Philip K Dicks novell We Can Remember It for You Wholesale kom 1966. Kalla kriget och rymdkapplöpningen pågick för fullt. Den koloniala befrielseprocessen likaså. Vietnamkriget trappades upp oavbrutet. Den ekonomiska efterkrigsboomen skulle rulla på ytterligare några år. Från både höger och vänster uttrycktes oro för moderna, vetenskapliga former av ideologisk indoktrinering. Romanen The Manchurian Candidate, där en amerikansk soldat hjärntvättas av Sovjetunionen till att bli en ovetande lönnmördare, filmades 1962. I en av decenniets mest inflytelserika böcker, Den endimensionella människan från 1964, kritiserade Herbert Marcuse den sociala kontroll som konsumtionssamhället utövade på människor genom falska behov skapade av reklam, massmedier och företagskultur.
Även om Dicks berättelse enbart anges som ”inspiration” till de båda filmer, från 1999 0ch 2012, som fått titeln Total Recall är det härifrån grundtemat hämtats. En uttråkad löneslav i ett framtida samhälle, Douglas Quail (i filmerna Quaid), beställer ett minnesimplantat från det virtuella resebolaget Rekal (Rekall). Under proceduren kommer tidigare utraderade minnen fram som avslöjar att han varit hemlig agent och att delar av hans nuvarande minnen, bakgrunden till det liv han lever, är en lögn implanterad av hans tidigare uppdragsgivare.
I alla tre versionerna av berättelsen använder sig stat och kapital av samma manipulativa teknik för att styra människors verklighetsuppfattning och kanalisera eller profitera på deras behov av mer tillfredsställande liv. I samtliga förekommer också kolonialism som tema. Men bortom dessa likheter hittar vi också intressanta variationer.
I Dicks novell är det Quails empatiförmåga som gör honom till hjälte, inte hans överlägsna stridsförmåga. I ett andra undanträngt minne visar det sig att Quail som barn räddat jorden från en invasion av rymdvarelser eftersom dessa imponerats så av hans förmåga till medkänsla att de lovat hålla sig borta under hans livstid. Här finns alltså ett slutgiltigt yttre hot mot mänskligheten. Samtidigt saknas den tvetydighet som båda filmerna odlar, där vi aldrig säkert kan veta om Quaids frihetskamp är ”på riktigt” eller om han i själva verket är ett offer för propagandaindustrins ogenomträngliga illusioner.
Paul Verhoevens Total Recall (1990) har hög body count och en hjälte som visar en ovanligt stor likgiltighet för civila offer, inte minst när han i inledningen använder sig av förbipasserande som mänskliga sköldar. Samtidigt görs han till anti-kolonial frihetshjälte på Mars i en berättelse som saknar ett direkt hot mot mänskligheten som sådan, yttre eller inre. Filmen bär också spår av sin tids blockpolitik i upplösningstillstånd. Här nämns att Nordblocket, Quaids hemvist, ligger i hård konkurrens med Sydblocket, men därefter försvinner det senare ur filmens medvetande, uppenbarligen lika lite relevant som det snabbt kollapsande Östblocket. Den teknikoptimistiska lösningen på Mars syrebrist, ett superkraftverk byggt av främmande varelser för hundratusentals år sedan som ska smälta planetens iskärna och frigöra syre, hade förmodligen inte heller skrivits in i manus idag då smältande glaciärer förknippas med miljökatastrof.
I den senaste versionen av Total Recall (2012) har historien helt flyttats ner på jorden. Mänskligheten själv utgör nu det stora hotet mot sin existens. Grundidén är briljant. På en planet till stora delar gjord obeboelig av kemisk krigföring lever en privilegierad elit i en oskadad enklav på norra halvklotet. Den globala arbetarklassen trängs i The Colony på södra halvklotet, en sinnebild av ”slummernas planet” för att låna Mike Davis uttryck. Härifrån arbetspendlar de dagligen rakt igenom jordens kärna. Fabriksarbetaren Quaid skapar bokstavligen sitt eget förtryck när han monterar ”robocops”, robotpoliser, vid löpande bandet, tills ett besök hos Recall väcker minnet av hans bakgrund som agent/dubbelagent djupt involverad i kampen mellan myndigheter och motståndsrörelse.
Tyvärr försvinner all utveckling av karaktärer, det mesta av historiens logik och all humor i en oavbruten serie av biljakter och explosioner som får mig att se mig om efter handkontrollen i tron att det är ett tv-spel som pressvisas. Det är nästan som om filmskaparna blivit rädda för att utveckla sitt material i kanske alltför ideologiskt explosiva riktningar. Tänk att en film med Schwarzenegger som hjälte och motståndsledaren spelad av ett muterat bebisansikte kan vara så överlägsen en med Colin Farrell och Bill Nighy i samma roller.
