Barbara är en remarkabel film, kanske den bästa av alla de filmer som gjorts på temat Östtyskland efter återföreningen. I allmänhet kan dessa filmer, åtminstone de som når en internationell publik, delas in i två kategorier: de (n)ostalgiska (den tyska termen Ostalgie kombinerar orden för nostalgi och öst) och de som tvärtom framställer DDR som ondskans rike på jorden. Good Bye, Lenin! och De andras liv är förmodligen de mest uppmärksammade exemplen på respektive typ. Men med Barbara beträder Christian Petzold, som står för såväl regi som manus, en väg bortom dessa båda ideologiska återvändsgränder.
Ingen kan anklaga Barbara för DDR-nostalgi. Dess skildring av hur regimens övervakningsapparat infiltrerar även de intimaste relationer ligger inte långt efter den i De andras liv. Stämningen i den namnlösa småstad vid Östersjökusten där filmen utspelar sig för tankarna till byn i Michael Hanekes Det vita bandet. Det ligger i de återkommande grynings- och skymningsbilderna av det nordliga kustlandskapet, med dess ensliga skogsvägar och övergivna blåsiga sandstränder, en ruvande skräckfilmsstämning som också återkommer i den spartanskt gammalmodiga sjukhusmiljö där mycket av filmen utspelar sig. Samtidigt ger Petzold sina karaktärer, även den lokale Stasi-officeren, ett mänskligt djup och en moralisk komplexitet som undviker att göra platta karikatyrer av dem.
I centrum för handlingen står titelns Barbara (Nina Hoss), en ung läkare som efter att ha ansökt om utresetillstånd straffas med förflyttning från det prestigefyllda Charité-sjukhuset i Berlin till en ny tjänst i landsorten. När hon anländer dit planerar hon redan att fly landet med hjälp av sin västtyske pojkvän, Jörg. Det börjar som en klassisk berättelse där öst ställs mot väst, frihet mot ofrihet, på det banala sätt som för evigt vill begränsa oss till att göra om det gamla valet mellan stalinism och kapitalism. Men under filmens gång utvecklar Barbara gradvis två nya relationer som öppnar upp denna mentala tvångströja. Dels till den lokale chefsläkaren André (Ronald Zehrfeld). Dels till själva arbetet, till läkarrollen. Kanske stavas svaret på tomheten i hennes liv inte nödvändigtvis ”väst”?
Petzold åstadkommer denna gradvisa omvärdering utan att för ett ögonblick bli (n)ostalgisk. Den mörka skugga som från första början omger André lättar exempelvis aldrig helt, trots att han samtidigt kommer att fungera som filmens moraliska kompass genom sin uppenbarligen ärligt idealistiska inställning till sitt yrke. Vi ser honom först i vänskapligt samtal med Stasi-officeren Klaus som informerar honom om Barbaras bakgrund. André utvecklar omedelbart ett intensivt intresse för henne, något som under omständigheterna gör henne misstänksam. Kombinerar han nytta med nöje, bevakning med kärleksintresse? Det uppstår en tvetydighet i varje seriös konversation. De tvingas tolka varandra, gissa och läsa mellan raderna.
I den här situationen blir arbetet bryggan mellan dem. Enbart här är rak kommunikation möjlig. Attraktionen mellan dem kommer därför att i första hand bygga på yrkesrespekt och en delad omsorg om patienterna. Men utifrån denna grund antyder filmen möjligheten till en jämställd och kamratlig idealrelation som står i kontrast till Barbaras förhållande med Jörg. Det blir Jörg och Barbara som på allvar pratar förbi varandra. Som när han målar upp deras gemensamma framtid genom att lova Barbara att hon snart kan sova ut varje morgon eftersom han själv tjänar tillräckligt med pengar för dem båda. Det är uppenbart inte den ”frihet” Barbara söker och här finns förstås en känga till den konservativa västtyska familjepolitiken.
Men Petzold sviker inte sin föresats att undvika alla billiga måltavlor, inga ”dryga” västtyskar, inga ”monstruösa” Stasi-officerare. Jörgs ”erbjudande” kommer från hjärtat snarare än från en manschauvinistisk övervärdering av den egna karriären, vilket står klart när han i nästa ögonblick erbjuder sig att i stället hoppa av till öst om det är det som krävs för att få vara med Barbara.
De val Barbara slutligen gör – efter en dramatisk händelskedja som jag inte avslöjar här – skulle paradoxalt nog kunna sammanfattas i termer identiska med den östtyska regimens bild av idealmedborgaren: en kamratligt jämlik relation och självuppoffrande ”solidaritet med landets arbetare och bönder som bekostat hennes utbildning”, för att citera en propagandafloskel som kommer upp i ett av hennes och Andrés samtal. Vid det laget är det emellertid klart att inte heller André anser att propagandaspråket överensstämmer med verkligheten. Men, som han säger, ”det är egentligen inte en så dum idé”. Med sitt handlande återerövrar Barbara på ett personligt plan den goda idén från dess historiska fångenskap.
