Det är något komiskt med debatten om ”klasshat” på tidningarnas kultursidor, och med reaktionerna över det moraliska förfall som anses råda. När jag läste om den där dikten som poeten Johan Jönson framförde på Dramatens scen en afton i klassbegreppets tecken så skrattade jag, igenkännande. I dikten beskriver han hur ett besök hemma hos en förmögen arbetsköpare resulterar i handlingen att han torkar av sin herpesinfekterade penis på samtliga familjemedlemmars badrumshanddukar, även barnens. Den kvällen jublade kulturens höjdare men dagarna efter utbröt ilska, förtvivlan och avsky i medierna.
Den totala oförståelsen inför handlingens art blottar inte bara en liberal samhällsåskådning utan också avsaknaden av klassmedvetna erfarenheter. En journalist, eller annan person också för den delen, som blir så besviken på ickekonstruktivt, desperat agerande har uppenbarligen inte själv upplevelser eller insikter i situationer där orättvisorna i klassamhället gestaltas mitt framför näsan på en och blir droppen som får bägaren att rinna över i ett blint slag mot förnedringen.
Den journalisten har aldrig städat svetten ur sig i hemmet hos en överklassfamilj för att kunna hinna klart med alla miljoner rum och badrum för att sedan komma ned till köket och mötas av ett kylskåp tapetserat av Moderatpropaganda. Ett slag rakt i ansiktet som gör en så förbannad att man går över gränsen och städar hela köket med toalettrasan och hoppas att familjen blir allvarligt sjuk av sina egna tarmbakterier. Journalisten har heller inte, som en bekant till mig, varit på fest hos tonåriga medelklassbrats och blivit behandlad som patrask men hämnats med att hälla ut lite ur varje parfymflaska på deras toalett för att sedan fylla upp med sin egen urin.
Kiss, bajs och herpes. Är det så lågt vi sjunkit? Ja det kan man väl säga, men jag vill ändå framhålla vikten av de nedriga handlingarna som en form av direkt aktion i klasskampen. Den meningslöshet som kan upplevas kring dessa handlingar beror på att den som utsätts och som föraktet riktas mot aldrig kommer få att veta. Men i sig själv är dessa handlingar mer än en till synes ytlig och tillfällig ventil mot förtrycket, den är flerdimensionell. Det är handlingen som kastar om spelpjäserna, som kan radikalisera ett politiskt medvetande och vara en av ingångarna i en bredare klasskamp.
Det måste förstås inte enbart röra sig om exkrementer och bakterier som kampmetod, det kan vara som min mor fostrade mig sedan barnsben: att konsekvent kommentera överklassens uttryck av ägande och makt med ”Ja, di rige di kan” (Ja, de rika dem kan) gärna högljutt och inför dem. Ett litet men viktigt frö av motstånd.
