Snabba Cash gjorde inte bara kassa- och kritikersuccé i Sverige härom året, den har under sommaren hyllats av närmast eniga amerikanska recensenter när den gick upp på New Yorks prestigefyllda art house-biograf Film Forum. ”Snabba Cash kan vara årets kriminalfilm, kanske decenniets”, skriver exempelvis vänsterliberala Salons kritiker Andrew O’Hehir, som för övrigt var med och startade den amerikanska fascismdebatten kring senaste Batman-filmen. För regissören Daniél Espinosa blev Snabba Cash biljetten till Hollywood där han bekräftade sin talang med Safe House tidigare i år.
Det råder inget tvivel om att Espinosa kan sätta ihop en elegant actionfilm. Men samtidigt kan jag inte låta bli att misstänka att en del av det översvallande amerikanska berömmet – som jämförelserna med Sopranos! – beror på att kritikerna inte kan förstå och bedöma den svenska dialogen, utan får förlita sig på en mer förlåtande textremsa. För trots berömmet var Snabba Cash en högst ojämn film, där framför allt scenerna med glidarna från Stureplan emellanåt kändes som inklippta från en dålig ungdomsfilm, fulla av onaturligt levererade, pinsamt klyschiga repliker och personligheter som emellanåt verkade inspirerade av Göta kanal. (På samma sätt kan jag själv naturligtvis inte helt bedöma till exempel den arabiska eller spanska dialogen.)
Espinosa började sin karriär som långfilmsregissör med just en ganska dålig ungdomsfilm, Babylonsjukan (2004). Babak Najafi började sin karriär med en av de senaste decenniernas bästa svenska filmer överhuvudtaget, Sebbe (2010), en finstämd skildring av det kärleksfulla men krisande förhållandet mellan en tonårspojke och hans ensamstående mamma i en fattig Göteborgsförort. Iranfödde Najafi, som också skrev manus, valde medvetet att skildra den fattiga förorten utan att fokusera på invandrare och utan brottslighet och missbruk för att inte riskera att klassfrågan doldes bakom ett skynke av etnisk-kulturella motsättningar eller kriminalitet.
Det kan tyckas som ett långt steg från Sebbe till Snabba Cash II, med en värld av rivaliserande maffiagäng organiserade längs etniska linjer, där ”de etniska svenskarna” förstås utgör bankmaffian. Men resultatet har definitivt blivit lyckat. Film är förstås alltid i högsta grad en kollektiv konstart, men det ligger nära till hands att dra slutsatsen att det är Najafis bevisade känsla för poetisk realism som bidragit till att göra denna uppföljare betydligt solidare som mänskligt drama än föregångaren, utan att den för den skull blir mindre tung som actionrulle. Det handlar förstås inte om någon revolutionerande förändring, bara en allmän kvalitetshöjning inom ramen för samma upplägg. Huvudpersonerna från ettan återkommer och de följs av samma rörliga kamera medan filmen klipper mellan dem tills deras på förhand dömda planer leder dem mot en ödesdiger konfrontation.
Men här finns en säkrare känsla för de ögonblick när tempot för några sekunder ska skruvas ner, när ett ansikte i närbild, en gest eller en avslöjande kroppshållning får tala för sig själv. Tendensen till överdramatiskt levererade repliker är nästan helt borta, delvis på grund av att Stureplansstekarna närmast försvunnit ur handlingen. Om Snabba Cash var en habil thriller är tvåan en dramathriller mer i stil med Alejandro González Iñárritus filmer, men utan dennes ibland irriterande förkärlek för slumpen som grundprincip.
Espinosas Hollywoodkarriär har alla möjligheter att bli lång och framgångsrik. Han har visat att ”han är en mästare på actionfilmens mekanik” som amerikanske veterankritikern Kenneth Turan uttryckte det i National Public Radio. Vart Babak Najafi är på väg är svårare att gissa. Men intressantare.
