt för de som kallar de som inte tänker som man själv för mentalt handikappade. Ja, jag har svårt för de som inte tänker innan de talar. Ja, jag har svårt för orättvisor och förtryck. Ja, jag har svårt för propaganda i stället för kunskap och reflektioner. Ja, jag har mycket svårt för vår regering och den människosyn de vill tvinga mig att skriva under på.
Jag Ser dig! Frågan är om du vill Se mig?
